Vi måste börja ta ansvar för hedersvåldet

En diskussion som så gott som alltid spårar ur i Sverige är den om hederskultur och hedersvåld. Det är sorgligt att se att när ämnet kommer på tal så lämnar i övrigt kloka människor gärna hjärnan hemma. Diskussionen hamnar nästan alltid i det ena eller andra diket – antingen landar det i rasistisk fördomsfull dynga om Islam eller så landar det lätt i att man förminskar problemet.

   Frågan om hedersvåld är ytterst en fråga om två saker: Våld och heder. Om det inte finns någon heder att bevaka så krävs det inget våld och om våldet inte är en naturlig del av en kultur så kommer hedersproblemet aldrig att få allvarliga konsekvenser.

   Det innebär i sin tur att frågan om våld och frågan om heder ytterst sett alltid är en fråga om kultur. Så låt oss därför börja med att titta lite på kulturbegreppet. Kultur betyder ordagrant odling och med kultur kan man mena en massa olika saker.

   För det första kan man prata om kultur i bemärkelsen film, teater, musik och sånt.

För det andra kan man prata om kultur som något som kan uppstå på en viss plats (till exempel företagskultur eller omklädningsrumskultur).

   För det tredje kan man prata om kultur och då syfta på olika folkgrupper, nationaliteter eller liknande.

   När vi vill förstå vad hedersvåld är så behöver vi inte vara särskilt insatta i kultur i den första bemärkelsen. Faktum är att vi nog nästan alltid automatiskt kopplar ihop det med kulturbegreppet i den tredje betydelsen jag angav. Människor av en viss kultur eller religion påstås syssla med hedersvåld.

   Men eftersom till exempel de flesta muslimer inte alls ägnar sig åt hedersvåld och eftersom det finns människor av alla möjliga religioner eller icke-religioner som ägnar sig åt hedersvåld så tycks det inte alls bara handla om kultur i den snäva bemärkelse som Islam-hatarna tror. Hedersvåld handlar alltså kanske snarare om våld som har uppstått i ett särskilt sammanhang.

   Man brukar prata om att det finns något som kallas för ytkultur och något som kallas för djupkultur. Ytkultur kan lätt förändras medan djupkultur är sådant hos oss som sitter hårt inpräntat sedan barnsben.

   Om vi flyttar till ett nytt land så kan vi vanligen ganska enkelt börja ta till oss deras konstiga hälsningsseder eller till och med matvanor och klädsel – även om vi så klart gärna behåller saker som vi tycker om från hemlandet. Svenskar som flyttar till Italien äter nog gärna sill och dricker nubbe till midsommar även om man för det mesta trivs bra med den italienska maten.

   Men även om vi har flyttat till ett annat land kan det vara svårt att acceptera det nya landets syn på sexualitet, könsroller, religion och annat som ligger djupt rotat hos oss. Om vi flyttar till Italien så är troligen pastan inget problem för oss men de där katolska grejerna gillar vi kanske nödvändigtvis inte lika mycket. Det beror på att det handlar om djupkultur. Djupkultur kan förändras och påverkas men det är oftast en process som kräver tid, vilja och omgivningens medverkan.

   World Value Survey är ett omfattande internationellt forskningsprojekt kring olika länders kulturer. Enligt denna är vi faktiskt världens mest extrema folk. Vi är minst religiösa och också det land där individuellt självförverkligande är viktigast. Hos oss är individen större än gruppen och de flesta bryr sig inte så mycket om religion.

   När det gäller kulturer brukar man prata om individorienterade kulturer och grupporienterade kulturer. Som du säkert inser är den svenska kulturen (i den mån man kan prata om en sådan) oerhört individorienterad. I en individorienterad kultur är självbestämmande extremt viktigt och i en grupporienterad kultur är familjen och släkten i allmänhet väldigt viktig.

   Det finns för- och nackdelar med båda typerna av kultur. Många invandrare i Sverige är chockade över hur dåligt vi tar hand om våra äldre – att vi inte låter morsan och farsan flytta in hos oss när de blir gamla och behöver hjälp till exempel.

   Men många invandrarungdomar i Sverige kan också se med avund på klasskamrater som får vara ihop med en kille utan att behöva höra familjens synpunkter eller får lov att komma hem sent på kvällen utan att berätta var de har varit (väldigt generaliserat nu givetvis eftersom det motsatta ofta också gäller åt båda håll).

   Det finaste i vår kultur är friheten. Det sämsta med vår kultur är ensamheten. Vi måste i större utsträckning klara oss själva och lita till ett opersonligt samhälle där vi istället för att hjälpa varandra klagar på sossarna som inte hjälper oss. Eller borgarna. Eller någon annan som vi förväntar oss full service ifrån.

   I ett annat land får man hjälp från kusinerna. Här får vi hjälp från Försäkringskassan. Eller ingen hjälp alls. Vi är små och ensamma ibland när vi slåss mot hela samhället på en och samma gång. Knuten näve i fickan, kanske en arg lapp i tvättstugan och arga kommentarer på Facebook. Snabba drag åt vänster på Tinder. Den svenska ensamheten.

   Vår kultur är individorienterad. Den är också på många sätt en skuldkultur. Med det menas att vi måste hålla ordning på oss själva. Genom barnuppfostran har vi tränats till att känna skuld när vi gör dåliga saker som att ljuga för flickvännen, sjukanmäla oss från jobbet när vi egentligen är bakfulla och annat dumt man kan hitta på.

   De grupporienterade kulturerna är ofta skamkulturer. I en skamkultur blir heder ett viktigt begrepp. Om en medlem i gruppen gör något dåligt så drar den skam över hela gruppen. I skamkulturen hjälps man åt att bevara hedern. Det här sker vanligen av omtanke men risken är så klart att individen känner sig begränsad.

   När människor som har vuxit upp i en grupporienterad skamkultur flyttar till ett land som utmärks av individorienterad skuldkultur så krockar det gamla sättet att leva med det nya.

   I det nya landet med sina nästan obegränsade friheter är lockelserna enorma och familjen kan få allt svårare att hantera situationen. Det är lätt att känna att man tappar kontrollen. Agerandet blir alltmer desperat och irrationellt. Sådan ser bakgrunden ut till väldigt mycket hedersvåld.

  Så, menar jag nu att vi borde ha större förståelse för hedersförtryck? Att det är det svenska samhällets fel om en kurdisk tjej inte får vara ihop med en svensk kille för sina föräldrar eller om en kvinna med somalisk bakgrund knuffas ner från en balkong för att hon vill skilja sig från sin man?

   Självklart inte. Vi har en massa ideal och värderingar som vi ska stå upp för i Sverige. Vi lever i världens mest jämställda land och vi ska stolt lära nysvenskar att anamma detta. Vi lever till exempel i ett av få länder i världen där man inte får slå sina barn. Det är vi som har rätt och de andra som har fel i den frågan. Ingenstans ska vi vika ner oss eller be om ursäkt för att vi har kommit långt i delar av vår utveckling.

   Men hur kommer man till rätta med hedersproblematik? Gör man det genom att felaktigt påstå att det handlar om en viss religion eller folkgrupp? Nej. Då missar man vad det egentligen handlar om. Gör man det genom att hindra människor som kommer från länder med sådana problem från att komma hit? Knappast.

   Det gör väl ingenting bättre om någon knuffats ner från en balkong i Teheran istället för i Rinkeby? Och dessutom är alla människor från ett visst land eller en viss religion inte likadana. Det finns en massa kulturer inom en kultur.

   Jag tror att vi behöver möta människor där de befinner sig och jag tror att vi behöver stolt stå upp för vårt samhälles gemensamma värden. Vi behöver komma nära människor från andra kulturer genom att bo grannar med dem, jobba med dem, umgås med dem, lära av dem. Och de av oss. Då måste arbetsmarknaden öppnas, egoistiska kommuner måste sluta skylla på bostadsbrist för att slippa ta emot så många asylsökande. Mindre gnäll och mer ansvar.

   Hederskultur förekommer även bland infödda svenskar. Den är ovanligare eftersom hela vårt individcentrerade ensamhetssamhälle inte underblåser den på samma sätt. Men nog slår svartsjuka helsvenska män utan invandrarbakgrund titt som tätt sina fruar av skamkänsla över att hon legat med någon annan eller vill skiljas eller för att hon bara tittar på andra på ett sätt som kränker den ynkliges manlighet och heder.

   Dessa svenska ynkryggar får sällan familjens stöd eftersom vi sköter oss själva, stänger våra dörrar och låtsas att vi inte hör. Det gör vi även när kvinnan på våningen ovanför skriker så högt. Den svenska modellen.

   Hederskultur handlar om djupkultur. Djupkultur är svår att förändra. Det tar tid, kräver stort engagemang, mycket kunskap och en stolt vilja att stå upp för det här samhällets principer. Fega människor pekar istället finger, skyller på Islam, invandringen och hittar på en massa trams för att slippa ta ansvar.

 


   Andreas Magnusson är gymnasielärare i svenska, religion och etik. Han är också deltidsmusiker och har nyligen startat You Tube-kanalen Samtidsreflexen där tanken är att med pedagogiska reflektioner tränga djupare bakom människors reflexmässiga yttranden i samhällsfrågor. Andreas har idén om att en god journalist är pedagog och att en god pedagog också i någon mening borde vara journalist. Nu är Andreas även en av Para§rafs krönikörer.

Publicerad

Prenumerera på Para§rafs nyhetsbrev 

Nyhetsbrevet skickas ut varje onsdag och lördag förmiddag.
I Nyhetsbrevet får du besked om det vi senast har publicerat och en del information om vad som är på gång. Därtill får du ibland extramaterial som inte publiceras på sajten.
Vi ingår inte i någon mediekoncern och lämnar inte ut prenumerantlistan till någon, så din mejladress hamnar inte på avvägar.
Du prenumererar utan kostnad. Du kan också överraska en vän genom att ge honom eller henne en prenumeration, om du skriver in i den personens mejladress.
OBS: Vi efterfrågar bara den mejladress du vill ha Nyhetsbrevet mejlat till, inget annat. Du prenumererar här.

Para§rafs artiklar, krönikor och debattartiklar kan kommenteras på vår Facebooksida.