Debatt: Förebygga och förhindra brott

Sex kriminologiprofessorer om vad som fungerar och inte fungerar brottsförebyggande

2018-05-14

I vår debattserie om att förebygga och förhindra brott har vi förutom de politiska partiernas rättspolitiska talesperson även inbjudit forskare. Idag är det sex professorer i kriminologi som redogör för vad aktuell svensk och internationell forskning kommit fram till – som inte är brottsförebyggande.

   Valåret 2018 har inletts med ett i princip unisont rop från de politiska partierna om hårdare straff för att komma till rätta med brottsligheten. Givet att kriminalpolitikens mål är att minska brottsligheten och öka tryggheten är det naturligtvis intressant att se närmare på politikernas favoritlösning. Så vad säger forskningen om möjligheterna att med skärpta straff minska brottsligheten?

   Aktuell forskning stödjer inte argumentet att längre fängelsestraff skulle minska brottsligheten på något avgörande vis (Nagin 2013 ”Deterrence in the twenty-first century”; Chalfin & McCrary 2017Criminal deterrence a review of the literature”.)

   I en omfattande metastudie av en mängd olika insatser för att minska individers brottslighet slås det fast att ”till insatser som inte visar någon effekt alls hör de som avser straffens stränghet samt avskräckning” (Weisburd m.fl. 2017 ”What works in crime prevention”).

   Mer verksamt kan däremot upptäcktsrisken och polisens förmåga att klara upp brott vara. Här behövs framför allt förbättrad effektivitet i Sverige.

   De politiker som exempelvis vill sänka straffmyndighetsåldern för att stävja ungdomsbrottsligheten kan ta lärdom av ett naturligt experiment från Danmark (Ostergaard Larsen 2017 ”Youth crime, sanctions and education”).

   Åren 2010-2012 sänktes straffmyndighetsåldern från 15 till 14 år. Politikerna antog att straffutvidgningen skulle minska ungdoms-brottsligheten genom ökad avskräckning och mer kännbara konsekvenser för de unga som begick brott. Vad blev då resultatet?

   Brottsligheten minskade inte bland 14-åringar. Vad värre var så ledde straffskärpningen till att de 14-åringar som drogs in i rättssystemet i större utsträckning misslyckades med att gå ut grundskolan samtidigt som de återföll i brott i större utsträckning.

   Samma avhandling studerade också effekterna av en reform där unga som begått brott fick ”elektronisk fotboja” istället för fängelse i anstalt. Det faktum att straffen blev lindrigare snarare än skärptes ledde inte till en ökning av brottsligheten bland unga. Istället ökade andelen dömda ungdomar som fullföljde gymnasiet.

   I en ny svensk studie från Kriminologiska institutionen vid Stockholms universitet som publicerats i British Journal of Criminology (Bäckman, Estrada, Nilsson 2017 ”The impact of imprisonment on labour market attachment”) framkommer ett liknande mönster. För de unga män som får villkorlig dom eller skyddstillsyn istället för fängelse, går det bättre på arbetsmarknaden flera år efter avtjänat straff. Detta främst tack vare lägre återfallsfrekvenser.

   För de ungdomar som begår så allvarliga brott att de döms till sluten ungdomsvård visar annan aktuell forskning från vår institution (Pettersson 2017; ”Betydelse av öppenhet under institutionstiden för ungdomar dömda till sluten ungdomsvård”) att de som får möjlighet att vistas i öppnare former mot slutet av verkställigheten återfaller i mindre utsträckning än de som blir kvar i låsta former.

   Detta gäller framför allt återfall i allvarligare brottslighet. Alla dessa studier går alltså i linje med den internationella forskningens generella slutsats att straffets stränghet inte har brottsförebyggande effekter.

   Givet den stora betydelse forskningen tillmäter skolan respektive arbetsmarknaden borde dessa resultat från nordisk forskning rimligen vara centrala för politiker som vill få såväl färre unga som dras in i mer allvarlig brottslighet som färre framtida brottsoffer.

    När dessa resultat presenteras händer det att politiker framhärdar med att hävda:

a) Fängelset har en inkapaciterande (dvs oskadliggörande) effekt, varför speciellt återfall ska ge skärpt straff.
b) Längre tid i fängelse ökar möjligheterna att lyckas med behandling,
c) Straffen svarar inte mot straffvärdet, och behöver höjas särskilt vad gäller vålds- och sexualbrott,
d) Brottsoffrets upprättelse kräver skärpta straff. (se t.ex. Tobé Straffet måste spegla brottets allvar och Haddad Straffet är en upprättelse för brottsoffren).

   Låt oss gå igenom dessa argument i tur och ordning.

a) I de fall forskningen finner inkapaciterande effekter av fängelset så är de i regel små och kommer dessutom till mycket höga kostnader. Dessutom ger vår lagstiftning redan idag tydligt utrymme för skärpning av straffet vid återfall, vilket också regelmässigt sker i domstolarna.

Ett annat argument som förts fram i sammanhanget är att den villkorliga frigivningen ska skjutas upp, bl.a. för att en längre tid i fängelse skulle hindra brott i frihet.  Effekten av en sådan förändring på allvarliga brott är undersökt i en nyligen avslutad utredning (SOU 2017:61 ”Villkorlig frigivning”). Slutsatsen är att effekten av en sådan reform på brottsnivån är osannolik.

b) Argumentet att sätta människor i fängelse p.g.a. vårdbehov strider mot förarbetena till 1989 års påföljdsreform. Denna reform byggde bl.a. på en kritik av de långa tidsobestämda och rättsosäkra frihetsstraffen som tidigare förekom i vårt land.

Enskilda människor kan givetvis dra nytta av ett fängelsestraff. Vanligen uppvägs dock inte de skador som lång fängelsevistelse orsakar på individens möjligheter för återanpassning av den behandling individen får i fängelset. De forskningssammanställningar vi hänvisar till pekar också på att effekterna av behandling i fängelse över lag är små.

Vi stödjer givetvis uppfattningen att tid i anstalt ska användas för att utifrån kunskapsbaserade åtgärder rehabilitera och minska återfall så gott det går. Att sänka de återfallsförebyggande ambitionerna i svensk kriminalvård för att få plats med fler i fängelse vore också ett svek mot framtida brottsoffer eftersom ökade återfall naturligtvis innebär fler brottsoffer.

c) I en nyligen publicerad bok om svensk kriminalpolitik skriven av en av oss, Henrik Tham, konstateras att politiker över tid i allt större utsträckning valt att lyfta fram argumenten om Straffvärdeoch Upprättelsesnarare än att diskutera vad som minskar brottsligheten (Tham 2018 ”Kriminalpolitik”).

Självfallet är straffvärde centralt både när det gäller strafflagstiftning och utmätning av straff. Frågan är dock hur straffvärdet fastställs? Vanligtvis hävdar de politiker som vill ha hårdare tag att straffen inte ligger i linje med den allmänna uppfattningen. Oavsett straffnivån i olika västländer tenderar förvisso opinionen att förespråka ”hårdare straff” när de ställs inför frågan ”om straffen är hårda nog”. När medborgarna sedan informeras om konkreta brott och omständigheter runt dessa vill de dock i genomsnitt inte ha högre straff än de som dömts ut i domstol. Medborgarna underskattar också de straff som faktiskt utdöms i domstolarna (Jerre och Tham 2010 ”Svenskarnas syn på straff” samt Balvig m.fl. 2015 ”the public sense of justice in Scandinavia”).

Olika undersökningar av det allmänna rättsmedvetandet visar också genomgående att allmänheten tillmäter påföljders rehabiliterande effekt stor vikt. Kort sagt, det allmänna rättsmedvetandet är inte alls så ensidigt fokuserat på hårdare straff som en del politiker ger sken av.

d) Argumentet att brottsoffrets upprättelse kräver hårdare straff har inget generellt stöd i forskningen. Brottsoffret vill, i allmänhet, ha information, respektfullt och korrekt bemötande, en mer personlig och mindre byråkratisk handläggning, möjlighet till ekonomisk kompensation och någon sorts gottgörelse från gärningspersonen (Aertsen 2012 ”Punitivity from a victim’s perspective”).

Brå har i olika studier av övervakning genom ”elektronisk fotboja” som alternativ till fängelse frågat brottsutsatta om deras inställning. Brottsoffer uttrycker överlag att det viktiga var själva domen som visade att samhället trodde på dem och att fängelse i anstalt eller genom fotboja inte var så viktigt (Brå 2007, 2010 ”Utökad frigång och återfall”).

   Låt oss slutligen slå fast något som är välkänt utifrån jämförelser av länder – det är mycket svårt att se att antalet i fängelse skulle bestämma brottsutvecklingen. Såväl de nordiska som de övriga västeuropeiska länderna har efter andra världskriget haft påtagligt likartad brottsutveckling samtidigt som fängelseutvecklingen varierat starkt.

   Brottsutvecklingen kan inte heller historiskt förklaras av fängelseutvecklingen. I Sverige har stölderna upphört att stiga och t.o.m. avtagit samtidigt som sannolikheten att dömas till fängelse för stöld minskat kraftigt.

   Våldsbrottslighetens utveckling kan historiskt inte heller förklaras av straffens varierande hårdhet. Påståenden om att straffen här är för låga ska också ställas mot den faktiska straffutvecklingen. Generellt har straffen redan skärpts genom lagändringar under senare år. Straffet för mord har höjts kraftigt, våldtäktslagstiftningen har utvidgats eller inneburit straffskärpningar fem gånger sedan 1980-talet. Domar för våldsbrott och andra brott mot person svarade på 1960-talet för tio procent av fångpopulation mot i dag en dryg tredjedel.

   Det är också viktigt att påpeka att det fåtal unga män som stått för ökningen av dödligt våld under de senaste åren, vilka satt avtryck i den kriminalpolitiska debatten, kommer mötas av hårda straff den dagen de lagförs. Tiden i fängelse för mord har fördubblats sedan 1980-talet. Problemet här är alltså inte en för låg straffnivå utan en för låg uppklaringsprocent.

   Låt oss därför upprepa – målet för svensk kriminalpolitik är minskad brottslighet och ökad trygghet. Enligt den samlade forskningen kommer vi inte närmare dessa mål genom att lägga allt mer av gemensamma resurser på att i större utsträckning utdöma fängelsestraff eller genom att ytterligare höja straffskalorna.

   En ständigt återkommande skärpning av straffen är dyrt, verkningslöst och ibland t.o.m. kontraproduktivt. En fängelseplats i Sverige kostar drygt en miljon kr per år. Dessa pengar kan användas till andra alternativ med bättre brottsförebyggande effekt. De kan också gå till bättre ersättning och mer stöd till brottsoffren.

   Vad som istället behövs är en kunskapsbaserad politik som minskar ojämlikheten i människors livschanser och otrygghet. Satsa därför på förbättrat stöd och ekonomisk ersättning till brottsoffer, skolrelaterade insatser som minskar nyrekrytering till ungdomsbrottslighet samt stödjande insatser för att vända brottsbelastade individers liv bort från brott och missbruk. Vi hyser en förhoppning om en mer nyanserad och kunskapsbaserad kriminalpolitisk debatt – det är alla de som engagerar sig i brottsförebyggande åtgärder värda.

 

Felipe Estrada, Janne Flyghed, Anders Nilsson, Tove Pettersson, Jerzy Sarnecki och Henrik Tham
Professorer vid Kriminologiska institutionen, Stockholms universitet

 

Detta är en debattartikel. Analyser och ställningstaganden är skribenternas.

 


Publicerad

Prenumerera på Para§rafs nyhetsbrev 

Nyhetsbrevet skickas ut varje onsdag och lördag förmiddag.
I Nyhetsbrevet får du besked om det vi senast har publicerat och en del information om vad som är på gång. Därtill får du ibland extramaterial som inte publiceras på sajten.
Vi ingår inte i någon mediekoncern och lämnar inte ut prenumerantlistan till någon, så din mejladress hamnar inte på avvägar.
Du prenumererar utan kostnad. Du kan också överraska en vän genom att ge honom eller henne en prenumeration, om du skriver in i den personens mejladress.
OBS: Vi efterfrågar bara den mejladress du vill ha Nyhetsbrevet mejlat till, inget annat. Du prenumererar här.

Para§rafs artiklar, krönikor och debattartiklar kan kommenteras på vår Facebooksida.