Hur skulle Jesus hanterat invandringsdebatten?

Imorgon är det trettondagen. Enligt traditionen var det på denna dag de vise männen hittade fram till stallet. Att döma av diskussionstrådarna på Para§rafs Facebooksida, efter våra senaste texter om invandring, är det uppenbart att en enkel och trevlig plats än i dessa dagar samtidigt kan befolkas av såväl vanliga kloka människor som åsnor och självupplevt visa män.

   Jag förstår att det provocerar en del människor men en av mina största idoler är Jesus – en kille som levde för ungefär tvåtusen år sedan som man egentligen vet ganska lite om.

   Han finns omnämnd lite kort hos några romerska historieskrivare men annars får man lita till kristendomens heliga text för att få någon slags idé om vem den där människan egentligen var. Allt kanske är påhitt men det spelar inte så stor roll.

   I ett känt tal som kallas för Bergspredikan kom Jesus med ett förslag som om det hade följts hade reducerat brottsligheten i världen till ett minimum: Om någon slår dig på den ena kinden så vänd den andra till.

   Det där är ju så dumt att man häpnar och samtidigt är det briljant. Framförallt är det omöjligt att följa precis som en massa andra saker han säger i det där talet. Ge åt den som ber dig och vänd dig inte bort från den som vill låna av dig. Älska era ovänner och be för dem som förföljer er. Omöjligt så klart. Men vad skulle hända om vi ändå försökte? Ett strävansmål som någon utbildningsadministratör hade formulerat saken.

   Många människor upplever dagens debattklimat som ytterst polariserat – inte minst när det gäller den så kallade invandringsdebatten. Ett antal profilerade högerdebattörer anför sina skaror på Facebook och Twitter.

   De lyfter fram invandrares brottslighet med ord och fraser som ”stenkastning mot blåljuspersonal” eller ”gruppvåldtäkter”. Syftet är att skrämma de rädda människorna så att de blir ännu räddare för invandring och invandrare.

   En känd debattör och nationalekonom som verkligen hatar Paragraf firade till exempel in det nya året med att på Facebook lista 2017 års hemska avslutning: Ihjälskjutning i Rinkeby, blåljuspersonal som är rädda, man skjuten i ansiktet, inbrott på fritidsgård, villarån, skadegörelse i Halmstad och en nödraket i Hovsjö. Ironiskt avslutar han med orden: ”Gott nytt år och glöm inte att allt ordnar sig på lång sikt.”

   En annan känd högerprofet som sitter i partistyrelsen för ett parti som en gång i tiden hade en partiledare som trodde att invandring kunde medföra något positivt för Sverige, är expert på att med max 140 tecken häva ur sig slagkraftiga ironier om skäggbarn, islam och ett Sverige på ruinens brant.

   Syftet är detsamma – att skrämma människor så att de blir ännu räddare för invandring och invandrare.

   Just ironin är ett flitigt vapen bland debattörerna som ännu inte kommit ut ur SD-garderoben. Och ironi är inte så dumt alltid. Jag använder det ofta själv måste jag erkänna. Till och med i den här texten. Ironi är bra när man vill förlöjliga motståndare och raljera utan att någon ska kunna säga emot. ”Jag var ju bara ironisk.”

   Det finns en distans i varje ironiskt yttrad mening. Som när mobbaren efteråt säger att han bara skojade. Man ställer liksom sig själv utanför det man pratar om. Därför kan ironi ibland misstas för analytiskt skarpsinne.

   Ironi har dessutom ofta en komisk effekt med fraser som: Det är verkligen bra att vi har en svetsare som stadsminister nu när den sönderrostade statskassan läcker som ett såll på grund av kostnaden för invandring.
(Jag kom på den där själv men den kunde mycket väl ha twittrats fram av någon av de nyss nämnda högerprofeterna).

   Men ska man då verkligen bemöta ironi med ironi, raljerande med raljerande och personangrepp med personangrepp? Gör inte det bara debattklimatet ännu värre och skrämmer det inte bara bort vanliga människor från att våga prata om sådant som vi måste kunna prata om?

Det där är inte helt enkelt. Jag tänker att Jesus i Bergspredikan verkar föreslå något annat än den ironiska och den våldsamma strategin och jag får erkänna att jag om någon väldigt ofta har valt en annan väg en den som föreslår att den andra kinden ska vändas till.

   En person som saknar hår men äger bil kallade jag till exempel för ”enfaldens främste affischpojke”. Det är ganska roligt men frågan är om det gynnar debattklimatet. Samtidigt är just humor något som invandringshatarna verkar ha väldigt svårt att klara av och därför är den lätt att ta till när man vill trycka till.

   Sakfrågan säger du. Det viktiga är att hålla sig till sakfrågan. Att debattera utifrån fakta och med pedagogiskt tålamod. I längden vinner alltid det sunda förnuftet. Jag tror att det på många sätt stämmer men det räcker inte.

   Den största bristvaran hos dem som hatar invandring och invandrare är faktiskt inte förnuft och intelligens. Nog för att särskrivningsnivån är hög, att versalkärleken är större än VANLIGT, men det mest utmärkande draget hos dem som aggressivt hetsar mot invandrare är att de tycks sakna empati.

   Arbete mot rasism och främlingsfientlighet måste därför också handla om att lyssna på människors trasiga livsberättelser och att visa omtänksamhet. Att vända andra kinden till. Älska era fiender.

   Högerkristna är förtjusta i frasen what would Jesus do? (ofta förkortat WWJD). I deras värld landar den gärna i sådant som att Jesus aldrig hade haft sex före äktenskapet, aldrig lyssnat på hårdrocksmusik, aldrig visat för mycket hud eller supit bort sin lön. Men WWJD går att använda för oss vanliga omoralistiska jävlar också oavsett om vi tror på Gud eller inte.

   En före detta sexualupplysare har i olika sammanhang velat lyfta fram att jag är olämplig som lärare. Eftersom hon aldrig har bevistat mina lektioner och eftersom jag aldrig har följt hennes sexualråd så är vi väl ungefär lika kompetenta att bedöma varandras lämplighet inom respektive fält.

   Ett sätt att vända andra kinden till är att låta henne i okunskap få fortsätta att hävda min olämplighet som lärare utan att lyfta fram hennes ovidkommande brister. De framkommer kanske ändå så att säga.

   Men och detta är ett stort men – det finns en avgörande skillnad mellan att vända andra kinden till när någon slår dig på kinden och att vända bort sin blick när någon slår din medmänniska på kinden.

   Vi måste ständigt ta kampen mot rasism och främlingsfientlighet och vi kan behöva ta den med kunskap, kärlek, humor och till och med ironi. Ibland blir det fel och ibland blir det rätt när man debatterar och argumenterar med människor.

   Det är inte så farligt om man råkar gå över en gräns ibland. Det enda som aldrig någonsin blir rätt är att tiga när medmänniskor angrips med hat och hårda ord. Om det så slutar med att du korsfästs på högerextrema nätsidor så är det en kamp du och jag måste våga ta.

 


   Andreas Magnusson är gymnasielärare i svenska, religion och etik. Han är också deltidsmusiker och har nyligen startat You Tube-kanalen Samtidsreflexen där tanken är att med pedagogiska reflektioner tränga djupare bakom människors reflexmässiga yttranden i samhällsfrågor. Andreas har idén om att en god journalist är pedagog och att en god pedagog också i någon mening borde vara journalist. Nu är Andreas även en av Para§rafs fasta krönikörer.

Publicerad

Prenumerera på Para§rafs nyhetsbrev 

Nyhetsbrevet skickas ut varje onsdag och lördag förmiddag.
I Nyhetsbrevet får du besked om det vi senast har publicerat och en del information om vad som är på gång. Därtill får du ibland extramaterial som inte publiceras på sajten.
Vi ingår inte i någon mediekoncern och lämnar inte ut prenumerantlistan till någon, så din mejladress hamnar inte på avvägar.
Du prenumererar utan kostnad. Du kan också överraska en vän genom att ge honom eller henne en prenumeration, om du skriver in i den personens mejladress.
OBS: Vi efterfrågar bara den mejladress du vill ha Nyhetsbrevet mejlat till, inget annat. Du prenumererar här.

Para§rafs artiklar, krönikor och debattartiklar kan kommenteras på vår Facebooksida.