Debatt
Foto Ali Lorestani/TT

När ett mördat barn blir rekvisita i den kriminalpolitiska teatern

Av Andreas Magnusson 2020-08-05

En 12-årig tjej har skjutits ihjäl och hon blir därefter omedelbart rekvisita i den kriminalpolitiska teatern. Nu hoppas politikerna att en det döda barnet kan vara scenografi i ett skådespel som ska ge dem stående ovationer och fler röster i nästa val.

Moderaternas Johan Forssell tycker att ”det är fruktansvärt, mina tankar går till flickans anhöriga”. Därefter visar han att tankarna i huvudsak är någon helt annanstans än hos familjen. Han verkar faktiskt helt och hållet tänka på kriminella människor och sin egen tuffhet.

Forssell skriver debattartikel och kastar sig ut i debatten med knytnävarna först. Nu vill han ha fler poliser (han tycks ha glömt att det var Moderaterna som kapade utbildningsplatserna på Polishögskolan från 1708 antagna år 2008 till 141 antagna år 2010).

Och så vill han slopa straffrabatter, fördubbla straff för gängkriminella, införa visitationszoner (d.v.s. ge polisen möjlighet att utan anledning visitera invandrarkillar på platser där få människor röstar på Moderaterna), införa kronvittnen och fler övervakningskameror.

Sverigedemokraterna ser sin chans att föreslå att vi bör bli olika inför lagen. Människor som har kopplingar till kriminella nätverk (hur nu den tillhörigheten ska bedömas på ett rättssäkert sätt) bör enligt den rättspolitiska talespersonen Adam Marttinen få hårdare straff för samma brott. Han tycker också att dömda brottslingar ska avtjäna sina straff i andra länder.

Socialdemokraternas Mikael Damberg känner ”stor ilska och beslutsamhet”. Inte heller han vill visa sig svag.

Politikerna tycker att det är fruktansvärt och de är arga och de är beslutsamma – precis sådana känslor som brukar stimulera Hollywoodhjältarna att kavla upp ärmarna och spänna fast eldkastaren på ryggen. Nu har de f-n fått nog.

Ilska tycks vara den enda känsla man upplever som politiskt gångbar. Jag tror att det är farligt. Det är väldigt sällan kloka beslut i livet tas när man är arg.

Ilskan är begriplig men jag saknar några känslor. Jag saknar sorgen, ledsamheten och respekten. Jag saknar den sortens omtanke som leder till att man undviker att utnyttja en 12-årig flickas död för egen vinning.

Jag saknar orden om hur samhället måste bli varmare, hur vi måste stötta varandra, hur vi måste bära varandra i stunder av sorg.

Jag saknar politiker som har vett att hålla käft utåt men tar kontakt med flickans anhöriga, uttrycker sin sorg och frågar vad de kan göra.

Eller kanske finns de där utan att vi får reda på det. Jag hoppas innerligt att så är fallet, att inte alla är hjärtlösa nog att se ett dödat barn som en bricka i ett politiskt spel om egen makt.

Jag saknar ord om hur vi inte bara ska spärra in, låsa fast, kasta ut, slå tillbaka och övervaka. Jag saknar ord om hur vi ska skapa ett samhälle som är sådant att det inte behövs någon övervakning eftersom människor sköter sig ändå.

Jag saknar ord om hur vi skapar ett samhälle som är sådant att det behövs färre poliser.

Jag saknar ord om hur vi ger unga människor möjligheter och framtidstro. Jag saknar ord om hur vi gör det vanliga arbetslivet mer attraktivt än drogförsäljning och annan illegal verksamhet för de som bor i våra förorter.

Jag saknar ord som visar att det inte finns ett vi och ett dom, som visar att man på riktigt bryr sig om förorten och att man till exempel förstår att kriminella nätverk i förorterna i stor utsträckning finansieras av välbeställda ungdomars narkotikabruk på andra platser.

Och mer än ord saknar jag satsningar på skola, föreningsliv, sociala verksamheter, förebyggande polisarbete och kloka arbetsmarknadsåtgärder specifikt riktade mot unga som annars riskerar att lockas till kriminalitet. Det är något vi alla tjänar på.

Mest av allt saknar jag politiker som förstår att kriminalitet aldrig är ett isolerat fenomen, som förstår att vi skördar frukterna av det vi sår.

Med det sagt finns det ingen annan som är ansvarig för den 12-åriga flickans död än den person som mördade henne. Ansvaret vilar alltid tungt på enskilda individer som väljer att bryta mot samhällets normer och lagar.

Låt oss hoppas att polisen finner den skyldiga och att denna person döms för sin gärning. Låt oss därefter göra allt som står i vår makt för att förhindra att liknande saker händer igen. Det gör vi inte genom att tävla om vem som kan vara hårdast mot de hårda.

 

Detta är en debattartikel. Analyser och ställningstaganden är skribentens.


    Andreas Magnusson är gymnasielärare i svenska, religionskunskap och etik. Han sysslar också med musik och driver You Tube-kanalen Samtidsreflexen där tanken är att tränga djupare bakom människors reflexmässiga yttranden i samhällsfrågor.
Andreas har idén om att en god journalist är pedagog och att en god pedagog också i någon mening borde vara journalist. Han har också skrivit en del för DN Kultur och nominerades 2019 till årets opinionsbildare vid Faktumgalan.
Andreas är en av Para§rafs fasta krönikörer.

Publicerad

Prenumerera på Para§rafs nyhetsbrev 

Nyhetsbrevet skickas ut varje tisdag och fredag.
I Nyhetsbrevet får du besked om det vi senast har publicerat och en del information om vad som är på gång. Därtill får du ibland extramaterial som inte publiceras på sajten.
Vi ingår inte i någon mediekoncern och lämnar inte ut prenumerantlistan till någon, så din mejladress hamnar inte på avvägar.
Du prenumererar utan kostnad. Du kan också överraska en vän genom att ge honom eller henne en prenumeration, om du skriver in i den personens mejladress.
OBS: Vi efterfrågar bara den mejladress du vill ha Nyhetsbrevet mejlat till, inget annat. Du prenumererar här.

Para§rafs artiklar, krönikor och debattartiklar kan kommenteras på vår Facebooksida.