Välkomna till landet där man inte behöver arbeta!

Han kom fram till mig efter att jag hade hållit föredrag om en av mina böcker och berättade att han och familjen hade flytt från militärjuntans mördande i Chile under 70-talet. Han var då fem år gammal. På Arlanda möttes de av en morbror som sa: "Välkomna till landet där man inte behöver arbeta!"

   När de fått ut sitt bagage på Arlanda och efter några timmar hamnat i en lägenhet som tillhörde en släkting, hade hans föräldrar samlat ihop de tre barnen runt köksbordet:

– Mamma och pappa såg väldigt allvarliga och sammanbitna ut, berättade han.

– Nu är vi i säkerhet, sa hans mamma, men ni får aldrig någonsin tänka som er morbror gör.

– Vi ska studera, arbeta och göra rätt för oss, fyllde pappan på. Och vara tacksamma för att vi fått komma hit där vi kan vara trygga.

   Mannen som berättar om det här klargör att han idag själv är pappa till två barn. Han börjar skratta och säger:

– Det där bet så hårt på mig att jag först vid drygt 25 års ålder försiktigt började kritisera sånt som jag tyckte kunde göras bättre i Sverige. Så det slog över åt andra hållet. Men nog har jag och mina syskon, liksom pappa och mamma, gjort rätt för oss här i Sverige. Pappa hade två jobb dom första åren.

   Det finns invandrare av alla sorter. Några gör rätt för sig medan andra försöker leva på bidrag – precis som infödda svenskar.

   När vi här på Para§raf skriver om rasism och smygrasim får vi ofta kommentarer om att det även finns invandrare som är rasister. Javisst finns det enfaldiga invandrare som skyller allt på andra. Det är deras röster som Sverigedemokraterna nu satsar på att få i nästa val.

   Enfald och inskränkta fördomar som resulterar i rasism är ingenting som bara utmärker en del infödda svenskar. Detsamma gäller för kriminella beteenden. Men med den stora skillnaden att om man kommer hit som invandrare och begår grova brott, och döms för dessa, blir man utvisad. Ibland på livstid.

– Vi behandlar invandrare för kravlöst, säger en del.

– Det måste vara mer av ansvarsutkrävande, säger andra.

   Jag instämmer. I Sverige får man som invandrare gratis undervisning i svenska. Det finns inte så värst många länder i världen där man erbjuds det. Om man då vill bosätta sig här men inte vill lära sig svenska. Inte gå någon eller några kurser, eller hoppar av från svenskundervisningen, så ska det naturligtvis få konsekvenser. Ska ses som att man inte vill dra sitt strå till det stora samhällsbygget.

   Alltså ska eventuella bidrag dras in – om det inte är så att man har skaffat sig arbete och lär sig svenska på jobbet. Kravlöshet och brist på ansvarsutkrävande av vuxna människor gynnar ingen. Allra minst dem själva.

   Men då borde vi väl även ha samma slags ansvarsutkrävande av infödda vuxna svenskar? Men det har vi inte. Mer eller mindre dagligen kan vi se exempel på det. Inte minst gäller det statligt eller kommunalt anställda chefer på olika nivåer. När de gör fel, kanske till och med grova fel, stiger någon fram och säger att man ska se över sina rutiner. Naturligtvis är de väl medvetna om att rutiner inte har något personligt ansvar och att vi därmed inte kan ha något ansvarutkrävande av rutiner.

   Det här synsättet går igen i olika medier. En bil kan ha sladdat av vägen och resulterat i att något dör eller blivit allvarligt skadad. Då får vi reda på att det berodde på kraftigt regn och därmed vattenplaning eller ishalka. Men – var det inte så att det passerade hundratals bilar, kanske tusentals, på den platsen som inte sladdade av vägen? Var det inte så att halkan bara var en bidragande orsak och att det i huvudsak berodde på att föraren inte anpassade hastigheten efter väglaget? Fanns det alltså ett personligt ansvarstagande som hade kunnat förhindra avåkningen?

   Cyklisten skadas svårt för att det var ett hål i cykelbanan eller rullgrus, kan vi också läsa om. Men om det var orsaken varför cyklade då inte hundratals andra cyklister som passerade den platsen omkull och blev skadade? Kan det möjligen bero på att de hade koll på vad som var framför deras framhjul?

   Det har gått så långt att man kan se journalister som intervjuar personer i olika chefspositioner i TV, utifrån något som hänt, och frågar:

– Kommer ni att se över era rutiner nu?

   Alltså inget personligt ansvarsutkrävande så långt ögat når. Någon som tror att det blir ett personligt ansvarsutkrävande i det aktuella fallet med fyraårige Kevin? Naturligtvis blir det inga sådana konsekvenser. Precis som det inte blev det i Quick-cirkusen eller liknande rättsskandaler.

   Om inte annat så kommer man fram till att det som hänt är ”ringa tjänstefel” och det är inte olagligt. Personligt ansvarsutkrävande har i Sverige överlämnats till grävande journalister – vilket är milt uttryckt olyckligt.

   Jag vill definitivt ha mer av ansvarsutkrävande av invandrare som kommer hit. Men då måste vi också ha ett motsvarande ansvarsutkrävande av alla medborgare. Inte minst av de som innehar olika chefspositioner och har högre löner – för att de ska ta just större ansvar.

   Det är värt att understryka att Sverige har fler i arbete i förhållande till folkmängd än de flesta länder i världen. Det här förklaras av forskare med att det kommer hit vuxna invandrare som skaffar sig arbete. De har alltså inte belastat statistiken och skattebetalarna med att växa upp som barn i Sverige.

   En infödd svensk kostar samhället 3,5 miljoner fram till 19 års ålder, enligt Svenskt näringslivs beräkningar. Det är vad sjukhusvård från befruktningsögonblicket och framåt kostar, tillsammans med barnbidrag, dagis, skolgång och så vidare. Det tar därmed minst 15 år i arbetslivet innan man ”betalat tillbaka” och är nollställd. En vuxen invandrare som kommer hit och inom rimlig tid kommer i arbete utgör därmed en stor samhällsekonomisk vinst. Likaså en tonårig invandrare som kommer i arbete efter några års studier.

   Men likafullt ska han eller hon, liksom alla andra medborgare, ta ett personligt ansvar för sitt liv. Samhället kan vara bättre eller sämre men vi kan inte skylla allt på samhället. Framförallt inte i vårt land som är ett av de bättre och mest välordnade i världen. Och därför söker sig människor hit för att undkomma krig, fattigdom och förföljelse och kunna bygga upp ett bra liv för sig själva och sina barn. Det kan vi vara stolta över.

 

   Dick Sundevall är Para§rafs chefredaktör men hans krönikor och debattartiklar är inga ledare, utan högst privata tankar och funderingar.

I närmare 40 år har han arbetat med rätts- och kriminalfrågor. Det har blivit många tv-program och dokumentärfilmer. Åtta böcker, senast Det farliga Sverige, och många tusen artiklar genom åren.

Dick är mångfalt prisbelönt som journalist och författare med utmärkelsen Guldspaden och annat. Mest stolt är han över Ordfronts Demokratipris, ”för då väljs man ut bland hela befolkningen”.
På frågan om vad han tycker är det bästa han har gjort, svarar han:
– Mina tre barn.

Publicerad

Prenumerera på Para§rafs nyhetsbrev 

Nyhetsbrevet skickas ut varje onsdag och lördag förmiddag.
I Nyhetsbrevet får du besked om det vi senast har publicerat och en del information om vad som är på gång. Därtill får du ibland extramaterial som inte publiceras på sajten.
Vi ingår inte i någon mediekoncern och lämnar inte ut prenumerantlistan till någon, så din mejladress hamnar inte på avvägar.
Du prenumererar utan kostnad. Du kan också överraska en vän genom att ge honom eller henne en prenumeration, om du skriver in i den personens mejladress.
OBS: Vi efterfrågar bara den mejladress du vill ha Nyhetsbrevet mejlat till, inget annat. Du prenumererar här.

Para§rafs artiklar, krönikor och debattartiklar kan kommenteras på vår Facebooksida.