Majorens tårar

Den mycket uppmärksammade presskonferensen med den hemkomne majoren som suttit kidnappad i Ukraina, och grät när han berättade om det, väckte en tanke hos mig. Vad är egentligen vårt försvar och vilka är det som ingår i det?

William ”Wille” Eriksson är före detta elitspelare i tennis. Eller som vi i redaktionen brukar uttrycka det: ”Ett avdankat tennisproffs”.

Nu pluggar han kriminologi när han inte skriver för Para§raf. När han började hos oss föryngrade han redaktionen betydligt med sina 20 år. Då var han lite tillbakadragen och tystlåten – men det var då det.

En del läsare har blivit provocerade av hans blogginlägg på temat: Jag är helt fantastisk. Andra har uppskattat ironin. Om det blir liknande reaktioner på hans krönikor återstår att se.

Hans blogginlägg finns att läsa här.

Händelsen med den svenske majoren som kidnappades och fängslades under en observationsresa i Ukraina är självfallet tragisk. Mänskligt sett så borde ingen behöva utsättas för något liknande. Oavsett om man är högutbildad militär eller inte så är det självfallet en fruktansvärt obehaglig upplevelse.

   Samtidigt kan jag inte hjälpa att jag tycker att det är något som en officer med så pass hög grad som major, skall vara rustad för och beredd på. I synnerhet när man befinner sig i ett så infekterat område som Ukraina faktiskt är just nu. När jag häromdagen såg majoren berätta om sina 36 timmar i fångenskap (som delvis spenderats i ett gästrum i stadshuset) så kunde jag inte låta bli att fundera på vår svenska försvarsmakt.

   Jag kan inte riktigt komma ifrån det faktum att jag tycker att en major i utlandstjänst skall vara rustad och förberedd på situationer likt denna. För om inte en yrkesmilitär är det, vem ska då vara det? Någon som gjorde värnpliktstjänst för tjugo år sedan och de senaste åren suttit bakom ett skrivbord på Försäkringskassan? Samtidigt ligger knappast problematiken enbart hos individerna själva utan hos den svenska försvarsmakten i stort.

   En yrkesmilitär som ägnar större delen av sin karriär åt skrivbordsysslor har så klart en ringa erfarenhet av situationer liknande den som nu uppstod i Ukraina. Då uppstår frågan återigen, vad är det för försvar vi har och vad kan man egentligen förvänta sig att de skall klara av?

   Jag är ingen nationalist som sitter hemma och är rädd för vad som ska hända när ryssen kommer. Men jag blir väldigt fundersam när jag ser en vuxen yrkesmilitär gråta i nationell tv efter att ha varit tillfångatagen i knappa två dygn. Det får mig att tvivla på att vi har en fungerande militär. När jag sedan gör några sökningar på nätet och läser om militärer som säger upp sig när det blir aktuellt med utlandstjänst så undrar jag vad vårt svenska försvar egentligen är till för.

   Själv har jag inte gjort värnpliktstjänst, skulle aldrig vilja göra utlandstjänst och hyser en respekt för de som väljer att bli yrkesmilitärer. Men har man valt den banan så är jag av den bestämda åsikten att man får acceptera de spelregler som gäller, inklusive skarpt läge där några börjar skjuta, och vara beredd på eventuella faror som kan uppstå. Om inte så tycker jag att en ytterligare avveckling av försvaret inte känns helt orimlig.

 

Prenumerera på Para§rafs nyhetsbrev

Där får du besked om det vi senast har publicerat och en del information om vad som är på gång. Därtill ibland extramaterial som inte publiceras på sajten. Vi ingår inte i någon mediekoncern och lämnar inte ut prenumerantlistan till någon, så din mejladress hamnar inte på avvägar.

Du prenumererar utan kostnad. Du kan också överraska en vän genom att ge honom eller henne en prenumeration, om du skriver in i den personens mejladress.

OBS: Vi efterfrågar inte ditt namn eller adress och än mindre ditt personnummer. Utan bara den mejladress du vill ha Nyhetsbrevet mejlat till. Du prenumererar här.

 

Bifogade filer:
Dom guldran.pdf
Publicerad

Para§rafs artiklar, krönikor och debattartiklar kan kommenteras på vår Facebooksida.