Assange och den svenska radikalfeminismen

För mig som journalist och feminist blev fallet Julian Assange en ögonöppnare. Det är i början av 2011. Jag hade följt WikiLeaks på avstånd och sett Expressens löpsedel om att Assange var anklagad för våldtäkt. Jag tyckte att det verkade lite konstigt alltsammans, men brydde mig egentligen inte. Då bad en god vän och kollega mig att läsa förundersökningsprotokollet som låg ute på nätet.

Helene Bergman är 40-talist, journalist, författare och återtar nu ordet kvinnokämpe efter att i några år kallat sig feminist.

Helene skolades in i journalistiken på Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning. I den berömde huvudredaktören Torgny Segerstedts anda lärde hon sig att aldrig böja sig för makten och att som journalist ge de röstsvaga röst.

   Under en stor del av sitt journalistliv har hon jobbat på Sveriges Radio. Där startade hon lokalradions första kvinnoprogram Amanda och var sedan i några år producent, programledare och reporter på kvinnoprogrammet Radio Ellen. Hon har också varit nyhetschef på lokalradion och arbetat som reporter på lokaltidningar.

   Helene har tillbringat långa tider utomlands och som frilansjournalist rapporterat från bland annat Bangladesh och Zimbabwe.

   Hennes insikt att män också är människor har vuxit med åren och hon hatar kollektiva tvång. Hon är aktuell med boken Med svärtad ögonskugga – en feministisk memoar. I boken kritiserar hon dagens feminism och ger en personlig återblick av kvinnokampen på 1970- och 80-talen.

Med stigande förvåning läste jag, så läste jag en gång till. Sedan utbrast jag spontant:

– Va faan! Vad har hänt med feminismen?

Nästa fråga jag ställde mig var:

– Och va faan har hänt med journalistiken?

   Naturligtvis stod ord mot ord, som brukligt är i sådana här fall. Men ett stod klart. De två kvinnorna hade mycket frivilligt haft samlag med Julian Assange – till och med raggat upp honom. Ett annat stod klart. De två kvinnorna hade inte gått till polisen för att anmäla Julian Assange för våldtäkt. De hade gått till polisen för att fråga om Assange kunde tvingas ta ett HIV-test.

   Och ändå hade Expressen basunerat ut att Julian Assange var misstänkt för våldtäkt innan det första förhörsprotokollet ens var nedtecknat. Anklagelserna gick som en löpeld genom hela världspressen, skriver advokat Svante Thorsell i GP, den 26 januari. Advokat Svante Thorsell som talar om en juridisk rättsröta vad gäller Assangefallet.

   Fast jag undrar om det inte också finns en journalistisk medieröta mixad med radikalfeminism i Julian Assangefallet?

   För journalister, en del med tydliga radikalfeministiska förtecken åsidosatte helt de etiska regler som den svenska journalistiken lyder under. Att kolla fakta och att inte på förhand döma någon utan rättegång. Men framförallt kvällspressen ”glömde” bort att vi har domstolar för att döma i brottmål. För efter Expressens ”världsscoop” utbröt ett veritabelt medieraseri mot Assange.

   Aftonbladet och Expressen släppte alla spärrar och använde ord värre än i porrnoveller när de beskrev Julian Assange. Han hade nu blivit symbol för den lägst stående mannen, våldtäktsmannen.

   Julian Assange som många journalister bara för några veckor sedan hade sett upp till som sin journalistiska guru, som grundare av WikiLeaks. Julian Assange som gjort det alla drömde om att göra, världsscoopet genom att visa hur US Marines från en helikopter skjuter ner civila och Reuters fotograf i Irak.

   Men nu måste hjälten Assange störtas i den svenska feminismens namn. Medias macho- och feministjournalister fick här en gemensam fiende, där de i sin journalistiska yrkes- och maktutövning tillät sig att använda ett språk som fick mig att rodna och undra var hatet kom ifrån?

   Jag tror aldrig att jag läst så mycket hat från journalister som då. Och media fastslog att Julian Assange var en våldtäktsman.

   Nick Davies, brittisk journalist har i sin bok Flat Earth News tagit upp detta mediabeteende. Han menar att om tillräckligt många journalister, utan att kolla fakta upprepar ett påstående blir det till slut en ”sanning”.

   Vi var några stycken, som försökte hyfsa debatten. Det var fullständigt ogörligt. Själv blev jag kallad antifeminist efter en debattartikel om Assangefallet i DN. Jag står ut med det.

   Värre då för Julian Assange, som jag förresten träffade personligen i London. Det var innan han sökte och fick politisk asyl på Equadors ambassad i samma stad. Sedan 19 juni 2012 har Julian Assange levt sitt liv inne på ambassaden. Hans framtid är nu helt beroende av att en kvinna, Marianne Ny, åklagare, ska komma till London och förhöra honom. Men hon är oerhört svårflirtad.

   Eller vågar hon inte utsätta sig för ett mediedrev av gigantiska mått om det visar sig att det faktiskt inte alls handlar om våldtäkt, utan om något annat?

 

Prenumerera på Para§rafs nyhetsbrev

Där får du besked om det vi senast har publicerat och en del information om vad som är på gång. Därtill ibland extramaterial som inte publiceras på sajten. Vi ingår inte i någon mediekoncern och lämnar inte ut prenumerantlistan till någon, så din mejladress hamnar inte på avvägar.

Du prenumererar utan kostnad. Du kan också överraska en vän genom att ge honom eller henne en prenumeration, om du skriver in i den personens mejladress.

OBS: Vi efterfrågar inte ditt namn eller adress och än mindre ditt personnummer. Utan bara den mejladress du vill ha Nyhetsbrevet mejlat till. Du prenumererar här.

 

Publicerad

Para§rafs artiklar, krönikor och debattartiklar kan kommenteras på vår Facebooksida.