Det råa barnvagnsrånet

För ett par månader sedan spreds nyheten att en gravid kvinna vid ett rånförsök hade sparkats i magen och att gärningsmannen även hade sparkat omkull en barnvagn i vilken kvinnans bebis låg. Som tur var klarade sig både kvinnan och bebisen i barnvagnen utan skador, men kvinnan chockades svårt av händelsen. Senare kunde man på sjukhus lyckligtvis konstatera att även fostret trots smällen hade klarat sig bra. 

 

Martin Marmgren är civilingenjör i grunden, men valde att gå vidare och utbilda sig till polis. Han arbetar idag på ungdomssektionen på spaningsroteln i Västerorts polisdistrikt i Stockholm.

Martin har bloggat sedan 2009 och fick riksomfattande uppmärksamhet sommaren 2013 när han som polis ifrågasatte vad som hände när en pensionär i Husby sköts ihjäl av polisen. Martin har också aktivt deltagit i samhällsdebatten kring frågor som rör polisen genom artiklar och intervjuer, exempelvis under diskussionen kring ”reva” och i samband med Husbykravallerna. Martins skrivande drivs till stor del av tron att både polisen och samhället i stort tjänar på mer öppenhet och kunskap kring polisarbete och polisiära frågor.

Martin har en polisblogg som kan läsas här. Och en blogg med mer allmänna funderingar som finns här.
Nu är Martin också en av Para§rafs återkommande krönikörer.

Brottet skedde i mitt distrikt, och eftersom gärningsmannen enligt signalementet troligtvis var under 18 så hamnade utredningen på min sektion.

   Eftersom brottet skedde på en plats där det inte finns några övervakningskameror och det inte fanns några vittnen förutom brottsoffret själv, var utredningsläget tufft. Det fanns ingen som helst teknisk bevisning. Film beställdes ifrån den närmaste tunnelbane-stationen (som dock ligger en bra bit bort) och några ur gruppen åkte ut för att leta efter en skötväska som hade försvunnit i samband med attacken.

   Samtidigt skickades signalementet ut till de närpolisstationer som kunde tänkas ha kännedom om rånaren. Varken filmen eller letandet efter skötväskan gav något. Däremot fick vi in några förslag på personer som kunde stämma in på signalementet (som egentligen bara innehöll offrets uppskattningar av ålder, längd, kroppsbyggnad och etnisk härkomst, då gärningsmannen inte hade några speciellt utmärkande kännetecken alls).

   Vid slagningar på en av de personer som vi tipsades om, så hittade jag en anmälan om misshandel då killen i princip oprovocerat hade knäat en tjej i ansiktet. Att killar fult misshandlar tjejer de inte känner i offentlig miljö är relativt ovanligt (de mesta av killars våld mot tjejer sker bakom stängda dörrar), och då jag läste anmälan så fick jag en känsla av att killen helt hade ”flippat ur” då han blev arg, på samma sätt som gärningsmannen vid rånet vi utredde verkade ha gjort. Magkänslan sa att det mycket väl kunde röra sig om rätt person, men vi hade fortfarande inte tillräckligt mycket för att nå upp till en skälig misstanke. Det räckte i alla fall för att min gruppchef, som var djupt involverad i ärendet, bestämde sig för att vi skulle ta in killen på förhör.

   Vi koordinerade med den mycket hjälpsamma kontaktperson som killen hade fått genom socialtjänsten, och jag och en kollega kunde på så sätt smidigt åka och hämta upp honom. Vi var medvetna om att det enda sättet att lösa just det här rånet i princip var att få någon sorts erkännande. Även om brottsoffret skulle kunna peka ut killen i en fotokonfrontation så är det tveksamt om det hade räckt eftersom vi inte hade någon som helst stödbevisning.

   Jag har varit med om att få tvärsäkra utpekanden i fotokonfrontationer på helt fel person, och att rånoffer som trott sig känna igen rånaren efter att ha sett denne på nära håll har varit helt ointresserade av den bild som föreställer en rånare som både har erkänt och kan bindas med teknisk bevisning, så det är ett osäkert verktyg. Därför var vi alla väldigt taggade på att få killen att berätta.

   Även om man gärna vill att dåligt samvete och hänsyn mot brottsoffret skall räcka som motivation för att erkänna, så ser verkligheten sällan ut så. De flesta erkännanden sker för att gärningsmannen tror sig förlora mer på att tiga eller ljuga, vilket kan vara fallet om det finns bevisning som binder honom till brottet. I det här fallet så drog vi slutsatsen att den absolut enda möjligheten att komma någon vart med förhöret (och utredningen) var att få killen att tro att vi visste saker som vi inte visste, vilket självklart behövde ske utan att på något sätt ljuga eller fara med osanning.

   Vi började samtalet med att säga att typ ”Det där som hände förra helgen, det var ju inte särskilt bra…”. Killen reagerade direkt, och bedyrade spänt att han inte hade gjort något, och frågade om vilken dag och tid det gällde. Då vi svarade, så svor han på att han spenderade hela den dagen på sjukhus på grund av en infektion. Han lät så övertygande att jag, som hade varit ganska säker på att vi hade rätt person, vacklade. Andra kollegor fick i uppdrag att kolla upp om det stämde att han faktiskt hade varit på det nämnda sjukhuset den dagen, medan vi pratade vidare och jag försökte gå en balansgång emellan att inte hävda något som vi inte hade belägg för (och som ju kunde vara fel), men inte heller få killen att inse att vi visste så lite som vi visste (dvs i praktiken ingenting).

   Då beskedet kom att uppgiften om sjukhusbesöket inte stämde blev det ett helt nytt läge. Då killen konfronterades med detta så svor han sedan dyrt och heligt att han hade misstagit sig på dagar, men att han nu visste att han hade varit på en ungdomsgård, vilket en ledare där skulle kunna bekräfta. Då han förstod att vi skulle komma att kontrollera även den uppgiften blev han än mer stressad. Han blev stundtals väldigt aggressiv och hotfull, men då vi fortsatte att bemöta honom vänligt men bestämt och visa förståelse för både lögnerna och aggressiviteten så rann den av honom efter ett tag. Han fortsatte dock att neka i sten till att veta något om den händelse som vi ville prata om.

   Då kollegan till slut gick ut för att berätta för gruppchefen att vi inte kom längre, så kom han tydligen till läget där han trodde sig ha mer att vinna på att prata, och sa plötsligt att han bara ”försökte ta hennes telefon”, och att han ”aldrig rörde vid varken kvinnan eller barnvagnen”. Jag fick anstränga mig för att hålla en uttryckslös min och inte jubla… Vi avbröt förhöret, då han i och med det uttalandet blev misstänkt för brott och därmed skulle ha advokat närvarande vid förhör (för minderåriga gäller det oavsett om de själva kräver det eller ej).

   Vid det följande förhöret med advokat såg jag till att killen fick berätta om ett stort antal detaljer om händelsen (hur kvinnan såg ut och var klädd, vad hon sa, var brottet skedde, etcetera) som han enbart kunde ha känt till om han själv var på platsen. Vad gäller erkännandet, så stod han dock fast vid att han inte hade rört kvinnan eller barnvagnen. Han nämnde dock vilka de andra två killarna som hade varit med honom var, och vid förhör med dem så lyckades vi efter en hel del om och men få delvisa medgivanden på att deras kompis faktiskt hade ”kommit åt” kvinnan och barnvagnen, och att barnvagnen hade vält.

   Under rättegången tog de dock tillbaka allt, och hävdade som den misstänkte att han aldrig hade rört kvinnan eller barnvagnen, vilket var väntat då de då hade haft chansen att prata ihop sig med varandra. Domen föll  för nån vecka sedan, och tingsrätten gick helt och hållet på brottsoffret, vår, och åklagarens linje (förutom vad gäller den försvunna skötväskan). Straffvärdet för en vuxen person skulle ha varit ett år och sex månader, men med tanke på gärningsmannens ringa ålder så dömdes han till ungdomsvård. För den utsatta kvinnan blev domen så klart en upprättelse efter vad som hade varit en väldigt traumatisk händelse som gjorde att hon ett tag inte vågade gå ut utan sin man.

   Framgångsfaktorerna i den här utredningen var kanske främst närpolisens personkännedom, men även vår förmåga att få fram ett erkännande i förhör. Vad gäller det senare, så är det ofta en stor utmaning då många brottslingar inte ser några anledningar till att erkänna (förutom att det leder till att man blir släppt ur arresten snabbare och risken för häktning minskar eftersom kollussionsfaran faller). Jag har ofta känt att det borde finnas mer incitament för den som erkänner och både står för vad han har gjort och förenklar brottsutredningen än vad det faktiskt gör. Man tjänar tyvärr sällan på att göra rätt för sig i rättssystemet, vilket inte minst visas av hur utsatta målsägare och vittnen blir då de tvingas möta gärningsmännens kumpaner utanför rättssalen och ibland leva med rädsla och hot. Det är lätt att få känslan av att samhället är bättre på att värna om gärningsmännens intressen än brottsoffer och vittnens.

   Vad gäller påföljden, så var den, den här gången faktiskt helt rätt för alla parter. Killen hade redan innan domen omhändertagits enligt LVU, så domen innebar egentligen ingen förändring. Då han därigenom kom bort från den förortsmiljö där han redan var i klorna på äldre kriminella (och själv blev allt mer brottsaktiv) så tyckte både han och modern att placeringen var bra. Då spelar det mindre roll att killen enligt personnumret var 15, men själv hävdade att han egentligen var 17 (och på så sätt fick en rejäl straffrabatt om han, som jag uppfattade det, talade sanning om sin ålder). I andra sammanhang är dock påföljderna mycket mer relevanta.

   Tyvärr är extremt integritetskränkande personrån utförda av ungdomar allt annat än ovanliga i och omkring de mest segregerade förorterna. Under de senaste veckorna har vi haft en ny våg halskedjeryckningar i distriktet. Det äldsta offret i den här vågen var född på 20-talet. Risken finns att hon aldrig mer vågar gå ut. I somras attackerade en person på en permobil. Denne slogs och förnedrades i samband med rånet. Och gärningsmännen får, om vi ens får tag på dem, i princip inga påföljder alls då de är så pass unga, vilket gör att de i många fall fortsätter att råna kort efter att de har släppts. Det är ett problem.

   Den enda möjligheten att skydda omgivningen (och då främst de mest utsatta som exempelvis äldre kvinnor, eftersom det är dem som personrånarna nästan alltid ger sig på) från unga kriminella är tyvärr ofta att få till LVU-placeringar. I många fall är det också helt nödvändigt för att bryta ett kriminellt beteende och en kriminell identitet, vilket sällan går att göra i samma miljö där den utvecklades. Dessutom fungerar unga kriminella i de segregerade förorterna ofta som ledargestalter som drar med yngre barn in på en kriminell bana, vilket är ännu en anledning till att ett påtvingat miljöombyte behövs. Samhället behöver satsa mycket hårdare på högkvalitativa ingripande åtgärder mot ungdomskriminella. Som det ser ut idag brister det ofta både vad gäller viljan att placera unga kriminella och kvaliteten på den vård och behandling de får vid en placering.

   Förhoppningsvis kommer ”barnvagnsrånet” i alla fall, tack vare att det ledde till en placering av gärningsmannen, göra att denne får den förändring i livet som får honom att hamna rätt. Om det blir fallet, så vore det inte bara bra för honom och hans familj, utan en stor vinst för hela samhället. Och det gäller så klart varje ungdom som man lyckas få bort från den kriminella banan.

 

Prenumerera på Para§rafs nyhetsbrev

Där får du besked om det vi senast har publicerat och en del information om vad som är på gång. Därtill ibland extramaterial som inte publiceras på sajten. Vi ingår inte i någon mediekoncern och lämnar inte ut prenumerantlistan till någon, så din mejladress hamnar inte på avvägar.

Du prenumererar utan kostnad. Du kan också överraska en vän genom att ge honom eller henne en prenumeration, om du skriver in i den personens mejladress.

OBS: Vi efterfrågar inte ditt namn eller adress och än mindre ditt personnummer. Utan bara den mejladress du vill ha Nyhetsbrevet mejlat till. Du prenumererar här.

Publicerad

Para§rafs artiklar, krönikor och debattartiklar kan kommenteras på vår Facebooksida.