Debatt

Lennart Aspegren

Främlingsfientlighet, rasism och folkmord – vi har alla ett ansvar för att få stopp på smittan

2018-11-05

Efterhängsen och ödeläggande börjar rasismen i olika former att dyka upp igen. Men ännu kan vi värja oss och försöka lära av historien.

   På många håll, både i Sverige och i andra länder, möter vi nu på många håll uttryck för ett återfall i hotfulla ideologier: rasistiska, främlingsfientliga, populistiska eller rent av nazistiska. Det är inte bara oroväckande. Det är skrämmande.

   Vad ligger bakom de aktuella strömningarna? Det finns förstås en historia. Vad har liknande idéer tidigare lett till?

   Listan är lång på händelser där människor har förföljts eller berövats livet och där rasism har utgjort åtminstone en del av drivkrafterna. Delvis har det varit fråga om folkmord. Även om det ordet först efter andra världskriget präglades i en FN-konvention (Den kom till på initiativ av den polske juristen Raphaël Lemkin; se exempelvis min essä den 29 december 2016 i Dagens Nyheter, Kultur s. 12.)

   I slutet av 1800-talet och inledningen till 1900-talet hade rasteorier brett ut sig.  De ansågs ligga i linje med Darwins Människans härkomst.

   I Storbritannien, Frankrike och Tyskland tog sig rasismen särskilt extrema uttryck inte minst vad gäller Afrika. Man menade där att en del människor, som man ansåg tillhöra de ”negroida mänskoraserna”, närmade sig gorillor och andra apor och att de ”alltid förblivit i ett tillstånd av fullständigt barbari”. Därför förtjänade de att förintas och ersättas av de ”civiliserade raserna”.

   De starkare raserna ansågs helt enkelt ha rätt att utrota de lägre raserna. Utrotningen av afrikaner och andra icke-européer betraktades som ett led i världens naturliga utveckling. Deras försvinnande var bara en tidsfråga.

   Fysiskt våld blev den mest påtagliga utrotningsfaktorn. Rent praktiskt kunde kolonialmakterna genomföra sina erövringar med hjälp av mer effektiva vapen. Européerna fick tillgång till nya brittiska och franska gevär och inte minst till den tyska Mausern.

   Ett annat redskap i folkmordet var chicotte, en piska av flodhästhud, med kanter vassa som kniveggar, som i varje rapp skär blodiga spår i huden.

   Massvåldtäkter av kvinnor och småflickor sattes i system. Även sådana grymheter som korsfästelse kom till användning.

   I Franska Sudan hängdes misshagliga levande personer upp så lågt, att hyenorna kom åt att äta upp deras fötter. Resten av kropparna lämnades åt gamarma.

   En annan metod, som tillämpades av tyskarna i Sydvästafrika, var att driva ut folk i öknen och sedan spärra deras återkomst till beboeliga trakter.

   På andra håll, exempelvis i Nordamerika, gjorde man också – av girighet eller ibland bara av oförstånd – ingrepp som att privatisera och ockupera mark i allmän ägo och därmed i många fall ödelägga grunden för invånarnas livssätt. Det ledde till att hela urbefolkningar decimerades eller dog ut.

   Rasistiska uppfattningar i fråga om olika folkgrupper var på sin tid spridda och tillämpade också av spanjorerna vad gäller Latinamerika, där deras framfart och utplundring som bekant fick ödesdigra följder.

   Motsvarande gällde i Ryssland och på andra håll i Östeuropa, där omfattande pogromer riktades mot judar.

   Folkmord genomfördes:

  • i portugisiska, belgiska och holländska kolonier
  • i de italienska kolonierna i Libyen, Etiopien och Somalia
  • i Osmanska riket 1915 mot armenier, kaldéer och andra
  • i Sovjet mot krimtatarer och ”folkfiender”
  • i Nazi-Tyskland och Polen främst mot judar men även romer
  • i Rwanda 1994 mot tutsier

 

  Var kan man läsa om dessa och liknande händelser? Jag skulle särskilt vilja peka ut fyra relevanta böcker.

   Först en svensk bok: Sven Lindqvist, Utrota varenda jävel, Bonniers, 1992, e-bok 2017 (engelsk översättning: Exterminate all the brutes; fransk översättning: Exterminez toutes ces brutes!)

   Det här är en klassikerDen har spritts över världen. Titeln är lånad från Joseph Conrads berömda roman Mörkrets hjärta.

   Sven Lindqvist kopplar många massmord till rasteorier. Han gör oss på ett slående sätt medvetna om hur folkmord kunde se ut i kolonialismens och imperiebyggandets skepnad.

   Lindqvist tar upp händelser som utrotandet av indianerna i Amerika, hottentotterna i Sydafrika, hela folk i Kongostaten, folkgrupper Sydvästafrika och befolkningar på Söderhavsöarna.

   I Australien utrotades många av ursprungsinnevånarna. Den sista tasmaniern, Truganina, dog 1876; hennes skelett står i dag på museum.

   Lindqvist tar också upp frågan om tillämpningen av folkrätten. Men konstaterar lakoniskt:

”Britterna hade alltid betraktat sin egen expansion som en självklar rättighet. Fransmännens expansion i Nordafrika och ryssarnas i Centralasien såg de däremot som förkastliga angreppshandlingar. Och att tysk expansion vore höjden av omoral – därom var både fransmän, ryssar och britter ense.”

   Och om de metodiska tyska judeförföljelserna under 1930- och 1940-talen säger Lindqvist: ”Auschwitz var den moderna, industriella tillämpningen av en förintelse, på vilken det europeiska världsherraväldet sedan länge vilade”.

    Det finns också översatta böcker av framstående historiker som i detalj berättar om förföljelser.

   Bok nr 2 handlar om Afrika: Adam Hochschild, Kung Leopolds vålnadOm girighet, terror och hjältemod i det koloniala Afrika, Ordfront, 2012, ny upplaga 2018 (originalets titel: King Leopold’s Ghost)

   Under slutet av 1800-talet och inledningen av 1900-talet utvecklas kolonialismen. Allt fler erövringar äger rum, inte minst i Afrika. Medan europeiska stater lägger beslag på land efter land, passar en osedvanligt ondsint härskare på att för egen privat del tillskansa sig det vidsträckta, mineralrika och bördiga bäckenet runt Kongofloden. Det är kung Leopold II av Belgien.

   Den amerikanske historikern Adam Hochschild anknyter i sin bok Kung Leopolds vålnad till verkligheten bakom Joseph Conrads nyssnämnda verk Mörkrets hjärta.

   Hochschild ger oss ingående skildringar av de skräckinjagande händelserna i Kongo – saker som har börjat falla i glömska.

   I ”Fristaten Kongo” organiserar Leopold 1885-1908 ett folkmord av sällan skådad vidrighet och omfattning. Hans handgångne man är den kände upptäcktsresanden Stanley.

   Området är sedan lång tid tillbaka utsatt för slavhandel. Men nu dräneras hela Kongobäckenet ännu mera hänsynslöst. Afrikanska män, kvinnor och barn grips i tusental, misshandlas, torteras och förs bort som slavar. Miljoner mördas bestialiskt. By efter by bränns ner och raderas ut. Naturen skövlas. Stora mängder elfenben, tonvis med gummi och andra värdefulla varor bärs i väg och skeppas till Bryssel.

   Efter kung Leopolds tid förvaltades landet 1908-1960 som belgiska statens koloni. Därefter blev Belgiska Kongo självständigt under namnet Kongo, senare Zaïre, numera Demokratiska republiken Kongo.

   Också huvudstaden har bytt namn: Leopoldville har blivit Kinshasa. Men spåren av kolonialismen och ett påföljande inhemskt vanstyre har gjort läget i detta resursrika jätteland katastrofalt. Det har sedan länge drabbats av ödeläggande konflikter och krig.

   Hos oss i Väst verkar som sagt minnet av Kongos blodiga historia i betänklig grad ha bleknat. Det gäller dessvärre också folkmordet i Namibia i Sydvästafrika.

   Bok nr 3 är därifrån. David Olusoga & Casper W. Erichsen, Kejsarens förintelse – Tysklands bortglömda folkmord, Leopard förlag, 2014 (originalets titel: The Kaiser’s Holocaust)

   Namibia kan betraktas som kontinentens sista koloni, det blev självständigt så sent som 1990. Två historiker, anglo-nigerianen Daniel  Olusoga och dansken Casper Erichsen, har tillsammans gett ut en uppmärksammad bok om vad som skedde dessförinnan.

   Sydvästra Afrika var sedan länge bebott av olika folkgrupper. Under delar av 1800-talet kom också handelsmän från Kapkolonin samt brittiska och tyska missionärer till området. Samtidigt blev dess viktigaste hamn ockuperad av Storbritannien.

   På 1880-talet blev området till större delen koloniserat av Tyskland. Det gavs då namnet Tyska Sydvästafrika.

   Under kejsar Wilhelm II:s entusiastiska ledning genomfördes ett ytterst hårdhänt styre. Uppror slogs blodigt ner. Förintelseläger upprättades. Tyska kolonister förödde hänsynslöst livsbetingelserna för befolkningen. Och två folkgrupper – herero och nama – blev i stort sett utplånade; de drevs ut i öknen och svältes ihjäl.

   De få som överlevde hunger och törst fängslades och sattes i läger under de mest ohyggliga former. Många av dem misshandlades till döds.

   I samband med Första världskriget intogs landet av sydafrikanerna. De lyckades sedan få det som så kallat mandatområde.

   Efter Andra världskrigets slut 1945 försökte Sydafrika behålla området som sitt lydrike, men blev 1966 av FN fråntaget sitt mandat. En inhemsk motståndsrörelse organiserade sig. Den fick makten vid Namibias självständighet.

   Sist men inte minst vill jag som nr 4 ta upp en liten läsvärd bok om läget i världen i dag. Timothy Snyder, Om tyranni: tjugo lärdomar från det tjugonde århundradet, Bonniers, 2017 (originalets titel: On Tyranny: Twenty Lessons from the Twentieth Century)

   Den amerikanske historieprofessorn Timothy Snyders nya bok har snabbt hunnit få positiv publicitet på många håll i världen. Det är bara att instämma i berömmet.

   Snyder visar här lågmält men övertygande på förbindelsen mellan tidigare händelser och 2000-talets tendenser till populism i USA och Europa.

   Inom ett behändigt format tar han fram en rad praktiska råd till oss som nu vill bekämpa nymornad rasism och mänskoförakt. Till exempel manar han var och en att reagera mot ting som faktaresistens, okunskap och hatsymboler. Eller att själv undvika aggressivt språkbruk, att sätta läsning före internet och att vara så modig som man nu kan vara.

   Vi har alla ansvaret att hjälpas åt att i vår tid söka få stopp på smittan. Om vi låter rasism och främlingsfientlighet obehindrat mogna till fascism, kan det i förlängningen få förödande konsekvenser.

 

Av Lennart Aspegren

Detta är en debattartikel. Analyser och ställningstaganden är skribentens.
Artikeln har även publicerats på Dagens Juridik

 


   Lennart Aspegren är juris hedersdoktor, Stockholms universitet. Bakgrund i Svea hovrätt. Rättschef i Regeringskansliet. Domare i Arbetsdomstolen, i Försäkringsöverdomstolen, i FN:s folkmordstribunal för Rwanda.

   Internationellt verksam som konsult och föreläsare. Gett ut lagkommentarer m.m. Gift, tre barn, fem barnbarn.

Publicerad

Prenumerera på Para§rafs nyhetsbrev 

Nyhetsbrevet skickas ut varje tisdag och fredag.
I Nyhetsbrevet får du besked om det vi senast har publicerat och en del information om vad som är på gång. Därtill får du ibland extramaterial som inte publiceras på sajten.
Vi ingår inte i någon mediekoncern och lämnar inte ut prenumerantlistan till någon, så din mejladress hamnar inte på avvägar.
Du prenumererar utan kostnad. Du kan också överraska en vän genom att ge honom eller henne en prenumeration, om du skriver in i den personens mejladress.
OBS: Vi efterfrågar bara den mejladress du vill ha Nyhetsbrevet mejlat till, inget annat. Du prenumererar här.

Para§rafs artiklar, krönikor och debattartiklar kan kommenteras på vår Facebooksida.