Kultur eller militärdiktatur – vilket Sverige vill vi ha?

2018-01-18

På debattplats i Aftonbladet föreslog den pensionerade polisen Anders Bergstedt att Riksdagen borde besluta om ett militärt ingripande mot våra förortsområden. Förslaget anammades snabbt av Jimmie Åkesson och en aningens mer avvaktande Stefan Löfven. Nu väntar vi bara på att några andra virrpannor ska föreslå ett militärt övertagande av Riksdagen inför en återhållsamt positiv statsminister.

   Det kanske är fördomsfullt men jag tror att den polisiära blicken ibland är väldigt snäv. Polisen har våldsmonopol och är vana vid att använda det våld nöden kräver.

   På så sätt är det inte konstigt att en före detta polis ser att nöden här tycks kräva mer våld än vad polisen klarar av. Går det inte med våld så får vi använda mer våld. Den gamla machofilosofin.

   Små barn brukar förstå hur en våldsspiral uppstår men en del vuxna människor tycks fullständigt tappa koncepten när brottslighet diskuteras. Då tror man att tuffa tag, hårda straff och militära ingripanden ger människor trygghet. Om vi bara hade lyssnat på våra nysvenskar så hade vi förstått att militär närvaro sällan leder till att människor sover gott om natten.

   Men det är ett säljande koncept. Människor älskar att höra det. Våldsamma ingripanden uppskattas när det drabbar människor man inte bryr sig om. Från villaområden i stadens finare kvarter och på andra platser långt från problemen med gängkriminalitet ekar orden: Skjut de jävlarna med gummikulor!

   Det värsta av allt är att våra politiker i jakten på ständig röstmaximering tänker att de måste ”ta människors oro på allvar”. Den politiska uppfattningen om att ta människors oro på allvar är att föreslå enkla och skenbart kraftfulla lösningar på komplexa problem.

   Ni vet lite som när Chuck Norris tar människors oro på allvar. Eller när Arnold Schwarzenegger säger Hasta la vista baby!

   Vi har under året som gick hört politiker tävla i vem som kan erbjuda flest poliser till förorten och tuffast vapen. Gummikulor. Vattenkanoner. Elpistoler. Nytt år och dags för en extraväxel.

   Jimmie Åkesson droppade inte helt oväntat samma förslag som Anders Bergstedt om att det var dags att sätta in militära styrkor i våra förortsområden. Stefan Löfven som befann sig på Folk och Försvar var inte direkt avvisande till idén om militära insatser. ”Det är inte min förstahandsåtgärd” blev ändå hans besked i en intervju med Aftonbladet.

   När Ann-Sofie Hermansson, kommunstyrelsens ordförande i Göteborg, för några år sedan föreslog en öppen kulturscen som dellösning för att få bort kriminalitet från Nordstan så blev hon närmast kölhalad.

   Det var det dummaste man hade hört. Skulle kriminalitet kunna dämpas av kultur? Hon hade inte förstått allvaret, menade man. Grejen är att den kulturella lösningen har funkat förr.

   Jag är uppvuxen i Hammarkullen och bodde där tills jag var 20. 1975 flyttade jag dit och 1995 begav jag mig därifrån. Hammarkullen hann under den tiden med att genomgå först en positiv och sedan en negativ förändring.

   Som jag har fått det berättat för mig (jag var alldeles för liten för att själv minnas) var Hammarkullen en ganska trasig plats 1975. Det bodde många kriminellt belastade människor där med stora missbruksproblem.

Tinnertrasan vandrade mellan husen för att citera låten. Invandringen bland annat från Latinamerika och forna Jugoslavien var en av de saker som ledde till att vi fick en stabilare och tryggare befolkningsgrupp.

   En häftig sak med Hammarkullen var att kulturen alltid stod i centrum: Den årliga Hammarkullekarnevalen. Musikföreningen Ljudet där jag och mina kompisar hängde under tonåren. Gitarrer som hängde i Hammarkullsskolans korridorer så att vem som helst när som helst kunde plocka ner och spela.

   Mängder av kulturföreningar som samlade människor från olika länder. En välkomnande och öppen stämning mellan invandrare och infödda svenskar.

   Vi hade inte tid att bränna bilar och kasta sten på blåljuspersonal och vi hade ändå inte så mycket att protestera mot. Kulturen gjorde vår tillvaro meningsfull och vi trivdes i Hammarkullen eftersom det var en plats som andades framtidstro.

   Någonstans i slutet av 80-talet påbörjades förfallet. Det gick ganska snabbt. Jag vet att de där gitarrerna plockades ner från väggarna i skolan någonstans runt 1992. Det började bli problem med förstörelse. Värmen mellan människor och tilltron började gradvis försvinna.

   Inte helt och hållet. Verkligen inte. Men det blev mer och mer så att vi såg oss isolerade och övergivna från det omgivande samhället. Stadsdelsreformen i Göteborg bidrog säkert än mer till det där. Var och en sköter sig själv-tanken.

   Idag säger unga människor att de kommer ifrån ”orten” och en person från Hammarkullen ser sig mer besläktad med en person från Rosengård än med en annan göteborgare.

   När jag träffar tonåringar från Hammarkullen (det händer emellanåt i mitt yrke) och berättar att jag själv är från Hammarkullen så tror de att jag ljuger. Det finns inga sådana som du där, säger de.

   Det är inte sant men jag önskar att jag inte förstod vad de menade. Det bor väldigt få blonda människor i Hammarkullen som intresserar sig för litteraturhistoria och talar helt utan förortens speciella sociolekt.

   Kulturen står inte längre i centrum i Hammarkullen. Tilliten mellan människor har begränsats och man ser med misstro på de människor som befinner sig långt ifrån förorten och på behörigt avstånd tycker sig kunna snacka skit om människorna som bor där och platsen som sådan. Förslag om militär närvaro ser man inte som välkommen hjälp utan som en provokation.

   Hammarkullen är ingen farlig plats. Jag besöker den ofta eftersom mina föräldrar bor kvar. Det finns en medial bild som passar de politiker som livnär sig på människors rädslor. Rädda människor ser Hammarkullen som en terroristfabrik eller som ett svensk Sicilien. Ungdomsgängen måste tämjas med våld innan vi alla vaknar upp med hästhuvuden i sängen. Det synsättet.

   Brottsligheten i Hammarkullen är ett problem och den hänger ihop med utanförskapet. Men istället för att satsa på att förebyggande skapa ett inkluderande samhälle så söker sig våra politiker mot ett repressalie-samhälle. Målet är inte att minska kriminaliteten utan att bekämpa den när den redan har uppstått. Det är idioti.

 


   Andreas Magnusson är gymnasielärare i svenska, religion och etik. Han är också deltidsmusiker och har nyligen startat You Tube-kanalen Samtidsreflexen där tanken är att med pedagogiska reflektioner tränga djupare bakom människors reflexmässiga yttranden i samhällsfrågor. Andreas har idén om att en god journalist är pedagog och att en god pedagog också i någon mening borde vara journalist. Han medarbetar emellanåt på DN Kultur. Nu är Andreas även en av Para§rafs fasta krönikörer.

Publicerad

Prenumerera på Para§rafs nyhetsbrev 

Nyhetsbrevet skickas ut varje måndag, onsdag och fredag.
I Nyhetsbrevet får du besked om det vi senast har publicerat och en del information om vad som är på gång. Därtill får du ibland extramaterial som inte publiceras på sajten.
Vi ingår inte i någon mediekoncern och lämnar inte ut prenumerantlistan till någon, så din mejladress hamnar inte på avvägar.
Du prenumererar utan kostnad. Du kan också överraska en vän genom att ge honom eller henne en prenumeration, om du skriver in i den personens mejladress.
OBS: Vi efterfrågar bara den mejladress du vill ha Nyhetsbrevet mejlat till, inget annat. Du prenumererar här.

Para§rafs artiklar, krönikor och debattartiklar kan kommenteras på vår Facebooksida.