Låt inte Metoo bli trams

Sexuella övergrepp är reglerade i lag och ska anmälas och utredas utan att bli liggande i någon hög. Är brottet grovt ska gärningsmannen dömas och låsas in. Så långt kan vi nog alla vara överens. Men att en man tilltalar en kvinna han inte blivit presenterad för är inte olagligt. Inte heller är det olagligt att lägga en hand på någons arm eller axel om det inte handlar om våld.

   Att Metoo nu spider sig i stora delar av världen är alldeles utmärkt. Frågan behöver uppmärksammas ordentligt. Inte minst när det handlar om män i maktpositioner som uppenbarligen anser sig kunna bryta mot lagar och bete sig hur som helst.

   Därför är det viktigt att det inte tramsas bort till att bli en fråga om ostyrkta påståenden och oskrivna små uppförandekoder.

   Jag ser nu på TV, hör på radio och läser dagligen om män som beter sig svinaktigt. Ofta i fyllan. En del har uppenbarligen begått lagbrott om det som påstås stämmer. Andra har uppfört sig illa men inte brutit några lagar. Och det här blandas ihop i en salig röra.

   En riksdagsledamot intervjuas i TV och säger att hon i riksdagen har råkat ut för att män vidrört henne på sätt som hon inte kan acceptera. Vi tittare får aldrig reda på vad det rör sig om. Har någon i samband med att de hälsat kramat om henne utan att hon velat bli kramad? Eller har någon lagt en hand på hennes arm eller axel av ren vänlighet? Eller har det handlat om ett sexuellt övergrepp?

   Har det alltså handlat om lagbrott eller om vad just hon som individ gillar och inte gillar när det gäller beröring i största allmänhet. Kanske en beröring som andra hade uppfattat som helt naturligt och självklart – som något positivt?

   En ung tjej intervjuas i en skola och pratar om ”övergrepp” som består i kommentarer och hur killar ibland tittar konstigt på tjejer. En kommentar kan utgöra hot eller grovt hot. Men det handlade inte om det.

   En dansk framstående filmproducent återkommer i olika nyhetsinslag. Han framstår som en yvig person och en del kvinnor har beklagat sig över hur han rört vid dem. Handlar det om sexuella övergrepp så ska han naturligtvis polisanmälas och dömas. Men i TV-inslagen är det uppenbart att han inte tar intervjuerna på allvar utan skojar bort det hela. Därmed svarar han ”fel” vad gäller sitt agerande.

   Det hela illustreras med bilder som ska visa vilken hemsk och avskyvärd person han är. På en bild röker han en fet cigarr. Usch och fy. På en annan bild har han hängt ett klädesplagg av något slag så det skymmer hans könsorgan. Sannolikt måste han ha stånd för att det ska kunna hänga kvar. Så chockerande! I en kort filmsekvens skojar han framför kameran genom att låtsas gå fram och kissa mot en husgavel. Men oj vilken hemsk karl! Han måste bojkottas hur begåvad konstnär han än må vara – eller?

   Det för mina tankar till svensk pilsnerfilm där någon grevinna på öfre Östermalm beklagar sig över hantverkaren som klampar in med smutsiga skor och mössa på huvudet:

– Usch vilken hemsk karlslok! Ingen hyfs alls!

   Mitt i allt det här kommer brassande tidningsrubriker om en busschaufför som ska ha visat porrfilm för barn under en längre bussfärd i Norrland. Det visar sig efter utredning att det dels var ett av barnen som haft med sig filmen och att det dels var en romantisk komedi som var allt annat än barnförbjuden.

   Men en vuxen kvinna i bussen hade uppfattat det som porr och ansett att den skulle stängas av. Jag vet inte vad hon hade reagerat på. Kan det ha varit en kram eller något så hemskt som en kyss, som hon uppfattade som snuskigt och olämpligt för barn att se. Vad f-n är det som händer med folk i Sverige?

   Tveklöst har många män – och kvinnor – betett sig dumt och fel när de fått för mycket i sig. Vi har alla mött det. Hur många av oss har inte själva under våra tonår eller senare i livet sagt något eller gjort något, som visserligen inte varit olagligt, men dumt, klumpigt, olämpligt och kanske rent skamligt?

   Hur stor del av befolkningen kan det vara som aldrig sagt eller gjort något sånt? En procent? Eller till och med fem procent? Må denna lilla grupp änglar kasta första stenen.

   En av många anklagelser mot en känd medieprofil har varit att han till en tjej, efter en krogkväll, ska ha sagt något i stil med, ”ska vi gå hem till mig och dricka sprit”. Må så vara. För mig är det en lite roligare variant av de flesta tråkiga uttjatade raggningsrepliker. Men kanske inte riktigt korrekt – om man är uppväxt i lite finare kretsar.

   Det har också riktats kritik mot att män tilltalar kvinnor som de inte känner och inte blivit presenterade för. Den typen av kritik framförs alltså i Sverige – år 2017.

   Jag föreslår att de kvinnor som blir illa berörda av det, frågar sin mamma och pappa hur det kom sig att just de två blev ihop. Jag tror att det sannolikt började med att någon av dessa föräldrar tilltalade den andra och sedan ledde det med tiden till både barn och kanske barnbarn.

   Människor har faktiskt rätt att attraheras av varandra och då både titta på och tilltala varandra. Om de inte gjorde det skulle mänskligheten sannolikt dö ut.

   En annan kvinna än den som först hängde ut ovan nämnda medieprofil påstår att han drogade och våldtog henne i Eskilstuna 2002. Han har bemött det med att hävda att han aldrig var i Eskilstuna det året. Nu är frågan, hur ska han kunna bevisa det? Kan du som läser det här bevisa att du under en period på 365 dagar för 15 år sedan inte var i en viss stad i Sverige?

   Om det här har hänt och det hade polisanmälts hade polisens utredare ställt frågor till den som påstod sig ha blivit våldtagen om var, hur och när? Vilket datum och vilken tid etc. Och om då den utpekade hade påstått att han inte var i den staden vid det tillfället, hade poliserna kunnat kolla det via var hans mobil hade varit uppkopplad och var hans betalkort hade dragits etc.

   Hade kvinnan ifråga därtill undersökts på sjukhus hade man sannolikt kunnat få fram om hon hade fått i sig droger av något slag.

   Polisutredningar av det här slaget genomförs här och där i landet – om polisväsendet fungerar som det ska på den platsen. Därmed kan man ganska snabbt komma fram till vem av de två som ljuger. Ibland resulterar utredningen med tiden i åtal och att någon döms för våldtäkt, andra gånger i att ärendet läggs ner för att brott inte kan styrkas, och återigen andra gånger leder det till att den som påstått sig blivit våldtagen åtalas och döms för falsk angivelse.

   Men just det här som påstås ha skett polisanmäldes aldrig och nu är det för länge sedan preskriberat. Så var landar vi då? Vi landar i att någon påstår att något hänt för 15 år sedan och att en välkänd person därmed hängs ut och inte kan försvara sig.

   Jag har i likhet med polisen inte en aning om vad som har hänt. Men uppenbarligen ljuger någon av dem. Det vore bra om det hade utretts för 15 år sedan. Men nu är det inte så. Istället blir det en folkdomstol i form av en mediedomstol som dömer. Och därmed är vi så långt ifrån en rättsstat som vi kan komma. Det börjar likna något av lynchmobbar och frågan är vem som står näst i tur att hängas ut?

   Har något hänt och det finns vittnen eller annan form av bevisning så ska den som har begått ett brott dömas. Är det ett grovt brott ska personen låsas in. Och sexbrott ska definitivt prioriteras högre av polisen än vad som nu är fallet i Sverige. Men vi kan inte ha den ordningen att vi hänger ut människor bara för att någon påstår något.

   Metoo är för viktigt för att sänkas till lynchmobbsnivå eller tramsas bort till något som handlar om hur olika personer uppför sig i största allmänhet. Sexbrott är allvarliga saker medan olika uppförandekoder är något vi får leva med. Låt oss hålla isär det.

För övrigt anser jag…

   att ingenting jag framfört ovan på minsta lilla sätt försvarar några som helst sexuella övergrepp. Därmed hoppas jag att slippa en onödig sidodiskussion.

 

   Dick Sundevall är Para§rafs chefredaktör men hans krönikor och debattartiklar är inga ledare, utan högst privata tankar och funderingar.

I närmare 40 år har han arbetat med rätts- och kriminalfrågor. Det har blivit många tv-program och dokumentärfilmer. Åtta böcker, senast Det farliga Sverige, och många tusen artiklar genom åren.

Dick är mångfalt prisbelönt som journalist och författare med utmärkelsen Guldspaden och annat. Mest stolt är han över Ordfronts Demokratipris, ”för då väljs man ut bland hela befolkningen”.
På frågan om vad han tycker är det bästa han har gjort, svarar han:
– Mina tre barn.

Publicerad

Prenumerera på Para§rafs nyhetsbrev 

Nyhetsbrevet skickas ut varje onsdag och lördag förmiddag.
I Nyhetsbrevet får du besked om det vi senast har publicerat och en del information om vad som är på gång. Därtill får du ibland extramaterial som inte publiceras på sajten.
Vi ingår inte i någon mediekoncern och lämnar inte ut prenumerantlistan till någon, så din mejladress hamnar inte på avvägar.
Du prenumererar utan kostnad. Du kan också överraska en vän genom att ge honom eller henne en prenumeration, om du skriver in i den personens mejladress.
OBS: Vi efterfrågar bara den mejladress du vill ha Nyhetsbrevet mejlat till, inget annat. Du prenumererar här.

Para§rafs artiklar, krönikor och debattartiklar kan kommenteras på vår Facebooksida.