Peter Althin

Upprättelse

För en tid sedan berättade en av mina klienter om sin bakgrund. Att människor som behöver hjälp av en brottmålsadvokat har en trasslig otrygg uppväxt, är inte ovanligt. Och efter snart 40 år i olika domstolar är jag härdad. Men det här grep tag i mig. 

Säg försvarsadvokat och Peter Althin är förmodligen den de flesta kommer att tänka på.

Han har lika mycket jobb som vanligt som en av landets mest framträdande advokater. Samtidigt är han ordförande för Republikanska föreningen, som får fler och fler medlemmar för varje kungligt jippo.

Men nu har Peter sagt att han ska trappa ner. Pressad på ett mer konkret besked, säger han:

– Jag ska försöka gå ner till heltid.

Jag blev sittande på kontoret efter han gått och tänkte på vad han berättat under närmare två timmar. Hur han som barn blev placerad på en bondgård och användes som om han varit ett av djuren. Hur ska han få upprättelse? tänkte jag.

 Barnhemsbarnen

Så fick då till slut barnhemsbarnen upprättelse och en symbolisk summa på 250 000 kronor, efter många turer hit och dit. Dock inte alla. Inte de barn som farit illa på institutioner efter 1980. Och de som kommit till helt olämpliga så kallade familjehem och blivit utnyttjade där, blev inte heller aktuella för den här upprättelsen.

 Oskyldigt dömd

Varför ska det vara så svårt för en enskild medborgare att få upprättelse i Sverige när höga vederbörande gjort fel? Det här går igen även på andra områden.

Hemvårdaren Joy Rahman frikändes efter åtta år i landets hårdaste fängelser. Han hade då suttit oskyldigt dömd för ett osedvanligt rått mord på en äldre försvarslös kvinna i hennes hem. Vid den första resningsansökningen blev det avslag i Högsta Domstolen med fem domarröster mot noll. Vid den andra, tre år senare, fick han resning med minsta möjliga marginal: tre domarröster mot två.

När sedan fallet avhandlades i Svea hovrätt så kunde en helt enig rätt släppa honom redan två veckor innan de hunnit formulera domen. Det hela var alltså glasklart. Han hade varit oskyldigt dömd.

Skrämmande

Det skrämmande är dock att lägger man den friande domen bredvid resningsansökningen som avslogs tre år tidigare, så finns allt väsentligt i den friande domen med i denna ansökan. Man kan pricka av det på punkt efter punkt. Men den gången räckte det alltså inte ens för att man skulle titta på fallet en gång till.

Efter att Joy Rahman frigivits upprepade han gång på gång i olika medier samma sak:

– Jag vill ha en ursäkt.

Det blev naturligtvis en skadeståndsprocess och han fick ersättning för förlorad arbetsförtjänst och psykiskt lidande – men någon ursäkt framfördes aldrig.

När den dåvarande justitieministern, Thomas Bodström, i en intervju fick frågan om inte han som regeringens representant kunde framföra denna ursäkt, svarade han:

– Det får väl i så fall dom göra som har gjort fel.

 Tillstår aldrig fel

Bortsett från att Bodströms svar var arrogant, så var det också konstigt. Han var inte justitieminister när Rahman dömdes. Än mindre lagstiftare. Han var inte ens medlem i något politiskt parti på den tiden. Så ingen kunde klandra Bodström för att det blivit så helt fel. Han hade alltså kunnat ta hem politiska poäng genom att på regeringens vägnar framföra en ursäkt till Joy Rahman. Men icke.

Det här är bara ett exempel. Det finns många fler. Alltför många.  Är förklaringen möjligen att det bland en del höga herrar finns uppfattningen att om man aldrig tillstår att man själv, eller den grupp man representerar, har gjort minsta lilla fel någon enda gång så bygger man på det sättet upp ett förtroende?

 Människor gör fel

Utmärkande för människor är att vi ibland gör fel. Gör fel som enskilda personer eller som grupp eller som politiskt parti. Till och med våra folkvalda representanter i form av riksdagsmännen gör fel till och från. Bevisligen är det så eftersom riksdagen är lagstiftande församling och alltså formulerar och beslutar om våra lagar. Och varje år korrigeras hundratals punkter i Sveriges rikes lag, för att det visat sig ha blivit fel när de tidigare formuleringarna har tillämpats.

Det är inget att säga om det. Man agerar likadant i andra demokratiska stater. Inser att något har blivit fel och korrigerar. Så bygger man vidare på förtroende för demokratin, för kulturstaten och för rättsstaten. Problemet är att det synsättet uppenbarligen inte genomsyrar dagens Sverige. Att det inte når ner från riksdagen till tjänstemän i olika chefsställningar.

Förtroende byggs upp genom att man tillstår fel och korrigerar. Försöker reparera så gott det går och när så är behövs – ber om ursäkt. Det gäller för såväl enskilda personer som för regeringar. Det krävs så lite men betyder så mycket för den enskilde individen att få en ursäkt när något blivit helt fel.

Publicerad

Para§rafs artiklar, krönikor och debattartiklar kan kommenteras på vår Facebooksida.