En film om en livslögn

Av Dick Sundevall 2020-01-21

Jag förstår inte upprördheten över dokumentären om Clark Olofsson. Alltså SVT:s dokumentär med den passande titeln, ”Clark – en rövarhistoria”. För en rövarhistoria är ju vad den numer alkoholiserade och ledbrutne Clark framför i filmen.

   Vad jag såg var hur medier av alla de slag en gång i tiden byggde upp den romantiserande bilden av den på den tiden vackra ynglingen som rånade banker och var snabb i käften. Medier som sålde lösnummer och drog tittare på att bygga upp den bilden.

   Men framförallt såg jag en man som hade tillbringat större delen av sitt vuxna liv inlåst i hårda fängelser och som nu drack för mycket, var lönnfet och ledbruten. En man som gjorde stor sak av att han hade tillgång till vad han försökte framställa som ett tecken på framgång – en gammal Audi av mellanmodell.

   En man som ryckte på axlarna åt att han uppenbarligen varit och är en usel pappa för sina barn. En man som inte kunde tänka sig ett vanligt jobb av något slag. En man som tyckte sig stå över sånt. En man som nu vid dryga 70 års ålder levde i en livslögn och sov i sin bil.

   Kritiken som framförts i bland annat Dagens Nyheter, inte sällan i falsett, går ut på att han inte konfronterades med sina olika brott i programmet.

   Grundläggande för bra journalistiska intervjuer i längre format är att den som intervjuar kan öppna upp den som intervjuas. Få honom eller henne att sänka garden och visa vilken person han eller hon egentligen är bakom fasaden. I en dokumentär finns det tid för det. Tid att föra lugna samtal där den som skildras inte försöker gardera sig hela tiden.

   Det här är ingenting nytt. Det finns gott om klassiska intervjuer, såväl svenska som internationella, där den här intervjutekniken resulterat i bra intressant journalistik. Marie Nyreröds utmärkta programserie om Ingmar Bergman utgör ett bra exempel. Hon fick motsvarande kritik för den utmärkta serien, som producenten av Clark-filmen får nu.

   Hon borde ha konfronterat Bergman, hävdades det. Hon skulle inte ha varit så vänlig hela tiden. Varför det? Hade hon kommit längre med det? Hade hon fått Bergman att öppna upp sig som han nu gjorde? Öppnat upp sig inför en journalist som han aldrig gjort – varken förr eller senare.

   Stina Dabrowski har gjort många liknande intervjuer med olika kända personer. Lyhörda finstämda lågmälda intervjuer som resulterat i att tittarna fått en fördjupad bild av person som intervjuats.

   Kritiskt granskande och ansvarsutkrävande är en viktig del av journalistiken. En central del. Men hård konfrontation är inte den enda formen för kritiskt granskande. Den hårda ansvarsutkrävande konfrontationen kan tvärtom ibland utgöra ett hinder och bara resultera i ett tramsigt bjäbbande där reportern får visa upp hur tuffa hårda frågor han kan ställa – men som inte leder till något mer än så.

   En dokumentärfilm är inte detsamma som ett nyhetsinslag eller ett debattprogram. Precis som en faktabok oftast inte har samma form som en artikel. Något som en del kritiker av den här dokumentären inte tycks vara medvetna om.

   Se gärna Clark – en rövarhistoria på SVT Play. Den ger en bild av tomheten och rastlösheten i ett kriminellt liv. Och inte minst – hur det är att leva i en livslögn och sluta som en loser.

   Många kriminella bryter med sitt destruktiva liv. Börjar arbeta, slutar med droger och alkohol, betalar av sina skadestånd och försöker göra något vettigt för sina barn. Inte sällan arbetar de därtill med barn och ungdomar som är ute på villovägar.

   Det jag såg i dokumentärfilmen om Clark, tyder inte på att han är en av dessa. Tvärtom tycks han leva kvar i den romantiserade bilden av den en gång smarta snygga bankrånaren som vägrade att utföra ett vanligt arbete och istället gick sin egen väg i livet. En kriminell väg. Dokumentärfilmen visade med all tydlighet var den vägen slutade – utan att producenten behövde agera åklagare eller domare.

 

Detta är en krönika. Analyser och ställningstaganden är skribentens.

 


   Dick Sundevall är Para§rafs chefredaktör men hans krönikor och debattartiklar är inga ledare, utan högst personliga tankar och funderingar.

I närmare 40 år har han arbetat med rätts- och kriminalfrågor. Det har blivit många tv-program och dokumentärfilmer. Åtta böcker, senast Det farliga Sverige, och många tusen artiklar genom åren.

Dick är mångfalt prisbelönt som journalist och författare med utmärkelsen Guldspaden och annat. Mest stolt är han över Ordfronts Demokratipris, ”för då väljs man ut bland hela befolkningen”.
På frågan om vad han tycker är det bästa han har gjort, svarar han:
– Mina tre barn.

Publicerad

Prenumerera på Para§rafs nyhetsbrev 

Nyhetsbrevet skickas ut varje tisdag och fredag.
I Nyhetsbrevet får du besked om det vi senast har publicerat och en del information om vad som är på gång. Därtill får du ibland extramaterial som inte publiceras på sajten.
Vi ingår inte i någon mediekoncern och lämnar inte ut prenumerantlistan till någon, så din mejladress hamnar inte på avvägar.
Du prenumererar utan kostnad. Du kan också överraska en vän genom att ge honom eller henne en prenumeration, om du skriver in i den personens mejladress.
OBS: Vi efterfrågar bara den mejladress du vill ha Nyhetsbrevet mejlat till, inget annat. Du prenumererar här.

Para§rafs artiklar, krönikor och debattartiklar kan kommenteras på vår Facebooksida.