När stoltheten över mitt hemland krackelerar

De senaste dagarna har vi kunnat läsa om hur Sverige öppnar gränserna för flyende syrier och erbjuder dem permanent uppehållstillstånd. När människor flyr från inbördeskrig, där regimen använder kemiska vapen mot civila och barnfamiljer, välkomnas de till fria och demokratiska Sverige med öppna armar. 

Isabel Sommerfeld studerar juridik på Stockholms universitet och driver människorättsnätverket Info Belarus. Belaruskännare och frilansjournalist. Brinner för mänskliga rättigheter och frihet. Deltog 2012 och 2013 i Uppdrag Gransknings program om TeliaSonera-skandalerna och deras arbete i diktaturer. Läs mer på www.isabelsommerfeld.com.

Nu är Isabel också en av Para§rafs krönikörer.

Det passar bra in bland mina grundvärderingar om alla människors rätt till liv, frihet och trygghet. Men det jag vill lyfta är något annat. Vi är så duktiga på att tala om alla fantastiska saker Sverige står för och hur ofta har vi inte hört någon säga ”alla vill till Sverige”?

   Är det verkligen så? Kan vi verkligen vara så stolta över vårt land när det kommer till mänskliga rättigheter? Visst kan vi det, om vi jämför med Syrien, Iran, Kuba, Belarus, Ryssland och andra diktaturer där folk straffas och tystas när de utnyttjar sina grundläggande mänskliga rättigheter; uttrycker kritik mot regimen, väljer att älska en person av samma kön eller skriver en kritisk artikel. Men skrapar man lite på ytan så kommer man enkelt fram till att Sverigedemokraternas Jimmy Åkesson inte är ensam om att gärna se flyktingar skickas tillbaka till förtryck och i vissa fall även tortyr, för att samtidigt vända huvudet åt andra hållet.

   I FN:s kommitté mot tortyr, CAT, är Sverige den stat som har anmälts och dömts flest gånger. Alla dessa klagomål rör utvisning. Att en person inte får återsändas till ett land där personen riskerar att utsättas för tortyr eller annan grym eller omänsklig behandling är en folkrättslig princip som tydligt uttrycks i bl.a. FN:s tortyrkonvention. Trots detta, döms Sverige gång på gång för att ha utvisat personer som sedan riskerat tortyr i sina hemland. Vissa utvisningsfall har vi sett uppmärksammade i svensk media och ni minns kanske särskilt utvisningen av de två egyptierna Ahmed Agiza och Mohammed Alzery, år 2001, som till sist resulterade i att Sverige fälldes och fick allvarlig kritik av både FN:s tortyrkommitté och MR-kommitté.

   Året är 2013 och Sverige har enbart av FN:s tortyrkommitté fällts 20 gånger för brott mot tortyrförbudet. Senast i förra veckan dömde även Europadomstolen Sverige för brott mot Europakonventionens tortyrförbud. Denna gång gällde det beslutet att avslå en tjetjensk familjs asylansökningar, utan att ha gjort någon separat bedömning av familjens specifika situation och det faktum att mannen i familjen skulle ha torterats i sitt hemland på grund av att han bedrivit journalistiskt arbete till men för den tjetjenska regeringen.

   Efter många resor till landet som i svensk media brukar kallas ”Europas sista diktatur”, Belarus, har jag svårt att säga att jag inte är stolt över Sverige. I diktaturen endast 1,5 timmes flygfärd från Sverige, har jag sett regimens förtryck på nära håll och även själv fått smaka på diktaturen när jag tillsammans med ett TV-team från Uppdrag Granskning arresterats för att vi träffat en 16-årig ungdomspolitiker i oppositionen. Våra mobiler togs ifrån oss och vi låstes in i en rättegångssal. Man hotade den 16-årige pojken om att slå hans flickvän gul och blå, och spärra in honom på mentalsjukhus.

   Min stolthet över Sverige är en ambivalent känsla, som tyvärr krackelerar. Visst kan vi här engagera oss politiskt utan att behöva motta hot från regeringen, vi kan skriva kritiska artiklar utan att hotas med fängelse, får öppet kritisera regeringen och vara en aktiv del av den demokratiska processen. Men när det kommer till att skydda människor från tortyr och politisk förföljelse, är verkligheten en annan. De som inte har ett svenskt pass eller svenskt uppehållstillstånd befinner sig i ett annat Sverige.  Ett exempel är de som tvingas gömma sig i källare för att Migrationsverket och Migrationsdomstolen avslagit deras asylansökningar och därmed vill skicka dem tillbaka till förföljelse och tortyr. Här menar jag människor precis som du och jag. Min väninna, vars bästa vän kidnappades och försvann i sitt hemland för att de tillsammans startade en kvinnoorganisation. Min 20-åriga vän från Belarus, som suttit fängslad för sitt politiska engagemang, samt hotades med att fängslas igen om hon återvänder.

   Så för att återgå till Syrien. Det är fantastiskt att Sverige öppnar sina gränser för de som flyr inbördeskriget och den brutala regimens förtryck. Det är samtidigt underligt att man tar ett specifikt beslut för flyktingar från Syrien, när det egentligen borde vara självklart för Sverige att respektera förbudet mot tortyr genom att aldrig sända tillbaka asylsökande till länder där de riskerar att utsättas för tortyr eller annan liknande omänsklig behandling. Är det av ren välvilja man tagit detta beslut, eller för att putsa vår fasad och sopa övriga felsteg under mattan?

   Hur ofta hör vi talas om alla de fall där Sverige fällts i internationell rätt för att ha brutit mot tortyrförbuden? Ska detta tystas ännu mer genom att fokus istället riktas på hur duktiga vi är som nu plötsligt välkomnar flyktingar från Syrien med öppna armar? Den dag Sverige verkligen öppnar sina gränser för världens flyktingar, dvs. de som har skäl att stanna och vars liv hänger på Migrationsverkets eller Migrationsdomstolens beslut, den dagen vi inte är ett av de länder som regelbundet döms på grund av just felaktiga utvisningar – den dagen kan kanske sprickorna i det jag kallar stolthet, repareras. Till dess är också det enda rätta att fortsätta belysa de fall där Sverige inte följer Europakonventionen om de mänskliga rättigheterna, FN-konventioner och Europadomstolens rättspraxis.

 

Prenumerera på Para§rafs nyhetsbrev

Där får du besked om det vi senast har publicerat och en del information om vad som är på gång. Därtill ibland extramaterial som inte publiceras på sajten. Vi ingår inte i någon mediekoncern och lämnar inte ut prenumerantlistan till någon, så din mejladress hamnar inte på avvägar.

Du prenumererar utan kostnad. Du kan också överraska en vän genom att ge honom eller henne en prenumeration, om du skriver in i den personens mejladress.

OBS: Vi efterfrågar inte ditt namn eller adress och än mindre ditt personnummer. Utan bara den mejladress du vill ha Nyhetsbrevet mejlat till. Du prenumererar här.

 


Publicerad

Para§rafs artiklar, krönikor och debattartiklar kan kommenteras på vår Facebooksida.