Dick Sundevall

Hon ställde klockan efter tåget

I min hall sitter det en gammal väggklocka. Den var min mormors. Hon ställde den efter tåget som passerade varje eftermiddag 15.04. Posten kom på morgonen, och på eftermiddagen – och på lördagar.

Dick Sundevall är Para§rafs chefredaktör men hans krönikor är inga ledare, utan högst privata tankar och funderingar.

I drygt 30 år har han arbetat med rätts- och kriminalfrågor. Det har blivit många tv-program och dokumentärfilmer. Åtta böcker, senast Det farliga Sverige, och några tusen artiklar genom åren.

Dick är mångfalt prisbelönt som journalist och författare med Guldspaden och annat men är mest stolt över Ordfronts Demokratipris, ”för då tävlar man ju mot hela svenska folket”.
På frågan om vad han tycker är det bästa han har gjort, svarar han:
– Mina tre barn.

Därtill var det läkarna som bestämde vilka receptbelagda mediciner som deras patienter borde stoppa i sig. Inte marknaden.

   Nej, allt var definitivt inte bättre förr – men förvånansvärt mycket var faktiskt bättre. Stanna gärna upp inför tanken att någon idag skulle ställa klockan efter tåget. Det skulle inte bara bli helt fel tid, utan allt som oftast fel datum. Själv brukar jag testa att åka tåg vart annat eller var tredje år, för att med egna ögon se om det börjat fungera igen. Det har det inte.

   På vintern är problemet att det snöar. Eller har snöat. På hösten är det löv på spåren. Och på sommaren kröker sig rälsen på grund av värmen. Eller också har man köpt in lok som inte fungerar på vintern, eller vars hjul spricker.

   Vi har haft järnvägar och tåg i Sverige sedan 1856 – alltså i 157 år. Tror mig, en gång i tiden fungerade det här med tåg och avgångstider. Jag var med då, som liten grabb. Och som tonåring, när jag gjorde min militärtjänst i Skåne. Men idag kan man inte få ihop det här med räls, tåg och avgångstider. Varför? Är det på grund av mutor, eller beroende på att det alltför sällan blir några konsekvenser när folk gör fel? För det kan väl inte bero på att SJ och Banverket inte har några ingenjörer som vet hur spår och tåg ska vara konstruerade?

   Vi som då och då behöver gå och hämta ut receptbelagd medicin, får varje gång uppleva att det tar väldigt lång tid för de som är före oss. I några fall beror det på att den som ska hämta ut sin medicin har fått för sig att apoteksbiträdet tycker att det är väldigt intressant att lyssna på vilka krämpor just den personen har. Men så har det alltid varit. Numer handlar det därtill om något annat, med snart varje kund. Apoteksbiträdet måste börja slå i sin dator för att se vilken medicin kunden ska ha just den dagen, istället för den som läkaren har ordinerat. För nu är det den där osynliga så kallade marknaden som styr. Det tar sin tid.

   Sedan ska kunden övertygas om att den medicinen är samma sak som läkaren ordinerat, men billigare. Vilket kloka kunder ifrågasätter. Vi har visserligen hört talas om läkare som åker på gratis golfresor hit och dit i världen för att sedan av en händelse rekommenderar det företagets läkemedel. Men vi tror ändå att läkare i allmänhet har bättre koll på vad vi ska stoppa i oss, än vad ”marknaden” har.

   Tyvärr får allt för många det bekräftat the hard way. Den billigare skiten biter inte på krämporna och ger dessutom biverkningar. När man då går tillbaka med det som är kvar i burken eller kartongen, så kastas det och man får ut något annat – som kanske fungerar bättre. Så där håller det på, dagarna i ända. Kan det verkligen vara kostnadsbesparande, när man räknar in tidsåtgången på apoteken, längre sjukskrivningar och bortkastad medicin? Och – är det verkligen vettigt att det inte är läkarna som har sista ordet när det gäller vad vi ska stoppa i oss när vi är sjuka?

  Men medicinerna innehåller ju samma verksamma ingredienser, säger de som försvarar systemet. Det gör apelsiner också. Men av någon anledning anser inte vi kunder att alla apelsiner är lika bra. Vid ett tillfälle står en gammal tant före mig i kön. Hon förklarar tålmodigt för den unge mannen som stirrar på sin dataskräm att ett litet rosa piller inte kan vara samma sak som ett fyra gånger större gult piller.

– Rimligen innehåller det större gula pillret något som inte finns i det lilla rosa, säger hon. Något som jag inte behöver och som jag mår illa av.

   Nåväl, mycket har ju blivit bättre. En ny diskmaskin som installerades hos mig förra året låter mindre och tvättar bättre på ett ”ekoprogram”, som diskar färdigt på halva den tid som den förra behövde – och renare. Den var inte dyrare än den förra, gör av med mindre el och vatten och är alltså både miljövänlig och mer ekonomisk.

   Men den nya torktumlaren låter mer, torkar långsammare och ger ifrån sig en unken lukt som sätter sig kläderna. Hur kan man konstruera något sånt 2013?

   Men det där är ingenting i jämförelse med vad jag nu upplevt tre år i rad. De som vid den årliga besiktningen har gått igenom min gamla Volvo, som har gått drygt 18 000 mil, har frågat om jag vill sälja den.

– Varför det? frågar jag. Den är ju allt annat än pedantvårdad, utan tvärtom lite tilltufsad här och där.

– Därför att det där var dom sista bra bilarna Volvo skruvade ihop, sa den senaste besiktningsmannen.

   De två andra besiktningsmännen framförde något liknande. Hade nog sålt den för länge sedan om det inte var för att de som dagligen granskar bilar, försökt få köpa den.

   När jag skriver det här kommer nyheten om att polisen i går kväll skjutit ihjäl ännu en människa. Den här gången är det en förvirrad pensionär som viftat med en stor kniv. Efter att man från polisens sida har försökt lugna ner honom slutar det med att man kastar in en chockgranat i lägenheten och sedan skjuter ihjäl honom. En gång i tiden hanterade polisen i Sverige ofta våldsmän genom att skjuta dem i benen. Jag skriver ”ofta”, för det mesta behövde poliserna inte skjuta alls för att klara av situationen. Som en äldre kommissarie uttryckte det:

– Om jag någon gång behövde ta fram pistolen så var det för att jag hade misslyckats, hade felbedömt en situation.

   Varför blir en del företeelser och produkter sämre? Handlar det om brist på yrkesheder? Kanske dålig utbildning? Eller att det inte blir några konsekvenser när man gör ett dåligt jobb? Kan det kanske handla om att vissa förlitar sig på att de inte kan bli avskedade även om de inte gör sitt jobb? Eller är det som inom polisen och Kriminalvården, svaga jurister som inte får jobb inom den privata sektorn och istället hamnar i chefspositioner hos Försäkringskassan, kronofogden, polisen och Kriminalvården?

I övrigt tycker jag

   Att det är en skrämmande tanke att människor som hamnat i den absoluta botten på högskoleprovet, en dag ska bedöma våra barns och barnbarns skrivningar och prov i skolan. Högskoleprovet handlar om logiskt tänkande, ordförståelse och allmänbildning med mera. Gör man riktigt pinsamt uselt ifrån sig på det, kommer man ändå in på lärarhögskolan.

   Men det är samtidigt utmärkt att alla elever nu ska få en bärbar dator. Inte minst utifrån att var tredje elev inte har tillgång till en egen dator. Det finns lärare som ifrågasätter det här. De borde kunna få ett annat jobb. Kanske kan de – möjligen – klara av att städa toaletterna på skolorna?

 


Publicerad

Para§rafs artiklar, krönikor och debattartiklar kan kommenteras på vår Facebooksida.