Foto polisen

Polisskotten i Bagarmossen – en eftertanke

Några tankar efter att det nu har visat sig vad som egentligen hände när polisen sköt ihjäl en tvåbarnspappa i Bagarmossen i somras. Den filmsekvens som offentliggjordes ett halvår efter händelsen visar att mannens beteende gjorde det befogat att skjuta honom. Riktar man ett skjutvapen mot poliser får man räkna med att bli skjuten. I värsta fall dör man. Men...

   Jag kan inte för mitt liv förstå varför den här polisutredningen har hanterats så underligt – för att uttrycka sig milt. Varför man har agerat så att det framstått som något väldigt skumt?

   Nu vet vi i stora drag äntligen vad som hände:

  1. Polisen får in ett samtal om att en man med vad som liknar en pistol, har synts till i Bagarmossen i södra Stockholm. Man får då även reda på vad mannen har för bil.
  2. En polisbil med tre poliser åker dit och möter en bil med en man som motsvarar signalementet. Poliserna vänder. Det gör även mannen.
  3. När poliserna ser att de kommer att mötas körs polisbilen ut i den mötande vägbanan för att spärra vägen.
  4. Enligt den del av utredning som blivit offentlig hoppar två av poliserna ur bilen och tar skydd bakom polisbilen. Föraren i polisbilen blir kvar bakom ratten.
  5. Mannen hoppar ur sin bil medan den långsamt rullar fram mot polisbilen. Han viftar med vad som ser ut som en pistol.
  6. På filmsekvensen från polishelikoptern kan man se att han flera gånger riktat det pistolliknande föremålet mot polisbilen. Och sedan snabbt höjer upp den igen.
  7. Under den korta period det handlar om, enligt utredningen cirka 16-17 sekunder, blir han beskjuten.
  8. Samtliga sju skott ska ha skjutits genom polisbilens vindruta av polisen som kört bilen och sitter kvar i den. Sex skott missar medan det sjunde och sista skottet träffar mannen i huvudet.
  9. Eftersom mannen upprepade gånger riktar det pistolliknande föremålet mot polisen i bilen är det befogat att försöka stoppa honom genom att skjuta honom. Det är att observera att även andra personer som tidigare har sett mannen, har uppfattat det som en riktig pistol.
  10. Att det sedan visar sig att det mannen håller i handen är en pistolattrapp, en replika, förändrar inget. Det är fullt begripligt att det uppfattas som en riktig pistol. Och som jag skrivit varje gång jag skrivit om det här fallet, om någon riktar en pistol, eller något som liknar en pistol mot poliser, kan ingen begära att poliser ska vänta och se om någon av dem blir skjuten innan de agerar.
  11. Om polisen som skjuter, i det dramatiska läget med fullt adrenalinpåslag, uppfattar det som att han blir beskjuten, eller i varje fall kommer att bli det, är fullt begripligt. När man ser filmen, se länk nedan, så kan mannens handrörelser uppfattas som om han flera gånger riktar sin ”pistol” mot polisbilen och därefter far handen upp igen. Sannolikt är därtill ljudet av polishelikoptern som hovrar ovanför platsen så högt att det skulle överrösta eventuella pistolskott. Att polisen i bilen därmed kunnat uppfatta det hela som att han blir beskjuten är inte så konstigt.

   Därmed skulle det här fallet kunna vara utrett och klart. Polisen som sköt mannen ska inte åtalas, inte ens få en varning eller erinran. Han hade rätt att göra det han gjorde. Att det skott som träffade mannen tog i huvudet, är olyckligt, men det kan inte polismannen klandras för. Skott från en pistol som passerar genom en vindruta på en bil har rimligen ingen större precision och de sex första skotten missade helt.

   Men hur var det med utredningen? Varför gick polisen några timmar efter händelsen ut med att poliserna hade blivit beskjutna och att mannen var misstänkt för mordförsök? Vid det laget visste man rimligen att vad mannen viftat med inte var ett riktigt vapen, utan en replika som det inte går att skjuta med. När man tittar närmare på sådan replika ser man direkt att det inte är en riktig pistol.

   Varför vidhåller polisen det här sedan i en månad? Vidhåller det tills man är tvungen att ta tillbaka det, när någon i polishuset sett till att mannens mamma fått en kopia av en intern rapport som visade att mannen inte hade skjutit.

   Varför upphör inte utredningen mot den dödade mannen avseende mordförsök förrän flera månader efter händelsen? Varför upphör den först efter flera påstötningar från mannens mamma?

   Efter maximalt någon timme efter skottlossningen vet man följande i polishuset:

  • Mannen hade en replika och kunde alltså inte ha skjutit.
  • Kulhålen i polisbilens vindruta har alltså uppstått genom skott inifrån bilen.
  • Filmsekvensen från polisens helikopter visar hur mannen flera gånger riktar sitt pistolliknande föremål mot polisen i polisbilen, innan han blir nedskjuten.

   Ändå går man ut med att han har skjutit mot poliserna och att han därmed är misstänkt för mordförsök. Och man vidhåller den uppgiften i en månads tid! Därtill gör man husrannsakan hos den för mordförsök misstänkte dödade mannen…

   Ett sånt beteende framstår definitivt som skumt. Och medierna agerar då så som medier ska göra. Man blir ifrågasättande. Ifrågasätter vad som egentligen har hänt. Att det framkommer att en av poliserna är misstänkt för ett grovt brott i samband med händelsen, eldar på misstankarna än mer om att något är fel.

   TV4 intervjuar två kvinnor som var för sig säger att de sett händelsen och att mannen var obeväpnad. Om de ljuger eller missuppfattat det hela, ska vara osagt.

   Det här håller på i månad efter månad. Själv undrar jag i en artikel om den polis som är misstänkt för vållande till annans död är omplacerad, eller fortfarande går omkring beväpnad bland allmänheten?

   Utredningen pågår i hela sex månader, trots att man från början har filmen och replikan, och därmed vet vad som hände. Man vet svaret på frågorna var, när, hur och varför?

   Det här drabbar nära anhöriga till den skjutne mannen som inte får reda på vad som egentligen hände och därmed får svårt att gå vidare i sitt sorgearbete. Och – det drabbar den polisman som blir delgiven misstanke för ett grovt brott. Blir misstänkt för att utan stöd i lagen ha dödat en annan människa.

   Under de veckor som gått sedan filmen blev tillgänglig för allmänheten, liksom den del av utredningen som åklagarmyndigheten valt att gå ut med, har jag fått mejl från flera läsare. En polis som tycktes ha god insyn i vad som hänt var inledningsvis väldigt aggressiv och mina svar var väl inte heller direkt vänliga. Det blev många mejl fram och tillbaka innan vi landade i att önska varandra en God Jul. Vet inte om mina mejl gav honom en tankeställare men hans mejl fick mig att fundera, och de resultera i den här krönikan.

   Andra mejlade om hur det kunde bli så här? Varför utredningen var så illa skött? Eller som flera har uttryckt det, ”så skum”. När fakta inte kommer fram resulterar det allt för ofta i spekulationer. I det här fallet förstärkt inledningsvis av en direkt lögnaktig information som inte korrigerades under den första månaden.

   En del poliser som har kommenterat det här på Para§rafs sidor, har försökt göra gällande att utredningssekretess gällde efter att man gått ut med den här lögnen, och att den därför inte har kunnat korrigeras. Det är rent trams. Den korrigerades ju efter en månad när man blev tvungen till det. Och då pågick utredningen.

   En av de läsare mejlade mig var inne på att polisen vidhöll sin lögnaktiga information så länge, och korrigerade den först när interna dokument hade läckt ut, berodde på att man ville gardera sig. Ville ha kvar misstanken om att mannen gjort sig skyldig till mordförsök om det skulle visa sig att en eller flera poliser hade agerat olagligt. Låt oss hoppas att det inte var så.

   Själv tror jag att det handlar om något annat. Om inkompetenta polischefer och arrogans. En inställning som präglas av något i stil med att ”allmänheten ska ge fullständigt f-n i hur det går till när poliser skjuter ihjäl en medborgare, för sånt reder vi ut internt i den takt och på det sätt vi vill”.

   Inget hade hindrat att man senast dagen efter skjutningen hade korrigerat den felaktiga uppgiften med att mannen skulle ha skjutit mot polisen. Men det gjorde man alltså inte. Kan inte tänka mig annat än att det beslutet togs på hög nivå i polishuset. Rimligen var också den speciella åklagarmyndighet som utreder eventuella polisbrott inblandad i det beslutet. I annat fall hade man självständigt kunnat gå ut och korrigera den felaktiga uppgiften.

   Inget hade heller hindrat att man redan efter några dagar hade lagt ner utredningen mot den skjutne mannen för mordförsök, när man visste att han hade haft en replika som det inte går att skjuta med. Men det gjorde man alltså först efter flera månader.

   Och inget hade hindrat att man tidigt att hade släppt polishelikopterns film till allmänheten via medierna och därmed tydligt visat vad som hade hänt. Men det gjorde man inte heller.

   Det man enligt åklagaren i fallet har gjort, är att höra poliserna som var med på platsen och hört lite andra vittnen. Oklart vilka. Därtill har man låtit Nationellt forensiskt centrum analysera filmen. Det här kan rimligen inte ta mer än en månad eftersom ett fall där polisen skjutit ihjäl en medborgare inte gärna kan vara lågprioriterat. Nu tog det sex månader.

   Det är att observera att det här usla sättet att sköta en utredning inte ska belasta de tre poliser som var med i polisbilen. Deras agerande på platsen kan inte klandras – har det nu efter sex månader visat sig. Men därefter var det andra krafter, ovanför deras huvuden, som tog över.

   Allmänhetens förtroende för polisen har sjunkit oroväckande under 2016. Det är begripligt. Men det är allvarligt, eftersom svensk polis står och faller med allmänhetens förtroende. Hur det här fallet har hanterats och utretts har knappast ökat förtroendet.

 

Filmsekvensen från polisens helikopter kan ses här.

Tillägg 11 januari 11.10:

En läsare mejlade mig och påpekade att jag kanske lagt lite väl mycket skuld på polisväsendet när det gäller utredningen. Han har en poäng där. Jag har i för sig i tidigare artiklar om fallet även tagit upp åklagarsidans skuld i det hela – men det finns anledning att även här understryka att när utredningen väl rullar på så är det åklagarsidan som har sista ordet, om vad som ska göras och inte göras. Och därmed vad man ska gå ut med till allmänheten i olika skeden.

 

   Dick Sundevall är Para§rafs chefredaktör men hans krönikor och debattartiklar är inga ledare, utan högst privata tankar och funderingar.

I närmare 40 år har han arbetat med rätts- och kriminalfrågor. Det har blivit många tv-program och dokumentärfilmer. Åtta böcker, senast Det farliga Sverige, och flera tusen artiklar genom åren.

Dick är mångfalt prisbelönt som journalist och författare med utmärkelsen Guldspaden och annat. Mest stolt är han över Ordfronts Demokratipris, ”för då väljs man ut bland hela befolkningen”.
På frågan om vad han tycker är det bästa han har gjort, svarar han:
– Mina tre barn.

Publicerad

Prenumerera på Para§rafs nyhetsbrev 

I Nyhetsbrevet får du besked om det vi senast har publicerat och en del information om vad som är på gång. Därtill får du ibland extramaterial som inte publiceras på sajten.
Vi ingår inte i någon mediekoncern och lämnar inte ut prenumerantlistan till någon, så din mejladress hamnar inte på avvägar.
Du prenumererar utan kostnad. Du kan också överraska en vän genom att ge honom eller henne en prenumeration, om du skriver in i den personens mejladress.
OBS: Vi efterfrågar bara den mejladress du vill ha Nyhetsbrevet mejlat till, inget annat. Du prenumererar här.

Para§rafs artiklar, krönikor och debattartiklar kan kommenteras på vår Facebooksida.