Adjö min broder – kommer aldrig glömma dig

Av Åsa Hägglöf 2020-01-22

Tidig morgon. Onsdagen den 8 januari 2020. Ett starkt ljussken lyser upp den mörka himlen över Teheran i Iran. Strax därefter, ett flygplan i spillror på marken. Inga överlevande. En katastrofal olycka. Som senare visade sig vara något annat än ett gripande missöde.

   Det handlade inte om ett tekniskt haveri. Det handlade om ett ödesdigert blixtsnabbt beslut, taget i ett ögonblicks paranoia – framkallat av en konfliktskapande världspolitik.

   Det fastställandet fick oskyldiga människor betala för – med de värdefullaste de ägde. Sina liv. För vissa knappt ett påbörjat liv.

   Trots att ingen från början visste orsaken till att flygplanet kraschade, så exploderade social media av rasisternas euforiska fröjd och förtjusning över att det visade sig vara utlandsfödda, bofasta i Sverige, som bland andra oförskyllt tagits av daga.

   Alltför många ansåg att det var riktigt skönt att vi svenskar slapp några av alla ”bidragstagare”.

   Det var två syskon med på planet. Fem respektive sju år gamla, som aldrig kommer att få växa upp. Två barn som inte fick chansen att bli gamla nog för att slippa vara just bidragstagare.

    Medan rasister firade och rumlade runt i hatets träsk, tog jag kontakt med Faiaz Dowlatzai. Faiaz miste en kär vän den dagen. En människa han lärt känna i Sverige. De träffades för första gången 2018, och blev goda vänner. Jag ville lära känna den vännen genom Faiaz.

    Namnet var, enligt passagerarlistan, Hossain Rezae. Han själv stavade sitt namn Hussein Rezaie.

    Hussein var en 20-årig kille som ursprungligen kom från Afghanistan men växte upp i Teheran, Iran. Han hade tre yngre syskon. Två systrar och en bror. Som äldsta barnet i familjen lades mycket ansvar på hans unga axlar.

   Han hade en bra relation med syskonen och sin mamma – men pratade inte så mycket om sin pappa. Hussein var inte så öppen om sitt privatliv, utan höll det mesta för sig själv. Faiaz vet inte så mycket om hans barndom.

   Som många andra flyktingungdomar kom Hussein till Sverige som ensamkommande 2015. Började på språkintroduktionsprogrammet och lärde sig det svenska språket.

   Han gjorde alltid sitt bästa för att passa in i det svenska samhället. Pluggade vård- och omsorgsprogrammet på Fredrika Bremer – gymnasiet i Haninge. Samtidigt, vid sidan av skolan, arbetade han inom hemtjänsten och var aktiv inom föreningen Ensamkommandes förbund Stockholm. https://ensamkommandesforbund.se/

   Hussein hade en unik personlighet, berättar Faiaz. Han var så lycklig och glad, men pratade inte så mycket. Lyssnade desto mer på andra. Snäll och omtänksam, brydde sig om människor och fanns alltid till hands om någon behövde hjälp, med vadhelst han kunde.

   När det planerades aktiviteter i förbundet för ungdomarna, ställde han alltid upp för att hjälpa till. Klagade aldrig, även om han själv befann sig i en svår situation, i sitt eget liv.

   Bland annat lärde sig Faiaz värdet av tystnaden från Hussein. Han missbrukade aldrig ord eller språket. Talade bara när det verkligen behövdes.

   Leendet var speciellt. Hans röst hade en helande kraft, säger Faiaz’s syster Nehal Dowlatzai. Hon var Husseins klasskamrat på språkintroduktionsprogrammet.

   Hussein åkte till Teheran för att träffa sin tjejs familj och förlova sig med henne. Hans kärlek i livet, Somaya, var också 20 år och bodde i Sverige. De förlovade sig i Iran och var på väg tillbaka hit för att överraska alla med nyheten.

   Faiaz säger: ”Innan han fick chansen att göra det blev han själv överraskad – han mördades tillsammans med sin blivande fru”.

   Hussein hade uppehållstillstånd på grund av godtagbara asylskäl. Han hade tidigare bott på lite olika orter i Sverige, men nu fanns hemmet i Tyresö. Livet låg framför honom, med allt det vi brukar ta för givet. Familj, barn och senare kanske barnbarn?

   Jag kan bara försöka tänka mig in i hans lyckorus den dagen. Nyförlovad och förälskad. Framtidstro. Hopp. En människa med rött blod i sina vener.

   En människa med ett hjärta som alla andras. Ett hjärta med en enda uppgift – att pumpa runt livsvätska för varje individs överlevnad.
Ingen parasit. Ingen lägre stående varelse. En människa. Någons son. Någons bror. Någons vän. Någons älskade.

   Faiaz avslutar vårt samtal med att berätta att han tänker på Hussein hela tiden numera. På hans ansikte, leende och lugna röst när han talade.

   Faiaz’s sista hälsning till sin förlorade vän lyder:

”Må du leva ett bättre liv nu, brorsan. Må du befinna dig på ett bättre ställe. Adjö min broder – kommer aldrig glömma dig”.

 

Detta är en krönika. Analyser och ställningstaganden är skribentens.

 


    Åsa Hägglöf är i grunden utbildad barnskötare. Arbetar på ett gruppboende inom LSS. Hon är väl insatt i asylpolitik och migrationsfrågor som hon engagerat sig i under snart 30 år. Vid sidan av sitt arbete jobbar hon ideellt med asylärenden, i första hand gällande ensamkommande.
Åsa är en av Para§rafs fasta krönikörer.

Publicerad

Prenumerera på Para§rafs nyhetsbrev 

Nyhetsbrevet skickas ut varje tisdag och fredag.
I Nyhetsbrevet får du besked om det vi senast har publicerat och en del information om vad som är på gång. Därtill får du ibland extramaterial som inte publiceras på sajten.
Vi ingår inte i någon mediekoncern och lämnar inte ut prenumerantlistan till någon, så din mejladress hamnar inte på avvägar.
Du prenumererar utan kostnad. Du kan också överraska en vän genom att ge honom eller henne en prenumeration, om du skriver in i den personens mejladress.
OBS: Vi efterfrågar bara den mejladress du vill ha Nyhetsbrevet mejlat till, inget annat. Du prenumererar här.

Para§rafs artiklar, krönikor och debattartiklar kan kommenteras på vår Facebooksida.