PK-vänstern är SD-Åkessons bästa kompisar

Av Michael Pålsson 2020-07-02

Jag och många med mig ser SD-Åkesson i maktställning som något av det sämsta som skulle kunna hända Sverige. Inte bara partiets nazistiska förflutna ger rysningar, utan även partiföreträdarnas vurmande för Ungerns Orbán, Rysslands Putin och andra så kallat starka ledare.

När SD kommer i maktställning, såsom i Sölvesborg, Hörby, Svalöv, Skurup med flera kommuner visar de dessutom i praktiken hur de vill styra allt från kulturpolitik och vilka böcker som ska finnas på biblioteken, till vad människor har på sig på arbetsplatser och i skolan samt att de anser det fel att flagga med Pride-flaggan.

Nu på slutet har SD-Åkesson dessutom – fortfarande lite yrvaken efter sin Turkiet-resa i mars – krävt att tjänstemannen Anders Tegnell på Folkhälsomyndigheten ska ”avgå” och att regeringen ska ingripa.

Inte heller detta är förvånande eftersom SD synes vilja detaljstyra alla verksamheter genom SD-politik och göra sig av med tjänstemän som inte passar in i SD-fållan. Beteendet känns igen från de kommuner där SD har makten.

För egen del, medicinskt outbildad som jag är, har jag lite svårt att förstå hur politiker bättre än experter skulle kunna leda oss genom corona-krisen. Dessutom skulle ett sådant ministerstyre bryta en lång svensk förvaltningsrättslig tradition med fria och oväldiga tjänstemän.

Lite konstigt med tanke på att SD-Åkesson säger sig vilja värna svenska värderingar. HBTQ-rättigheter, fri kultur, yttrandefrihet, oberoende och utbildade ämbetsmän trodde i alla fall jag stod för några svenska värderingar som i vart fall jag anser mig vara beredd att slåss för.

Men, samtidigt måste vi acceptera att SD är Sveriges tredje största parti. Jag tror och hoppas också att de flesta SD-väljare inte är rasister. Och ska vi kunna vinna tillbaka dessa väljare från SD till anständiga partier, är det i vart fall min tro att det enda sättet är att lyssna på SD:s väljare och tala med dem.

Uppenbarligen är många människor oroade över att vi varit dåliga på att integrera nyanlända. Det är jag också. Men den oron kan knappast kvalificera någon som rasist. Tydligen är många oroade över brottsligheten och tror därför på SD-Åkessons, M-Forsells och batong-Morgans tal om hårdare straff som lösningen på allt. Det gör inte jag. Men om jag ska ha minsta chans att övertyga människor om att de har fel, så måste jag lyssna på vad de säger.

För två veckor sedan skrev jag en krönika vari jag försökte analysera och förstå vad Alexander Bard menade när han kritiserade Black Lives Matters på Twitter. Jag vet fortfarande inte om Bard är rasist, men jag tror det inte och dömer honom inte till dess motsatsen är bevisad.

Någon vecka senare försökte jag, uppenbart med begränsad framgång, att föra fram att hur viktig Black Lives Matters-rörelsen än är, så måste vi försöka hålla igång flera tankar samtidigt. Mitt intryck är nämligen att vi gärna ägnar oss åt att kritisera en sak i taget, och helst att kritiken ska vara riktad mot något fenomen i den fria världen, men att vi glömmer resten av världen.

Hur många stora demonstrationer i Sverige har vi till exempel sett till stöd för Hong Kong och Taiwan, mot Kinas utbyggnad av kolkraftverk, mot Kinas behandling av uigurerna, mot det socialistiska vanstyret i Venezuela, mot behandlingen av kvinnor och barn i strikt muslimska länder som Iran och Saudiarabien?

En som väljer att skriva något offentligt måste givetvis tåla kritik. Jag tål kritik. Däremot tror jag att den typen av delvis onyanserad kritik mina krönikor fick på bland annat Facebook, enbart är kontraproduktiv.

Att antyda att jag skulle vara rasist, att påstå att man ska sluta läsa Para§raf på grund av mina krönikor, att kortfattat slänga ur sig modeordet ”whataboutism”, det för inte världen framåt.

Det enda som händer är att andra människor som delar mina uppfattningar i frågan (sådana finns – jag lovar) blir förargade över att bli avfärdade så enkelt. Däremot högaktar jag den enda kritiker av krönikorna som skickade ett e-mail och diskuterade dem med mig.

För något år sedan skrev jag en debattartikel i Aftonbladet där jag försvarade mångkultur och globalism. Föga förvånande fick jag ett stort antal e-mail där författarna ansåg mig mindre begåvad. Någon ansåg min ståndpunkt så förfärlig att han tog en bild på sitt erigerade kön och skickade till mig.

Fick dessa email mig att ändra uppfattning? Knappast. Lika lite ändrar jag ståndpunkt för att människor från vänster antyder att jag är rasist eller bara en idiot. Det är som att för människorna på ytterkanterna har frågan i sig inte någon betydelse. Det är kampen som är viktig, och att hålla sig till laget. Inte att resultatet blir en levande diskussion som kan föra oss framåt.

Personligen tror jag det är fel väg att vandra. Sedan Upplysningen har vi i Sverige tagit oss ur fattigdom till ett av världens rikaste länder. Det har vi gjort genom att sakligt kritisera fördomar, religion och att diskutera med varandra. Inte genom att dela in oss i olika lag som bara hatar.

När PK-vänstern reagerar genom att gapa lika högt som sina motsvarigheter på högerkanten, då är jag alldeles övertygad om att den ende som tjänar på det är SD-Åkesson, eftersom de som är bekymrade om till exempel integrationspolitiken inte vill, och inte heller förtjänar, att åsättas orättvisa epitet om rasism.

En intellektuellt hederlig person erkänner att det finns problem med integration, hederskultur och bokstavstroende islamister lika väl som det är ett problem att det fortfarande finns rasism, att vi har en galopperande klimatkris och att Kina är ett hot både mot vår frihet och klimatet.

För övrigt anser jag…

att ett volymmål för asylrätten innebär en kränkning mot svensk grundlag.

 

Detta är en krönika. Analyser och ställningstaganden är skribentens.


    Michael Pålsson är advokat på Juhlin & Partners, med expertis inom avtalsrätt och arbetsrätt. Han har ett stort intresse för rättsfilosofi och är bland annat författare till boken ”Om frihet i vår tid”.
Läs mer på www.michaelpalsson.se
Michael är en av Para§rafs fasta krönikörer.

Publicerad

Prenumerera på Para§rafs nyhetsbrev 

Nyhetsbrevet skickas ut varje tisdag och fredag.
I Nyhetsbrevet får du besked om det vi senast har publicerat och en del information om vad som är på gång. Därtill får du ibland extramaterial som inte publiceras på sajten.
Vi ingår inte i någon mediekoncern och lämnar inte ut prenumerantlistan till någon, så din mejladress hamnar inte på avvägar.
Du prenumererar utan kostnad. Du kan också överraska en vän genom att ge honom eller henne en prenumeration, om du skriver in i den personens mejladress.
OBS: Vi efterfrågar bara den mejladress du vill ha Nyhetsbrevet mejlat till, inget annat. Du prenumererar här.

Para§rafs artiklar, krönikor och debattartiklar kan kommenteras på vår Facebooksida.