Alla har förlorat men alla kallar sig vinnare

2018-09-10

Jimmie Åkesson höll segertal. Annie Lööf höll segertal. Ulf Kristersson höll segertal. Ebba Busch Thor höll segertal. Jonas Sjöstedt höll segertal. Jan Björklund höll segertal. Stefan Löfven höll segertal. Tror de verkligen allihop på riktigt att de har vunnit?

   Ja, så gick då Sverige, som väntat, vilse. Precis som i berättelsen om Hans och Greta kastade politikerna in i det sista brödsmulor längs vägen i form av ledighetsveckor, kömiljarder och sänkt bensinskatt.

   Men smulorna kastades inte för att vi skulle hitta hem igen – de kastades för att locka oss att ge bort vår röst, för att få oss att låta dem tala med våra stämband i fyra års tid.

   Och där i skogen hade häxan sitt hus. Med panelen klädd av kakor, godis och andra välsmakande lockelser var det lätt att luras in i huset för den som var hungrig. Så här lät det:

   Rösta på oss och vi kommer att minska invandringen. Det kommer att minska brottsligheten, ge oss alla bättre ekonomi och då kommer sjukvårdsköerna att försvinna. En röst på oss gör att de äldre kommer att äta underbara måltider på äldreboenden, att kvinnoförtrycket kommer att upphöra och att ingen någonsin kommer att våldföra sig på någon annan.

   Kändes det inte lite naivt? Lite enkelt?

   Vi vet alla vad som hände i sagan om Hans och Greta. När häxan väl hade lurat in barnen i huset togs de till fånga för att gödas och sedan ätas upp.

   Med ett stöd på strax under 18% kan man gott säga att Sverigedemokraterna har ätit upp sina väljare och förlamat svensk politik. Alla partier är nu förlorare som försöker låtsas att de har blivit vinnare. Det gäller även SD. De är fortfarande bara tredje största parti och alla öppningar för samarbeten tycks låsta.

   Kanske ska Sverigedemokraternas röster ses som en hämnd på alla svensklärare som en gång i tiden tvingade dem att läsa en hel bok, alla samhällskunskapslärare som tjatade om källkritik och alla historielärare som yrade något om att det finns lärdomar att dra för den som studerar det förflutna.

   Men Sverigedemokraterna växte sig allt större och vi andra togs till fånga, så hur ska vi befrias? Hur ska vi kunna hitta hem igen? Brödsmulor försvinner. Det behövs mer än så.

   En del har en teori som går ut på att de riktiga rasisterna kunde växa sig starka eftersom de andra partierna inte var tillräckligt smårasistiska. I den här valrörelsen testades den teorin av politiker som hejades på av snusförnuftiga ledarskribenter. De hade fel.

   Små angrepp på människor legitimerar istället större angrepp på människor. Det är lättare att i en valdebatt säga att invandrare inte passar in här om flera andra också har sagt att vi måste minska invandringen. Gränser flyttas.

   Högerpopulistiska partier går framåt i hela Europa även i länder där invandringen är i princip obefintlig. Att gå rasisterna till mötes är ingen lösning.

   Jag tror så här: Vi måste istället börja lyssna på varandra. Alla. Överallt. Alltid. Politiker måste lyssna på folket och folket måste lyssna på politiker. Vi har dubbelt så många öron som munnar av en anledningDärmed inte sagt att alla alltid kan få som de vill. Men vi måste lyssna.

   Vad säger väljarna egentligen att de vill ha? Inte bara de som gapar högst, utan alla. Inte bara ledarskribenter på dagstidningar, utan alla. Hur skapar man ett samhälle där ingen lämnas efter, där människor känner sig behövda?

   Vad säger egentligen politikerna att de vill göra? Inte bara i slagkraftiga debatter och i partiprogram, utan också i anonyma inlägg på Flashback och när dörrar stängts. Är det där människor man kan lita på eller borde man istället lita på någon annan?

   Vi var många som inte kunde stå ut med att följa en hel valdebatt på TV. Hur lockande är det då att ge samma imunpratande tjatskallar fri taltid i fyra år?

   Så vad händer nu? Vem ska styra Sverige? I Regeringsformen står det att all makt utgår från folket och att Riksdagen är dess främsta företrädare. Men om Riksdagen nu består av en grupp nyssnazister som ingen vill leka med och ett gäng pratkvarnar som är mer intresserade av att stjälpa än att hjälpa varandra, så känns det som att makten inte längre utgår från folket. Då känns det som att den utgår från sig själv och att ingen kommer att kunna bilda en fungerande regering.

   De flesta av oss vill att samhället styrs på ett stabilt och lite lagom sunt förnuftigt sätt. Vi har en bra grej rullande i det här landet och ganska få av oss tycker egentligen att det verkar bättre i till exempel Ungern, Italien, Ryssland, Kina eller USA. Vi vill ha ungefär samma gamla vanliga Sverige som vi alltid har haft fast där saker som har varit lite dåliga kan bli lite bättre.

   Det är ändå viktigt att komma ihåg att över 80% av väljarna röstade på partier som tror på de mänskliga rättigheterna och att endast 23% av väljarna, enligt den stora valundersökningen, vill se en regering där SD på något sätt ingår.

   Sverige har gått vilse, men vi kan hitta hem igen. Vi kan fortsätta att vara ett föregångsland, om vi bara aldrig någonsin ger någon som helst makt åt sådana som egentligen inte tror på oss och vår svenska modell. Vi får aldrig ge vika för människor som säger att en del som bor i det här landet inte passar in. Just nu är det viktigare än någonsin.

 

Detta är en krönika. Analyser och ställningstaganden är skribentens.

 


   Andreas Magnusson är gymnasielärare i svenska, religion och etik. Han är också deltidsmusiker och har nyligen startat You Tube-kanalen Samtidsreflexen där tanken är att med pedagogiska reflektioner tränga djupare bakom människors reflexmässiga yttranden i samhällsfrågor. Andreas har idén om att en god journalist är pedagog och att en god pedagog också i någon mening borde vara journalist. Han medarbetar emellanåt på DN Kultur. Andreas är en av Para§rafs fasta krönikörer.

Publicerad

Prenumerera på Para§rafs nyhetsbrev 

Nyhetsbrevet skickas ut varje tisdag och fredag.
I Nyhetsbrevet får du besked om det vi senast har publicerat och en del information om vad som är på gång. Därtill får du ibland extramaterial som inte publiceras på sajten.
Vi ingår inte i någon mediekoncern och lämnar inte ut prenumerantlistan till någon, så din mejladress hamnar inte på avvägar.
Du prenumererar utan kostnad. Du kan också överraska en vän genom att ge honom eller henne en prenumeration, om du skriver in i den personens mejladress.
OBS: Vi efterfrågar bara den mejladress du vill ha Nyhetsbrevet mejlat till, inget annat. Du prenumererar här.

Para§rafs artiklar, krönikor och debattartiklar kan kommenteras på vår Facebooksida.