Jimmie Åkesson. Foto Ali Lorestani/TT

Sverigedemokraterna har redan fått makten

Av Andreas Magnusson 2021-07-02

Sverigedemokraterna har redan fått makten. Nu handlar det inte om att hindra dem från att få inflytande utan om att se till att deras inflytande försvinner. Det invandringskritiska och människofientliga etablissemanget måste bekämpas och det gör man inte genom samarbete och undfallenhet.

I samband med valrörelsen 2018 intervjuades Ebba Busch i Göteborgs-Posten. Hon uppmanades att flytta tanken tjugo år fram i tiden. Hennes förhoppning var bland annat ett samhälle med större tillit mellan människor, politiker som inte detaljreglerar kulturen och minskad arbetslöshet genom lägre ingångslöner.

Och SD då? Det fanns inte på kartan att KD skulle samarbeta med dem så tidigt som 2038.

I intervjun berättar hon att människor som invalts i riksdagen på Sverigedemokraternas mandat ”befinner sig långt ut i träskmarken när det gäller synen på invandringspolitik och människan” och att hon inte såg framför sig att partiet skulle kunna förändras så mycket ens på tjugo år att ett samarbete skulle kunna vara möjligt.

2018 var också året då Ulf Kristersson tog förintelseöverlevaren Hédi Fried i hand och lovade att hans parti aldrig någonsin skulle samtala, samarbeta, samverka eller samregera med Sverigedemokraterna. Till och med en lögn låter vacker som allitteration.

I efterhand har han menat att han inte alls lovade något för sitt eget parti utan att det var som Alliansens företrädare han avgav det löftet. Ni vet som när någon svär evig trohet i kyrkan och i efterhand menar att det bara gällde i egenskap av make, inte i egenskap av älskare.

Så hände något och det som hände kan antingen beskrivas som att Sverigedemokraterna plötsligt förändrades eller som att Ebba Busch och Ulf Kristersson insåg att de bara kan få makten genom att samtala, samarbeta, samverka och kanske rent av samregera med Sverigedemokraterna.

Ebba var först att nå denna insikt. Sommaren 2019 åt hon köttbullar med Jimmie Åkesson och respektive partis stabschefer. Här bestämde de sig för att dra upp gemensamma politiska riktlinjer.

Efter mötet kunde en stolt Busch konstatera att det fanns en stor samsyn kring sjukvård och energipolitik men också om den kommande parlamentariska utredningen om migration.

Det konstiga var att samma Ebba Busch i valrörelsen bara ett år tidigare påstått att en röst på Sverigedemokraterna var att ”spela rysk roulett med svensk sjukvård”. Nu fanns det en samsyn. Men hade Sverigedemokraternas sjukvårdspolitik förändrats? Inte alls. Inte på någon punkt. Inget hade lagts till. Inget hade tagits bort.

Ulf Kristersson tog lite längre tid på sig men snart förstod också han att den som vill ha makt måste ha lika böjlig moral som det berömda Marx-citatet. Ja Groucho Marx alltså:

”Jag håller hårt på mina principer och om dom inte passar er så har jag andra.”

Nu var det viktigt att kunna ”samtala med alla” som om frågan någonsin gällt huruvida man kan prata med människor eller inte. Man kan ju faktiskt till och med äta köttbullar ihop med en rasist. Så länge man själv inte tänker ändra sina åsikter eller anpassa sina värderingar så finns det inga som helst problem med samtal.

Därför har aldrig någonsin någon vägrat att samtala med Sverigedemokraterna. Däremot har många vägrat att samarbeta med dem eftersom de driver en främlingsfientlig och populistisk skitpolitik som sätter människor emot människor, underblåser hat och minskar tilliten mellan människor.

Det tog lite längre tid för Liberalerna att hitta nya principer som passar dem bättre än de gamla om frihet och kamp mot extremism. Efter Ebba Buschs köttbullslunch var Sabuni tydlig om att Liberalerna minsann aldrig kommer att samarbeta med SD:

”Vi ska inte förhandla budget med SD. Det är uteslutet. Man kan bara förhandla budget med partier man står nära, värderingsmässigt. Vi och SD ligger långt ifrån varandra i många politiska frågor, hur skulle vi kunna förhandla om en budget?”

Och så gick det lite tid. Några opinionsmätningar senare lät det plötsligt annorlunda. Nu skulle man verka för en borgerlig regering även om denna regering blir beroende av SD och måste samverka med SD om en budget.

”Jag är stolt över det beslut partiet har fattat, det är en start på den resa vi tillsammans ska ge oss in på.”

En sån resa. Den startar med principfast övertygelse om att demokratin ska värnas och att extremism ska hållas borta och slutar med dåligt minne och plötslig stolthet över svikna ideal.

Många är oroliga över vad som ska hända nu. Vi står för första gången i landets historia inför en situation där ett främlingsfientligt parti, grundat av nazister, kan få avgörande inflytande över landets politik.

Antingen genom att Kristersson lyckas forma en regering redan nu eller genom ett extraval där väljarna beslutar sig för att hålla med om att SD har förändrat sin politik trots att den ser exakt likadan ut.

Jag förstår den oron men måste tyvärr konstatera att SD redan har fått avgörande inflytande över landets politik. Det hände något med hela debattklimatet i samband med valframgångarna för SD 2014 och den efterföljande flyktingkrisen.

Det blev plötsligt legitimt att prata om invandrare, muslimer och EU-migranter på ett sätt som tidigare inte hade varit möjligt. Vi har sedan 2016 haft färre antal asylsökande än genomsnittet under den senaste 35-årsperioden.

2020 hade vi årtusendets lägsta ”asyltryck”. Ändå har politiker över nästan hela fältet valt att acceptera SD:s verklighetsbeskrivning om massinvandring som måste stoppas för att klara integrationen.

Det blev legitimt att prata om förbud mot böneutrop, att vilja förhindra kvinnor från att klä sig på vissa sätt, att vilja förbjuda fattiga människor från att be om pengar, att tycka att vi minsann har gjort vårt och inte ska hjälpa några fler flyktingar.

Och var det Sverigedemokraterna som hade ändrat sig? Inte alls. Redan 2009 skrev Jimmie Åkesson i en debattartikel att islam var vårt största utländska hot och att han skulle göra allt i sin makt för att stoppa islam och bekämpa ”massinvandringen”.

Idag skulle en sådan debattartikel lika gärna kunna ha varit skriven av en kristdemokratisk eller en moderat partiledare, ja kanske till och med av en allt annat än liberal partiledare för Liberalerna. En sån resa.

 

Detta är en krönika. Analyser och ställningstaganden är skribentens.

 


   Andreas Magnusson är gymnasielärare i svenska, religionskunskap och etik. Han sysslar också med musik och driver You Tube kanalen Samtidsreflexen där tanken är att tränga djupare bakom människors reflexmässiga yttranden i samhällsfrågor.
Andreas har idén om att en god journalist är pedagog och att en god pedagog också i någon mening borde vara journalist. Han har också skrivit en del för DN Kultur och nominerades 2019 till årets opinionsbildare vid Faktumgalan.
Andreas är en av Para§rafs fasta krönikörer.

Publicerad

Prenumerera på Para§rafs nyhetsbrev 

Nyhetsbrevet skickas ut varje tisdag och fredag.
I Nyhetsbrevet får du besked om det vi senast har publicerat och en del information om vad som är på gång. Därtill får du ibland extramaterial som inte publiceras på sajten.
Vi ingår inte i någon mediekoncern och lämnar inte ut prenumerantlistan till någon, så din mejladress hamnar inte på avvägar.
Du prenumererar utan kostnad. Du kan också överraska en vän genom att ge honom eller henne en prenumeration, om du skriver in i den personens mejladress.
OBS: Vi efterfrågar bara den mejladress du vill ha Nyhetsbrevet mejlat till, inget annat. Du prenumererar här.

Para§rafs artiklar, krönikor och debattartiklar kan kommenteras på vår Facebooksida.