Dorpec Kobane

”Jag är trött på att se mammorna gråta”

Av Para§rafs Redaktion 2019-04-02

Massgravar fyllda av unga pojkar. Våldtäkter som en del av vardagen. Människor som torteras och slaktas brutalt i extremismens namn. Paragraf var och lyssnade när fysioterapeuten Dorpec Kobane och journalisten Cyril Hellman föreläste om sina upplevelser från kriget mot IS.

   Föreläsningen fick publiken i den fullsatta salen på ABF-huset i Stockholm, att stundom kippa efter andan. Bägge vittnesmålen var gripande att lyssna på, men Dorpecs vittnesmål från kriget mot IS-terroristerna skulle beröra även den mest kallhamrade själ.

   Han delade med sig av barndomsupplevelserna i Kurdistan som senare ledde fram till beslutet att efter drygt 30 år i Sverige, lämna fru och barn och åka ner till en krigszon, för att i mångas ögon bli den hjälte som han själv så ihärdigt nekar till att vara. För honom är det alla offer och alla de som ställer upp under de mest horribla av förhållanden i en stark gemenskap av godhet, som är de verkliga hjältarna.

Ljusglimtar i mörkret

   Det här är berättelser om den fasansfulla terrorn som krig innebär, men också om den mänskliga styrkan, om hopp och inte minst om det mod som uppstår när människor arbetar tillsammans. De två åren han tillbringade i staden Kobane, som var under ständig attack och belägrad av IS-terrorister, förändrade honom som människa och med sin kunskap vill han ge oss en unik inblick i kriget mot en av de mest brutala terrororganisationer som världen skådat.

Kallades för ”Doctor”

   Dorpec är i grunden utbildad till fysioterapeut, men i Kobane fick han agera läkare, apotekare, kirurg, psykolog, traumatolog, psykiatriker, terapeut och lärare. Utan några egentliga resurser byggde han upp ett sjukhus där tiotusentals patienter strömmade igenom. Han utbildade människor i första hjälpen och rehabilitering. Såväl fysiska som psykiska skador behandlades och vårdades. Men lika viktigt var de ungas välmående. Han samlade ihop barnen i staden och genom sång, dans och musik försökte han ge dem ett tillfälligt avbrott från kriget som rasade runt omkring.

Hur har upplevelserna påverkat er?

– Jag blev en bättre människa, säger Dorpec, bilden nedan. I all misär och allt lidande fanns det ändå hopp, drömmar och kampvilja. Jag har förändrats helt, därav också mitt nya namn, varför jag bytt finns beskrivet i boken.
(Dorpec = omringad, Kobane = staden, reds. anm.)

– Jag vill sprida information om mina upplevelser så att människan kan organisera sig mot den ondskan som terrorism är. Då menar jag den terrorism som extremism innebär oavsett var den kommer ifrån.

– Jag önskar att alla över 18 år skulle åka i 14 dagar, hjälpa till i sådana krissituationer bland civila människor, uppleva allt. De skulle förändra dem till en bättre person. En förändring behövs. Jag är trött på att se mammorna gråta, fortsätter Dorpec.

– Det förändrade mitt liv, fick mig att förstå människan, säger Cyril. Både ondskan och det goda. Samt att krig är helt bisarrt och meningslöst, det är sånt slöseri med liv. Man ser ondskan men tar ändå fram de goda sidorna, hur vacker människan kan vara.

Har något varit hoppfullt? 

– Att alla människor oavsett kön, sexuell läggning, religion, färg, språk, etnicitet kan stå tillsammans, säger Dorpec. Därnere samarbetade alla mot ondskan. Hoppet och kärleken fanns där. Kvinnorna hade tagit sin plats, ett samarbete, alla var hungriga men ingen klagade, man delade på det lilla man hade. Gemenskapen, där är hjälteinsatsen.

– När man helt plötsligt överlevde attacker, klarade sig i eldstrider, säger Cyril. Det rent egoistiska. Men också ljusglimtar i gemenskapen, folk samlades från hela världen för att slåss mot ondskan. Alla volontärer, soldater och civila, i en förenad kraft mot ondskan.

– Om man bara ska ta med sig en sak från era böcker, vad är det i så fall?

– Ta lärdom av det som hänt, säger Dorpec. Ondskan i Guds namn, som människor med sina egna händer utför. Att detta är fel. Vi ska inte förstöra och döda utan vi måste göra goda saker, älska och respektera varandra oavsett hur vi ser ut.

– Det här utdraget från min bok beskriver det hela väl, säger Cyril:

”Jag gick upp för en grå trappa till en övervåning, där låg en vit bh på ett trappsteg. Jag tog inte i den, bara såg på den. Den låg där. Som en strid här hade skett. Det är så läskigt att jag inte ens vågar tänka på vad som hänt i den här trappan. För gör jag det måste jag föreställa mig scenen som utspelats och ska jag göra det varje gång jag från och med nu möter spår av död, våld, våldtäkt och förödelse blir jag också avhumaniserad. Jag vill inte se det här. Men jag måste. Jag är ett vittne och låter blicken stanna kvar en sekund. Jag går sen vidare upp för trappan.”

– Sen får man inte glömma att precis alla offer, även en från IS var någons bror, syster, familj, säger Cyril. Det fanns så mycket sorg överallt. Dorpecs bok är mer hur det är att vara soldat där. Jag var där som dokumentärfilmare och försökte hålla en journalistisk distans, vara objektiv, även om det så klart blir personligt när man blir angripen. Jag försökte föra filosofiska resonemang kring politik och religion, godhet mot ondska.

Beslutsfattarna borde lyssna

   Under den efterföljande frågestunden pepprades de två författarna med frågor som aldrig tycktes ta slut.

   För den som vill veta mer, så har Dorpec Kobane och Cyril Hellman i varsin bok, Kobanesyndromet: min berättelse från kriget och Rapport från fronten mot IS: dagboksanteckningar från kriget i Irak och Syrien, berättat om sina upplevelser från fronten där de med egna ögon sett kriget mot IS-terroristerna och deras offer. Det är en såväl spännande som brutal läsning.

   Det talas mycket om återvändare i medierna. Debatterna om vad som ska hända med dem som slagits för IS och nu kommer tillbaka till Sverige påverkar alla. De som fattar besluten borde lyssna mer på de personer som faktiskt varit nere och sett misären och offren. Två som i detta sammanhang borde hörsammas är Dorpec Kobane och Cyril Hellman.

 

Text Nina Silventoinen och Ricard Nilsson.

Samtliga bilder är Dorpecs privata.

 


Publicerad

Prenumerera på Para§rafs nyhetsbrev 

Nyhetsbrevet skickas ut varje tisdag och fredag.
I Nyhetsbrevet får du besked om det vi senast har publicerat och en del information om vad som är på gång. Därtill får du ibland extramaterial som inte publiceras på sajten.
Vi ingår inte i någon mediekoncern och lämnar inte ut prenumerantlistan till någon, så din mejladress hamnar inte på avvägar.
Du prenumererar utan kostnad. Du kan också överraska en vän genom att ge honom eller henne en prenumeration, om du skriver in i den personens mejladress.
OBS: Vi efterfrågar bara den mejladress du vill ha Nyhetsbrevet mejlat till, inget annat. Du prenumererar här.

Para§rafs artiklar, krönikor och debattartiklar kan kommenteras på vår Facebooksida.