Därför är vi här

Det här är mitt land! Erik Almqvists ord gav eko på Twitter, där tusentals människor berättade om sitt Sverige. Underbart. Den här hösten har annekterats av fördomar och hat, av ”vi” och ”dom”. Andra röster måste få sjunga.

Mattias Edvardsson kom i år ut med boken, Dit drömmar färdas för att dö, som har framhållits som en av årets viktigaste böcker.

Han jobbar till vardags som lärare i svenska och psykologi på gymnasiet.

– Jag har alltid varit intresserad av att utforska vad som driver oss människor, inte minst vad som gör att en del personer passerar gränser och gör sig skyldiga till grova brott, säger Mattias.

I sitt författarskap vill han utmana läsarnas invanda tankemönster, tvinga in dem i en moralisk brottningsmatch och ta strid med den alltför ofta inlärda förmågan att döma snabbt och obarmhärtigt.

– Världen är sällan svart eller vit om man bara skrapar lite på ytan, säger Mattias Edvardsson, som nu är en av Para§rafs krönikörer. 

Men det är något jag saknar. Bland alla röster och ord, goda som onda, tycks vi emellanåt förbise en väsentlig fråga: Varför är vi här?

Benedykt var 16 år när han greps av tyska nazister i Warszawa. Året var 1942. Han hade stått upp för mänskliga rättigheter och gjort motstånd.

De kommande tre åren forslades han runt mellan sju olika koncentrationsläger. Han såg sin far tyna bort och dö i fångenskap. Han begravde sin tre månader gamla systerson i ett arbetsläger. På slutet, i Bergen-Belsen, tvingades han äta av sina döda kamrater för att överleva.

På våren 1945 kom Benedykt till Sverige. Han vägde 32 kilo och hade två sorters tyfus. Han hade lurat döden. Det fortsatte han med i 67 år till.

Tack vare att Sverige sträckte ut sina armar fick han ett värdigt liv. Benedykt dog förra månaden, 86 år gammal. Han lämnade efter sig två barn och två barnbarn.

Ett av dem är jag.

Flyr till ett främmande land

Alla dessa historier. De finns runtom dig. De är jobbiga, både att berätta och ta till sig. Men jag tror att vi behöver dem nu. Människor kommer inte till Sverige utan anledning.

Visst är Sverige fantastiskt, men få människor rycker upp sina liv med rötter och flyr till ett främmande land utan kniven på strupen. Myten om folk som kommer hit för att bli försörjda är tragisk. Vi måste berätta om varför vi är här.

Vänd dig om och fråga. Det gjorde jag. Ciwan, som sitter alldeles intill mig, berättar om flykten från Kurdistan. Saddam Hussein hade stängt ner alla skolor, man tvingades prata ett språk man inte kunde. Det här var i slutet på 90-talet. Ciwans pappa var rädd. Över trettio män i hans släkt hade kallblodigt mördats av Saddams mannar. Deras enda brott: De var kurder.

Ciwan är sjutton nu. Tack vare Sverige får hon en utbildning, en framtid. Hon berättar att hennes mamma gråter ibland. Varenda dag längtar hon tillbaka. Hon känner sig inte hemma. Familjen bor kvar endast för Ciwans skull. De vet att dottern inte har någon framtid i hemlandet. Sverige är Ciwans hemma nu. Det här är hennes land.

Har levt två liv

Adem är snart sextiofem. För trettiofem år sedan, när han var ung familjefar i en by på den bosniska landsbygden, hade han aldrig kunnat föreställa sig den här framtiden. 200 mil hemifrån, ett nytt språk, en ny identitet. Han säger att han levt två liv. Ett före kriget, ett annat efter.

Varje dag, vecka efter vecka, släpade Adem sina vänners döda kroppar genom byn. Det var en resa mot döden. Varje dag var en gåva. Han smugglade ut sin fru och sina barn, men själv stannade han kvar för att försvara sin by, sina medmänniskor. När den värsta intensiven lagt sig fanns inte mycket kvar, inte mycket att leva för. Han måste fly.

Det här är ditt land

Fick Adem bestämma skulle han flytta tillbaka. Men barnbarnen? De är svenska, har hela sin identitet här. Det vore omänskligt att förflytta dem till Bosnien nu. Adem saknar sin hemby, men han vill ha sina barnbarn nära. Han säger att han inte är svensk. Han säger: Jag är inte heller bosnier längre. Jag säger: Det här är ditt land. Vårt land.

Ibland hör jag hur det talas om ”arbetskraftsinvandring” som något positivt – till skillnad från ”flyktingarna”. Vissa hälsas välkomna, andra inte. Ibland får jag för mig att vi glömmer varför vi är här, varför människor flyr. Jag får en fadd smak i munnen. Det här är mitt land. Det här var min morfars land, det är Ciwans land och Adems land med.

Så vänd dig om och fråga: Varför är du här? Nya röster måste sjunga. Vi måste berätta om varför vi är här. 

 

Prenumerera på Para§rafs Nyhetsbrev
Nu äntligen får vi fart på vårt Nyhetsbrev. Efter nyår kommer vi att mejla ut det minst en gång i veckan. Du prenumererar på det här: Nyhetsbrevet.

Publicerad

Para§rafs artiklar, krönikor och debattartiklar kan kommenteras på vår Facebooksida.