Det politiserade medberoendet

Av Alex Bengtsson 2022-02-17

Det går att dra en rak linje mellan Ulf Kristerssons ilska när kokain-snortandet kom på tal i senaste partiledardebatten och demonstranterna som påstår att svenska staten kidnappar muslimska barn genom LVU, Lagen om särskilda bestämmelser för vård av unga. Man skulle kunna kalla det förnekelse eller politiserat medberoende.

När Vänsterledaren Nooshi Dadgostar tog upp narkotikahandeln som en av orsakerna till gängkriminaliteten och gjorde en koppling till snortandet av kokain bland eliten på Stureplan drabbades flera av de borgerliga partiledarna av vrede i direktsändning.

Ulf Kristersson kallade V-ledarens utspel för ”obehagligt” medan Liberalernas Nyamko Sabuni beskyllde Dadgostar för att ägna sig åt ”struntprat”. 

Man kan ju fråga sig varför? Det råder inga som helst tvivel att just Stureplan i centrala Stockholm är en av de platser där flest narkotikabrott begås. Och att det just är de dyrare, ”finare” drogerna som kokain som säljs där, samt att konsumenterna många gånger är ekonomiskt välbärgade unga människor är lika belagt som att de som förser dem med drogerna är ungdomar som rör sig i så kallad gängmiljö.

Inom beroendevården talas det ofta om förnekelse som en del av sjukdomen beroende. Den som använder (missbrukar) har byggt upp ett helt batteri av livslögner som den beroende tutar i sin omgivning så att hen till slut tror på det själv. Det känner nog de flesta till vid det här laget.

Men något som det i offentligheten sällan talas om är att detsamma gäller för de som lider av medberoende. I sitt sjuka tillstånd att ta kontroll över den anhöriges beroende monteras ett stängsel av lögner upp mot yttervärlden.

Och inte sällan är försvarsstrategin att angripa andras tillkortakommanden och brister. Den svåraste livslögnen att avslöja är ens egen. 

Jag har absolut noll koll på huruvida Kristersson och Sabuni har aktiva beroende i sina familjer eller i sin närhet. Däremot har de båda ett politiskt intresse av att framställa gängkriminaliteten som ett resultat av invandringen och mångkulturen snarare än ekonomiska klyftor eller för den delen beroendesjukdom. Och här blir likheten mot demonstranterna mot LVU rätt slående. 

De senaste månaderna har konspirationsteorierna om att den svenska staten genom Socialtjänsten kidnappar barn och ungdomar från muslimska familjer accelererat på nätet.

Genom Facebookgrupper och sajter hemmahörande i andra länder än Sverige. Mobiliseringen har senare flyttats ut på gatan och ett antal demonstrationer har hållits, bland annat utanför Sveriges riksdag. 

Några som valt att aktivt ställa sig på demonstranternas sida är partiet Nyans. Ett parti vars företrädare har tydliga kopplingar till radikal islamism och bland annat turkisk nationalism.

Partiets företrädare har talat vid många av demonstrationerna och partiets ledare har blivit den som uttalar sig för demonstrationerna i svensk media. 

För den som vill generalisera och demonisera Sveriges muslimer som grupp är demonstrationerna förmodligen tacksamma. Här har vi alltså ett gäng som lutar sig mot religiös extremism som har åsikter som står i rak motsättning mot den allmänna uppfattningen om barns rättigheter, familjen och mycket annat. 

Men man kan också välja att se det som desperata människor, drabbade av såväl psykisk ohälsa och medberoende som islamisterna serverar en konspirationsteori för att slippa ta ansvar för sitt eget och sin familjs tillfrisknande.

Det är ingen hemlighet att många av de ungdomar som omhändertas genom LVU är aktiva beroende och många gånger inblandade i gängkriminalitet. Det gäller även ungdomar som växer upp i muslimska familjer.

Likaledes är det ett faktum att många människor som kommit hit från krig är traumatiserade och inte får behandling, något som senare går ut över familjerna. Det här är något som politiker från höger till vänster som ropar ”Arbetslinjen” varje gång integrationen kommer på tal – aldrig talar om.

Med det sagt. Förnekelsen inför beroendesjukdomen och den psykiska ohälsan tycks emellertid vara demokratisk. Det politiska medberoendet finns bland hög och låg. Från marginaliserade människor i landets förorter till partiledarna i tv-sofforna. 

 

Detta är en krönika. Analyser och ställningstaganden är skribentens.


    Alex Bengtsson arbetar inom omsorgen efter ett decennium inom journalistiken, politiken och aktivismen då han bland annat var vice vd på Stiftelsen Expo och ordförande för Förbundet Tillsammansskapet.
Han ger idag ut diktsamlingar på temat tillfrisknande och andlig utveckling. Den senaste ”Vi kommer alltid att ha Vanuatu” släpptes hösten 2021.
Alex Bengtsson är från början yrkesfiskare och är utbildad 12-stegsbehandlare. Alex är en av av Para§rafs fasta krönikörer.

Publicerad

Prenumerera på Para§rafs nyhetsbrev 

Nyhetsbrevet skickas ut varje måndag och torsdag kväll 22.00.
I Nyhetsbrevet får du besked om det vi senast har publicerat och en del information om vad som är på gång. Därtill får du ibland extramaterial som inte publiceras på sajten.
Vi ingår inte i någon mediekoncern och lämnar inte ut prenumerantlistan till någon, så din mejladress hamnar inte på avvägar.
Du prenumererar utan kostnad. Du kan också överraska en vän genom att ge honom eller henne en prenumeration, om du skriver in i den personens mejladress.
OBS: Vi efterfrågar bara den mejladress du vill ha Nyhetsbrevet mejlat till, inget annat. Du prenumererar här.

Para§rafs artiklar, krönikor och debattartiklar kan kommenteras på vår Facebooksida.