Vardagens hjältar

Det görs Tv-program om vardagens hjältar. Ofta handlar det om någon som vid något tillfälle gjort något speciellt, och förtjänar att bli benämnd vardagshjälte. Själv har jag nu under tolv dagar fått uppleva personer som inte bara varje vardag är hjältar, utan även är helgernas och nätternas hjältar. Vad det handlar om är sjuksyrror och undersköterskor. I det här fallet på en strokeavdelning.

Nej, jag har inte själv åkt på en stroke. Hade jag det så hade jag troligen inte ännu på ett tag kunnat skriva några artiklar.

   Jag vaknade en morgon av att fötterna ”sov” och inte gick att väcka. Det gav ett nytt perspektiv på uttrycket ”lite rund under fötterna”. Domningarna fortsatte sedan under några dagar att vandra uppåt. När det nått bäckenet var det dags för närmaste akutmottagning och jag blev inlagd.

   Efter sju timmars intensivt testande och röntgande kom man fram till att jag hade Guillain-Barrés syndrom. En sällsynt åkomma som jag aldrig har hört talas om – och som är livshotande när den kommit upp till lungorna och andningsorganen.

   Under fem dagar fick jag en halv liter om dagen intravenöst av något sirapsliknande som skulle fixa det hela – och det fungerade. Är nu bara avdomnad i tårna och har skickats vidare på rehab eftersom benmusklerna tagit ordentligt med stryk och jag staplar omkring som en gammal alkis.

   Men nu ska det här inte handla om mig utan om vad jag varit omgiven av. Hamnade på en avdelning där nästan alla andra var strokepatienter. Alltså mer eller mindre utslagna av en hjärnblödning. De kan ofta inte prata när de kommer in. Behöver hjälp med allting – och de får det.

   Det är helt fantastiskt att ligga och följa sjuksyrrorna och undersköterskornas arbete. De gör så mycket mer än vad de är ålagda – och de tycks ha ett enormt tålamod. En gammal dement patient ligger hela tiden och trycker på larmet och ber om något som hon redan fått. En annan har ont någonstans men kan inte förklara var. Många har vuxenblöjor och här ligger man inte många minuter med bajs eller kiss i blöjorna innan det blir åtgärdat. Ibland luktar det skit på hela avdelningen innan man hunnit vädra ut ordentligt.

   För personalen är det på med plastförklädena och ta itu med nästa patient som bajsat på sig. Och mitt i alltihop har de tid med omsorg i stort och smått:

– Vill du ha lite kaffe?

– Hur mår du idag?

– Ska jag fylla på vatten åt dig?

– Kan du gå upp så bäddar jag sängen?

   Ofta sker det med humor och glädje. Som när jag gnällde lite över min medicins biverkningar i form av huvudvärk, ett lättare illamående och att det som kom ut ur kroppens porer luktade fan.

– Du ska veta att varje sån här flaska kostar 20 000, sa en av syrrorna leende och pekade på flaskan som hängde på droppstången. Så lite illamående kan du väl ta.

   Fick ett piller mot illamåendet men vet än idag inte om hon skojade, eller om den där sörjan faktiskt kostar lika mycket som ett exklusivt vin.

   Nåväl, dag sex började jag må bra. Och den där rullatorn som sjukgymnasten ville att jag skulle använda skippade jag. Eftersom jag är 1,86 så funkade det bättre med att använda en droppstång som stöd, för då kunde jag gå upprätt. Att en och annan tittade på mig som om jag var en idiot när jag var på väg till toaletten med en tom droppstång som danspartner, fick jag ta.

   Problemet med en strokeavdelning är att det är få som man kan prata med – just för att de fått en stroke. Men de första dagarna hade jag Hasse som närmaste granne (låg i en sal med fyra patienter). Kul kille i min egen ålder. Efter några dagar tycke han att det kunde vara nog och försökte som han sa, ”mucka från det här stället”. Efter att ha tjatat på syrror och läkare i korridorerna under en hel dag, kom han in till mig och sa:

– Jag gick loss men dom krävde att jag skulle ha med mig en rullator. Den tänker jag lämna utanför. Fan Dick, låt dom inte lura på dig en rullator för så jävla gamla är vi ju inte.

   Svårt det där med oss killar som är födda på 1940-talet och alla machoideal som vi släpar på. För jag hade nämligen reagerat likadant när sjukgymnasten tyckte att jag skulle använda rullator tills benmusklerna börjar komma i form igen.

   Hasse försvann men in kom Eva 79 år, som då och då stack ut och tjuvrökte:

– Ungarna och läkarna tycker att jag ska sluta röka, sa hon, men jag fyller ju 80 snart och då ska väl ingen tala om för en hur man ska leva?

   Höll med men påpekade att rökningen kanske hade bidragit till hennes stroke. (Förlåt Eva, för min beskäftighet.)

– Det är klart den har, sa hon med glittrande skrattande ögon, men en liten stroke då och då får man väl ta.

   Eva och jag hade några väldigt roliga frukostar tillsammans i dagrummet medan alla andra sov. Men hon var lite bekymrad över ”gubben” där hemma.

– Han svarar inte när jag ringer, sa hon och pillade på mobilen.

– Men kan du inte skicka dit någon du känner?

– Nä, jag vet varför han inte svarar. Han tycker bara att jag tjatar.

   Eva hade synpunkter på det mesta. Oftast med glimten i ögat och ett skratt. De patienter som var mest illa däran och låg i enkelrum gick hon in och pratade med. Många kunde inte svara men det bekymrade henne inte. Skulle inte förvåna mig om de blev lite friskare av att lyssna på henne. Jag blev det.

   Eva var den enda som lyckades få kontakt med en kvinna som var 97 år, och som såg mer död än levande ut. Hon hamnade på vår sal, så Eva knallade fram till henne och inledde med:

– Vad fin hy du har. Inte en rynka.

   Till saken hör att kvinnan ifråga hade sådana där tunna kinder där huden tycktes ligga direkt utdragen över kraniet. Och Eva fick igång tanten, som svarade med ett rosslande:

– Du med.

– Nä, sa Eva skrockande, nu måste vi nog hitta dina läsglasögon.

   Sedan fortsatte de att prata med varandra till personalens förvåning. Själv blev jag lite fuktig i ögonvrån av vad jag såg och hörde…

   Det blev lite tomt och tyst när även Eva ”muckade”. Tror att hon kommer att kunna dra sina bloss även den dag hon fyller hundra, för hennes humor och enorma sociala kompetens lär ingenting kunna rå på.

   Låt mig avsluta med att berätta om honom som de sista dagarna låg närmast mig. Han kom in en natt via akuten. En helt utslagen asiatisk kille på cirka 30 år. Dagen därpå är han inte kontaktbar trots att han är vid medvetande. Problemet är att man inte vet om han pratar svenska, och man känner inte till någon anhörig.

   Men han hade en gammal urladdad mobil på sig när han togs in på akuten. På något sätt får personalen fram en laddare. Troligen för att någon hade en hemma som funkade. Så telefonen laddas och man börjar ringa olika personer som är inlagda i den. Därmed får man kontakt med vänner och släktingar som kommer upp på avdelningen och försöker prata med honom på hans språk. Han börjar nicka jakande och ger små ljud ifrån sig.

   Det här hade personalen inte behövt göra. Det finns inte med i deras arbetsbeskrivningar. Men så pågår det, dag efter dag. Och natt efter natt. Med några få undantag (sådana finns ju på alla arbetsplatser) gör de så mycket mer än vad de behöver göra, trots att det är full fart under hela passet. Lisa på bilden ovan är en av alla dessa fantastiska undersköterskor. Hon får symbolisera resten av syrrorna och undersköterskorna, som har tagit så väl hand om mig och de andra patienterna.

   Ni gör ett fantastiskt jobb – för skitlöner. Det är skamligt av nationen Sverige att ni inte får betydligt bättre betalt. Nu har jag åkt vidare till rehab på ett annat ställe. Hoppas vi möts igen en dag – i något annat sammanhang.

   Respekt är ett missbrukat ord men jag bugar mig – av respekt – för det jobb ni dag som natt utför. Hoppas ni stannar upp ibland och tänker på hur många det är utanför sjukhusets väggar som idag lever ett bra liv – tack vare er.

 

Prenumerera på Para§rafs nyhetsbrev 

Framöver är det bara prenumeranterna som kommer åt att läsa samtliga artiklar.

I Nyhetsbrevet får du besked om det vi senast har publicerat och en del information om vad som är på gång. Därtill får du ibland extramaterial som inte publiceras på sajten. Vi ingår inte i någon mediekoncern och lämnar inte ut prenumerantlistan till någon, så din mejladress hamnar inte på avvägar.

Du prenumererar utan kostnad. Du kan också överraska en vän genom att ge honom eller henne en prenumeration, om du skriver in i den personens mejladress.

OBS: Vi efterfrågar bara den mejladress du vill ha Nyhetsbrevet mejlat till, inget annat. Du prenumererar här.

 

Publicerad

Para§rafs artiklar, krönikor och debattartiklar kan kommenteras på vår Facebooksida.