Foto Henrik Montgomery /TT

När man får sparken för att man är för gammal

Av Jan Olof Fällman 2022-02-11

Att uppnå pensionsålder kan i många stycken vara lite påfrestande för oss människor. Vi läser om bedragare som rånar äldre på allt de har, om rädslor som sprider sig genom illasinnade rykten, om utanförskap och ensamhet. Det senaste starkt pandemirelaterat naturligtvis.

Jag menar att efter ha varit yrkesverksam ett helt liv ska man plötsligt stanna upp och känna det där lite läskiga att man i kraft av sin ålder är portad från jobbet.

En del av oss anser säkert att det är livets gång och att nu har jag fanimej jobbat hela livet så jag är värd detta, kan naturligtvis också vara så efter ett långt arbetsliv att den egna kroppen sätter stopp.

För egen del kändes det lite kluvet vilket gjorde att jag vid 65 års ålder per omgående skaffade nytt arbete eller uppdrag som vi kallar det i vår bransch för att vara yrkesverksam på helt egna villkor, ja med viss reservation förstås, arbetet ska göras trots allt.

Det är klart att jag har åkt lite i gräddfil i mitt arbetsliv, jag vet att vi vid ett tillfälle satt några vänner och pratade om vad vi gjort i och med våra liv. Vi var väl alla lite prioriterade med “fina” arbeten i karriärerna och dessutom tillhörde vi alla den här manliga delen av en generation med egen identifiering genom yrket.

När frågan så kom till mig, vad jag arbetat med blev det plötsligen svårt, vad sjutton hade jag gjort? Klart att det varit tufft många gånger men det goda överväger oftast det onda. Jag sa att jag inte var säker på vad jag gjort utan bara haft kul, vilket väckte en viss förvåning i sällskapet.

Ja jag har varit privilegierad, det här var en mjuk övergång då jag samtidigt som ensamstående med barn i närmiljö kunde lyxa till dagarna med resor, god mat och stort umgänge. Det gick bra på mitt nya jobb, även om det var obekväma arbetstider med nattarbete, sena kvällar och tidiga mornar.

Men säg den lycka som består, vid 71 års ålder fick jag så sparken på grund av åldersskäl, nu var jag  uppenbarligen återigen för gammal för att vara anställd, helt plötsligt.

Jag hade nu inte det där trygga officiella jobbet att identifiera mig med, min identitet började liksom krackelera en smula. Inser naturligtvis att fåfängan alltid funnits men vad skulle jag ta mig till?

Njae det blev att vara hemmavid, att jag hade min dator för att skriva var bara ett måste men uppdragsgivare saknades. Jodå jag hade ju min älskade särbo i relativ närhet, mina barn utspridda i landet men sen då? Inser brutalt att vännerna som alltid funnits egentligen var jobbrelaterade vänner och nu fanns det inget jobb.

Upptäcker den nya servicen på nätet, matvaror hem, handla kläder och allt annat man kan behöva, så bra nu behöver jag inte riskera att smittas i pandemin i affärer och på allmänna platser. Efter några månader märker jag hur ensamheten liksom smyger sig på mig.

Vänner har sina jobb eller sitter ensam som jag? Att gå i en affär ger ju förvisso viss social stimulans trots allt, även om jag inte känner de jag möter så kan jag känna en viss tillhörighet i kollektivet liksom.

Jag märker att jag befinner mig i någon form av irrationell period i mitt liv. Det innebär att jag kan sitta i vardagsrummet och skriva nåt på min dator eller bara sitta och läsa i allsköns ro då jag plötsligt känner att ett glas vatten vore fint.

Jag behöver bara resa mig för att se något som omedelbart måste göras. När jag så rättat till tavlan som hänger på sniskan ser jag att blommorna tappat blad, oj då de måste plockas upp. Jag behöver också uppsöka toaletten, på väg vidare mot köket, en blick in i sovrummet, sängen måste ju bäddas och är det inte dammtussar jag ser där under?

Fram med grova artilleriet, dammsugaren jobbar för fullt, blommorna slokar, även här måste de ha vatten, men va sjutton vad är det för bok som ligger där, bläddrar förstrött och hittar en text som är helt fantastisk, dammigt i bokhyllan, så äntligen i köket men vad skulle jag göra här?

Ljuset har fallit och det är sen eftermiddag, vacker skymning ute, undrar vad det är på TV? Med TVn i sovrummet parkerar jag mig i sängen, en riksdagsdebatt, politikerna rabblar siffror så man blir nästan lite vimmelkantig, reportrar kommenterar och talar om vad man nyss sa.

Var det bättre förr? Minns när gamle Gunnar Sträng kom till studion för att förklara “nådiga luntan” då stod alla på tå och ekonomireportrar fanns inte på kartan, det var ett något annorlunda sätt att se på politiken.

Sedan nyheter som förklarar ytterligare vad som sagts av politikerna följt av en skitfilm att sova till, vaknar, jamen klockan är redan mycket, dags att lägga sig och avsluta dagen. Javisst ja, tandborstning! Måste nu bara gå upp så jag kan lägga mig att sova, oj klockan är redan halv ett. Flyttar lite på det där bordet så det harmoniserar med tavlan på väggen.

Det är ju för väl att jag är frisk i alla fall, är det sista jag hinner tänka innan mörkret sänker sig över mitt huvud. Ja ja det blir sovmorgon i morgon, jag har ju ingen tid att passa.

 

Detta är en gästkrönika. Analyser och ställningstaganden är skribentens.


    Jan Olof Fällman. Är en 78-årig murvel som på fritiden brukar jorden. Tidigare verksam inom SVT, UR, TV4 och Televerket. Känd för Pohlmanväder i Östnytt, filmen Stockholmsnatt även så som krigsreporter på Sri Lanka, numera krönikör i tidningen Speedwayracing.
Jan Olof presenterar sig gärna som diversearbetare i mediasvängen.

Publicerad

Prenumerera på Para§rafs nyhetsbrev 

Nyhetsbrevet skickas ut varje måndag och torsdag kväll 22.00.
I Nyhetsbrevet får du besked om det vi senast har publicerat och en del information om vad som är på gång. Därtill får du ibland extramaterial som inte publiceras på sajten.
Vi ingår inte i någon mediekoncern och lämnar inte ut prenumerantlistan till någon, så din mejladress hamnar inte på avvägar.
Du prenumererar utan kostnad. Du kan också överraska en vän genom att ge honom eller henne en prenumeration, om du skriver in i den personens mejladress.
OBS: Vi efterfrågar bara den mejladress du vill ha Nyhetsbrevet mejlat till, inget annat. Du prenumererar här.

Para§rafs artiklar, krönikor och debattartiklar kan kommenteras på vår Facebooksida.