#metoo och mammorna

2017-12-11

En av de i mitt tycke bästa konkreta förslagen som kommit fram i #metoo-vågen, är det om att papporna måste prata med sina söner om agerande gentemot flickor och kvinnor. Förhoppningsvis visar då också papporna att de i handling står för vad de säger. Men behöver inte också mammorna prata med sina döttrar och framförallt visa att kvinnor inte behöver ta skit?

   För tjugo år sedan stod jag och tittade på när ett gäng 6-7-åriga killar och tjejer höll på att lärde sig simma. En av dem var min yngsta dotter.

   Det var ganska mycket bus i bassängen när jag stod och pratade med simläraren, som sa:

– För en del år sedan var det alltid några killar man måste hålla ett extra öga på för att de busade och bråkade. Idag är det nästan lika ofta ett gäng tjejer som gör det. Tjejerna tar för sig mer nu.

– Ja, jag vet att min dotter är en av dom, på gott och ont, svarade jag. Vad tror du att det beror på?

– Det är väl Pippi Långstrump och annat av Astrid Lindgren som påverkat men framförallt handlar det nog om att dom har morsor som inte tar skit, sa han eftertänksamt.

   I sin enkelhet var det nog en väldigt bra analys, tänkte jag på vägen hem med lilltjejen. Mammor som utgör föredömen för småtjejerna genom att stå på sig och som inte tar skit, visar att kvinnor inte har någon anledning att underkasta sig.

   Mammor som inte bara i ord utan också i vardagen visar vad jämställdhet innebär. Vilket inkluderar att de inte efterfrågar en man så snart något behöver transporteras, eller något annat som ingått i den gamla traditionella mansrollen.

   Själv försökte jag med vad jag benämnde ”antibimbo-uppfostran” av mina döttrar. Det handlade om tre steg:

  1. Försök att själv lösa dina problem.
  2. Om du behöver hjälp, fråga i första hand en tjejkompis om hon kan hjälpa till.
  3. Om du tror att du måste ha hjälp av en kille för att lösa problemet så tänk efter, behöver du verkligen det?

   Hur mycket det betydde för att de idag är starka självständiga vuxna kvinnor som inte tar skit, och hur mycket de påverkades av sina mammor och andra kvinnor i deras omgivning, ska dock vara osagt.

   Tänkte på det när jag läste en av många skildringar som rörde #metoo. Det här handlade om en politiskt aktiv kvinna. Dock oklart vilket politiskt parti hon var engagerad i. Hon och några andra skulle uppvakta en manlig minister om något. (Det framgick inte av artikeln vilken regering det handlade om eller vilket  politiskt parti han tillhörde.)

   Efter genomgången skulle gruppen äta tillsammans med ministern i fråga. Den här kvinnan hamnade bredvid honom och efter en stund la han sin hand på hennes lår. Hon återgav i artikeln hur obehagligt hon upplevde det och hur hon flyttade sin stol bort från honom. Det här hade hänt för många år sedan men tydligen levde upplevelsen kvar hos henne.

   Men varför tog hon inte bestämt bort hans hand, tänkte jag. Skulle han börja tafsa igen kunde hon ju ta sin gaffel och köra den i handen på honom, samtidigt som hon högt kunde säga något i stil med:

– Hoppsan, hade du handen på mitt lår?

   Själv skulle väl ministern ifråga rimligen rycka upp handen i det läget och titta på hur skadad den blivit – inför alla andra runt bordet.

   Jag hoppas att mina döttrar skulle ha agerat på det viset. Och jag vet att min mamma, min mormor och mina mostrar skulle ha gjort något liknande. Möjligen med den skillnaden att mormor kanske med stor kraft skulle ha kört en kniv i handen på honom.

   Mormor födde nio barn. Morfar dog när hon bar det nionde. Därmed var hon större delen av livet en ensamstående fattig niobarnsmor. Men hon fixade det. Fick mat på bordet och kläder till ungarna som kom iväg till skolan även när det var väldigt kallt på vintern. Hon fixade det bland annat genom en massa extrajobb av olika slag.

   De fyra döttrarna växte upp med det. Växte upp med en mamma som klarade av vad som behövde klaras av – och som aldrig tog skit från någon. Vilket kom att prägla hennes döttrars syn på vad en vuxen kvinna är och vad hon står för. Lärde sig in på bara skinnet att kvinnor inte behöver vara några självömkande, överkänsliga små varelse med några lager offerkoftor på sig.

   Förde de i sin tur det här vidare till sina döttrar? Naturligtvis blev det så. Inte i första hand kanske genom vad de sa, utan genom vilka de var. Hur de agerade. Genom att de inte tog någon skit.

   För alla oss killar som växte upp i den där släkten, alltså mina kusiner, innebar det också en viktig lärdom för resten av livet. Lärdomen att inte försöka trycka ner kvinnor och inte ta sig några rättigheter som att tafsa och liknande. Vi såg och hörde ju hela tiden kvinnor omkring oss som inte tog skit. Kvinnor som i sitt agerande visade att de skulle respekteras. Kvinnor som vi killar inte stack upp emot. Kvinnor som när så behövdes, klarade sig alldeles utmärkt utan någon karl.

   Ska #metoo leda till en förändring, kanske en dag ses som 2000-talets stora revolution – vilket är mycket möjligt – så handlar det inte bara om att pojkar och män ska ändra sina beteenden. Mammorna måste rimligen också utgöra positiva föredömen för sina döttrar.

   Visa vad det innebär att vara en stark självständig vuxen kvinna. Astrid Lindgrens olika sagor har sannolikt betytt mycket positivt för små flickors självbild – men att ha mödrar som står på sig och inte tar skit måste rimligen betyda mer.

   OBS: Det här innebär inte en sekund att jag skuldbelägger kvinnor som blir våldtagna av en fysiskt starkare man. Dessa män ska gripas, dömas och låsas in. Och kvinnorna som blivit våldtagna ska ha hjälp och stöd.

   Vad jag är ute efter, vad jag önskar, är att vuxna kvinnor i större utsträckning säger ifrån när det gäller tafsande och liknande. Direkt klargör vad som inte är okey. Istället för att gnälla om det 10-20 år senare. Jag tror, eller i varje fall hoppas, att de flickor som nu växer upp kommer att säga ifrån direkt när det är befogat.

   Nu kanske någon invänder att det där är enkelt att säga och skriva men i en patriarkalisk kultur och så vidare – är det inte så helt enkelt.

   Jag påstår inte att det är så helt enkelt – livet är inte enkelt. Men låt mig ta ett av många exempel:

   Går vi några tiotal år tillbaka så fanns det nästan inga kvinnor i Sverige som var åklagare eller domare. Alltså två yrken med hög status, stor makt och bra lön. Idag är mer än 60 procent av landets åklagare och domare kvinnor. (Det är att observera att de inte har kvoterats till dessa poster.)  Jag är övertygad om att de flesta av dessa domare och åklagare, kanske alla, haft mammor som dagligen visat sina döttrar att kvinnor kan – och att kvinnor inte behöver ta skit.

 


   Dick Sundevall är Para§rafs chefredaktör men hans krönikor och debattartiklar är inga ledare, utan högst privata tankar och funderingar.

I närmare 40 år har han arbetat med rätts- och kriminalfrågor. Det har blivit många tv-program och dokumentärfilmer. Åtta böcker, senast Det farliga Sverige, och många tusen artiklar genom åren.

Dick är mångfalt prisbelönt som journalist och författare med utmärkelsen Guldspaden och annat. Mest stolt är han över Ordfronts Demokratipris, ”för då väljs man ut bland hela befolkningen”.
På frågan om vad han tycker är det bästa han har gjort, svarar han:
– Mina tre barn.

Publicerad

Prenumerera på Para§rafs nyhetsbrev 

Nyhetsbrevet skickas ut varje måndag, onsdag och fredag.
I Nyhetsbrevet får du besked om det vi senast har publicerat och en del information om vad som är på gång. Därtill får du ibland extramaterial som inte publiceras på sajten.
Vi ingår inte i någon mediekoncern och lämnar inte ut prenumerantlistan till någon, så din mejladress hamnar inte på avvägar.
Du prenumererar utan kostnad. Du kan också överraska en vän genom att ge honom eller henne en prenumeration, om du skriver in i den personens mejladress.
OBS: Vi efterfrågar bara den mejladress du vill ha Nyhetsbrevet mejlat till, inget annat. Du prenumererar här.

Para§rafs artiklar, krönikor och debattartiklar kan kommenteras på vår Facebooksida.