Jag blev brottsmisstänkt

Att vara misstänkt för brott kan hända vem som helst. En misstanke är trots allt just bara en misstanke, till att börja med. En utredning skall sedan utröna om det finns tillräcklig grund för ett åtal. Hur många gånger har jag inte suttit där själv och delgivit någon misstanke om brott? Jag minns inte.

Calle Paulsson är ungdomspolis i Helsingborg.

Han presenterar sig så här:
Adopterad från Colombia vid ett års ålder. Uppväxt i olika delar av Sverige. Bloggar, twittrar och föreläser. Var med och startade upp områdes & ungdomsgruppen i Helsingborg, vilket är en ungdomsgrupp som jobbar förebyggande i utsatta områden och med ungdomar på individnivå. Det sker i samarbete med socialtjänst, kommun, skola och fritid, och även med andra personer och organisationer som verkar i ungdomsvärlden i Helsingborg.

Calle extraknäcker som skådis och kan bland annat ses som knarklangare i några av Johan Falk-filmerna.

En av hans tidigare krönikor lästes av 117 000 personer.

Att vara misstänkt för brott med yrke polis är en aning komplicerat. En aning är väl egentligen bara förnamnet. En polis ska inte vara misstänkt för brott. Det är ju polisen som ska skydda, hjälpa och ställa till rätta. Det ska inte vara så att en polis lämnar misstänkta brottsoffer bakom sig. Jag väljer att inte gå in i ärendet i detalj med hänsyn av annan, då de brott jag misstänktes för enligt anmälan skulle ha skett utanför tjänsten.

   Det berörde mig som individ egentligen och inte som yrkesman. Hade jag varit snickare hade ingen brytt sig. Det funkar ju så. Och jag kan köpa det. Det finns ett ansvar att inneha det yrke jag har. Vi talar 24/7-tänk-på-vad-du-gör. Skulle jag på fyllan ställa mig och urinera i en trappuppgång och en radiobil fick syn på mig skulle jag avlida i skam. Jag har ju själv bötfällt och försökt prata vett med människor som på fyllan kissar ner andras in- och utgång till bostaden.

   Jag fick läsa vilka brott jag var misstänkt för på nätet. Som jag skrev, detta angick mig som privatperson, men att bearbeta det hela ifred som människor normalt sett får göra skulle det visa sig att jag kunde glömma. Utredaren på interna sade otrevligt och nonchalant i telefon att jag skulle få reda på exakt vilka brott det handlade om när vi sågs för förhör. Men en journalist på Skånskan hann dock först och levererade brottsmisstankarna i media och ytterligare info som gjorde att en tre-åring kunde gissa vem det handlade om. Världen rasade ihop.

   Då ringde det lägligt i telefonen. Det var min vän Tage Åström. Han målade upp en strategi och ett förhållningssätt byggt på sina egna erfarenheter. Både gällande media och internt på jobbet. Vid det ögonblicket, precis de råd jag behövde. Jag är även tacksam för att seriös media inte hakade på Skånskan, vilket talar för att andra chefredaktörer ansåg Skånskans sätt att jobba som en aning tveksamt. Haveristbloggare och högervridna sajter högg givetvis på betet. De gillar att sitta hemma på kammaren och skriva ut adresser och namn på ens nära och kära. Göra lite bildspel med fyndiga texter osv. De som led mest av det var inte jag, utan min familj. Inte okej. Plötsligt var man dessutom en ”afrosvensk”.  Det lät i och för sig lite ball och var något nytt för mig. Tänk er mitt pass, inte svensk utan, Nationalitet: Afrosvensk.

Tja, varför inte. Fast det var längesen jag hade afro. Typ på mellanstadiet. Men jag är inte från Afrika vilket vissa spann loss på. Jag är född i Sydamerika, Colombia. Och känner mig rätt stolt över det ska tilläggas.

   I Sverige är det ok att hänga ut personer på nätet till höger och vänster. Dess familj och vart de bor. Vart kaninburen står placerad på tomten och hur många salladsblad och antalet pellets som den stackars kaninen matas med. Det är ok att förtala, kränka och fara med direkta osanningar. Gatan är sopren. Alla har en egen körbana. Konsekvenserna obefintliga. Inte så konstigt att brott på nätet aldrig klaras upp, eller att satsningarna mot nätbaserad brottslighet aldrig kommer. Varför jobba mot något där varken verktyg eller lagstöd finns?

   Alla har vi olika förutsättningar att klara av trycket som kommer från det oändliga bruset internet ständigt levererar. Det finns människor där ute som avslutat sina liv allt för tidigt på grund av vad folk har skrivit om dem på nätet. Och eftersom allt för många saknar förmågan att kritiskt granska den information de läser. Så jag förstår människors enorma olustkänsla då nätet är ett laglöst High Chaparall där alla som kan knappa på ett tangentbord rent hypotetiskt är en fara för gemene mans säkerhet.

   Jag vill ändå påpeka, att jag inte är offer för omständigheter. Det är man sällan. Det finns ett eget ansvar i de handlingar man gör. Ibland gör situationer och omständigheter att man helt enkelt handlar fel. Man beter sig dumt helt enkelt. Sorg och besvikelser tar ibland ut det bästa ur en. Man fastnar i destruktivitet och emotionella svallvågor. Jag tror inte jag på något sätt är unik där. Vi har alla någon gång mer eller mindre misslyckats i våra relationer till andra. Kanske har jag varit sämre på att hantera dessa händelser än vad en del andra är. Men att gå från det till att åtalas för brott är två helt olika saker. Åklagaren har nu sagt sitt, brott kan ej styrkas och motiverar nedläggningen på ett ungefär så här: ”det är inte bara den enes fel att två träter”. Alltså att det inte fanns något som styrkte brott i det som misstänktes ligga mig till last. Därför sitter jag inte i en tingsrättssal med advokat Kruse utan kan istället gå vidare och ta lärdom.

   En lärdom är just att kunna förstå och känna känslan av att vara misstänkt. Att veta vad den där personen mitt emot mig känner. Där och då. Men även sen, i det vardagliga, på jobbet, på stan, i stadsbussen, på ICA, när man sitter hemma och surfar på nätet. För människor dömer. Blir tysta och försvinner. Många säger:

– Jag dömer aldrig någon ohörd.

Men efter att ha tvingats omvärdera min omgivning inser jag att det är precis vad alltför många människor gör. Hela tiden. Ständigt och jämt. Det är så, och kommer förmodligen alltid vara. Det är ”deal with it” som gäller. Min skyldighet är dock efter vad jag själv upplevt – att aldrig döma någon ohörd.

 

Prenumerera på Para§rafs nyhetsbrev

Där får du besked om det vi senast har publicerat och en del information om vad som är på gång. Därtill ibland extramaterial som inte publiceras på sajten. Vi ingår inte i någon mediekoncern och lämnar inte ut prenumerantlistan till någon, så din mejladress hamnar inte på avvägar.

Du prenumererar utan kostnad. Du kan också överraska en vän genom att ge honom eller henne en prenumeration, om du skriver in i den personens mejladress.

OBS: Vi efterfrågar inte ditt namn eller adress och än mindre ditt personnummer. Utan bara den mejladress du vill ha Nyhetsbrevet mejlat till. Du prenumererar här.

 

Publicerad

Para§rafs artiklar, krönikor och debattartiklar kan kommenteras på vår Facebooksida.