Vi blir allt mer positiva till invandring

Sverigedemokraternas eventuella valframgångar kräver missnöjda människor och människor som av den anledningen, eller någon annan, vill begränsa invandringen. Men är vi svenskar egentligen särskilt missnöjda och vill vi verkligen begränsa invandringen?

   Jag minns kvinnan som intervjuades dagen efter att Trump blivit vald till president.

– Det är som att en sten har lyfts ifrån mitt bröst, sa hon. Jag kan äntligen andas igen.

   Och här satt jag på andra sidan Atlanten och kämpade med att förstå hur någons andetag kunde bli lättare för att en smårasistisk skogstokig multimiljonär skulle bestämma över hennes liv.

   Det fanns människor i Sverige som uttalade ungefär samma sak och det hade jag ännu svårare att förstå. På vilket sätt blir ditt liv bättre av att en dåligt påläst och uppenbart lättkränkt narcissist har tillgång till koderna för att starta ett kärnvapenkrig som kan utplåna världen?

   En del av mig vill liksom skaka om dem så mycket att jag riskerar att göras skyldig till shaking baby syndrome. Men fattar ni inte?! Är ni helt dumma i huvudet?!

   Vissa av Trumps supporters är nog just helt dumma i huvudet, men andra är det inte. Samma sak kan för övrigt sägas om hans motståndare. Det Trumparna har gemensamt är ett förakt för den politiska maktens sätt att hantera vanliga människor – att de agerar mot väljarnas vilja. Och det där föraktet kan man förstå. Politiker gör nämligen så ibland, inte minst i flyktingfrågan. Låt mig återkomma till det.

   Om jag med tankens flyg flyttar mig från JFK airport till Arlanda, hoppar in i en mental taxi och beger mig till precis vilken plats som helst så kommer jag snart att finna människor som väntar på en svensk Trump. På kvällarna sitter de i nedsläckta hus framför skärmen som ändå lyser upp hela rummet och med caps lock-tangenterna nedtryckta skriver de, som aldrig någonsin gillade att skriva i skolan, sina tankar om en kommande frälsare. VÄNTA BARA! NÄR JIMMIE TAR MAKTEN SÅ KOMMER NI ATT FÅ SE!

   Vänta bara! Drömmen om en revansch. Valet 2018 kommer att förändra allting. Då kommer gränserna stängas ännu mer och vips kommer allt som är trasigt i Sverige att bli helt igen. All nuvarande ondska har liksom sipprat in mellan tulltjänstemännen och poliserna vid Öresundsbron och ondskan bestod av människor som flydde hit från krig. Det är rimligen så de tänker.

   Men Jimmie kommer aldrig att få den demokratiska makten. I ett land där de flesta känner sig ganska lyckliga och delaktiga finns det ett naturligt tak för ett rent missnöjesparti någonstans runt 20% och troligen når de inte ens dit. Det mesta talar nämligen för att de har sin bästa tid bakom sig. Bland unga kvinnor har SD ett väljarstöd på ungefär två procent och många av partiets sympatisörer är närmare döden än livet.

Sverigedemokraternas enda chans är att partier vars väljare inte vill att partiet samarbetar med SD ändå väljer att göra det och att klyftorna mellan rika och fattiga människor fortsätter att öka. Avskaffad kvinnlig rösträtt eller höjd myndighetsålder kan de ju knappast hoppas på.

   Åtskilliga mätningar har gjorts gällande svenska folkets nöjdhet och lycka och alla säger samma sak: Vi är ett av planetens lyckligaste folk och lyckan är ganska jämnt fördelad geografiskt över hela landet. Vi blir faktiskt i princip lyckligare och lyckligare för varje år som går. Samtidigt visar olika mätningar, till exempel Eurobarometern och riks-SOM-undersökningen från 2011, att det är stor skillnad i lyckonivå mellan rika och fattiga människor i landet. År 2010 var till exempel hälften av alla tillfrågade ”resursstarka” människor mycket nöjda med livet. Samma år var endast 26% av de ”resurssvaga” mycket nöjda med livet.

   Sverigedemokraternas sympatisörer är i högre grad än andra partiers anhängare just resurssvaga, det vill säga fattiga. Ett bra sätt för andra partier att minska partiets inflytande är med andra ord att se till att dess potentiella väljare får bättre ekonomi. Ett dåligt sätt är att själva anamma den politik SD företräder.

   Det vanligaste förslaget på lösning när det gäller SD:s höga opinionssiffror brukar handla om att lyssna på människor och att ta deras oro på allvar genom att bedriva en restriktiv migrationspolitik. Man ska inte låta dem få monopol på invandringsfrågan, brukar det heta. Men svenskarna blir uppenbart allt mer positiva till att ta emot flyktingar. Varför då överhuvudtaget gå SD till mötes? Varför driva en politik som människor inte efterfrågar?

   1990 började man i den nationella SOM-undersökningen att ställa frågan hur människor såg på förslaget att ta emot färre flyktingar. Det året tyckte hela 60% att det var en bra idé och 17% att det var en dålig idé. Sedan dess har invandringen ökat kraftigt och den svenska attityden har förändrats, men inte åt det håll som reaktionära ledarskribenter vill få oss att tro.

   I 25 års tid har andelen människor som vill ta emot färre flyktingar gradvis minskat och andelen människor som tycker illa om tanken att minska flyktingmottagandet fortsatt att öka. Den statistiska trenden är tydlig. Svenskarna blir allt mer positiva till invandringen.

   För varje år som går så tycker nämligen färre och färre människor att det är en bra idé att minska flyktingmängden och 2015 var det endast 40% som tyckte att det var ett bra förslag och nu hela 37% som tyckte att det var ett direkt dåligt förslag.

   Det finns ett enda undantag från den tydliga trenden och det är 2016. Förra året såg man nämligen en negativ förändring men den går nästan helt att förklara med hjälp av förändrad attityd hos moderater och kristdemokrater (ja, de sympatisörer som ännu inte övergett dessa partier för SD eller mer flyktingvänliga Centern alltså). Inga andra politiska partier har, ens under en extrem flyktingvåg, stöd från sina väljare för att driva en mer restriktiv flyktingpolitik.

   Jimmie kommer inte att få den demokratiska makten år 2018 men han har av någon obegriplig anledning fått odemokratisk makt från de andra partierna redan nu. När de diskuterar fotbojor på människor med avvisningsbeslut, hårda gränskontroller och beslutar om inskränkningar vad gäller till exempel anhöriginvandringen, så genomför de den Sverigedemokratiska politiken helt emot de egna väljarnas vilja. Man kan verkligen fråga sig varför.

 


   Andreas Magnusson är gymnasielärare i svenska, religion och etik. Han är också deltidsmusiker och har nyligen startat You Tube-kanalen Samtidsreflexen där tanken är att med pedagogiska reflektioner tränga djupare bakom människors reflexmässiga yttranden i samhällsfrågor. Andreas har idén om att en god journalist är pedagog och att en god pedagog också i någon mening borde vara journalist. Nu är Andreas även en av Para§rafs krönikörer.

Publicerad

Prenumerera på Para§rafs nyhetsbrev 

Nyhetsbrevet skickas ut varje onsdag och lördag förmiddag.
I Nyhetsbrevet får du besked om det vi senast har publicerat och en del information om vad som är på gång. Därtill får du ibland extramaterial som inte publiceras på sajten.
Vi ingår inte i någon mediekoncern och lämnar inte ut prenumerantlistan till någon, så din mejladress hamnar inte på avvägar.
Du prenumererar utan kostnad. Du kan också överraska en vän genom att ge honom eller henne en prenumeration, om du skriver in i den personens mejladress.
OBS: Vi efterfrågar bara den mejladress du vill ha Nyhetsbrevet mejlat till, inget annat. Du prenumererar här.

Para§rafs artiklar, krönikor och debattartiklar kan kommenteras på vår Facebooksida.