Andreas Magnusson

Det nationalistiska hatet har inte tystats

Av Andreas Magnusson 2019-01-25

De konservativa och nationalistiska rösterna är inte tystade. Debatten är fri. Kristdemokraternas nya linje företräds – liksom Sverigedemokraternas gamla linje – i nationalistiska och konservativa gnällforum på nätet, av påstått liberala ledarsidor och av påstått oberoende gaphalsjournalister med eget swishkonto.

   Man kan säga att det finns två parallella rörelser i samhällsdebatten. En rörelse mot ökad mångfald och en rörelse mot ökad enfald. Det gäller såväl i Sverige som i övriga världen.

   I förra veckan kom årsrapporten från Human Rights Watch. Den är på många sätt en sorglig läsning. En tegelsten på 650 sidor över läget i hundra av världens länder. Hat och intolerans breder ut sig – inte sällan i nationalismens namn. Samtidigt är det tydligt att försvaret för mänskliga rättigheter har stärkts under året.

   Kenneth Roth, som är chef för Human Rights Watch menar att det finns ett växande motstånd i världen mot auktoritära ledare. Människorna går till exempel ut och protesterar på gatorna i Sverigedemokraternas favoritländer Ungern och Polen.

   Organisationer och länder samarbetar som aldrig förr för att sätta press på auktoritära regimer.

   Roth tar också som exempel hur blodbad har förhindrats i Syrien och att Saudiarabien har hindrats från bombningar av Jemen.

   Rapporten från Human Rights Watch visar att den framväxande nationalismen i olika länder har lett till att hat och intolerans har brett ut sig.

   I Sverige ser vi tecken på detta i form av en valrörelse som var kantad av olika försök att övertrumfa varandra om vem som kunde agera hårdast mot migranter, muslimer och andra minoriteter.

   Vi har sett det i den kommunala galenskapens klädedräkt i form av irrationella tiggeriförbud och obefogade kommunala beslut om att förbjuda alternativ till fläskkött i skolan.

   Den genomgående trenden när det gäller hatets utbredning i världen är hur hatet riktas mot migranter och asylsökande. Kenneth Roth formulerade det så här när han presenterade rapporten:

”De här människorna har blivit syndabockar för helt andra problem, som inte har med migration att göra.”

   I sociala medier, på ledarsidor och i den politiska debatten mellan folkvalda och i den politiska diskussionen mellan kollegor och vänner så är tonläget så kraftigt uppskruvat att ljudet distorderas och förvrängs.

   Av någon märklig anledning framställs det ofta som att det är synd om Sverigedemokraterna. Det påstås vara respektlöst mot dem och deras väljare att inte anamma deras människofientliga åsikter. Åtminstone lite grand. Samma omsorg har man inte om något annat parti.

   När hörde du senast någon säga: En halv miljon människor röstade på Vänstern – det är odemokratiskt att inte låta dem få politiskt inflytande?

   SD har axlat martyrrollen med stor skicklighet. De har låtsats företräda människor som tystats av PK-eliten som består av kulturskribenter, komiker, viktigpettrar – ja, i princip alla som någonsin läst en bok eller tagit ett enda högskolepoäng.

   När Ebba Busch Thor röstade nej till en regering som klarar sig utan Sverigedemokraternas stöd så gjorde hon det med argumentet att partiet vill vara en röst för dem som saknar röst och så nämner hon barnfamiljer, pensionärer och brottsoffer som människor som har tappat rösten.

   Hon har fel. Det hon missar är att barnfamiljer, pensionärer och brottsoffer inte är tysta. De talar med klara stämmor. De behöver inga politiker som lägger andras ord i sina egna munnar och gör om dem till nya.

   Politiker behöver lyssna – inte tala åt någon som hellre talar för sig själv. Och pensionärer är ingen homogen grupp. Det är inte barnfamiljer heller. Eller brottsoffer.

   I sitt tal i samband med att regeringen Löfven röstades fram menade Ulf Kristersson att den nya regeringen förenas av en demokratiskt tveksam idé om att stänga ute andra riksdagspartier från inflytande.

   Därmed har han också berättat att han inte förstår hur representativ demokrati fungerar.

   En majoritet av svenska folket vill inte att Sverigedemokraterna dikterar politiken. De har tillåtits att styra det politiska samtalet i hatets riktning länge nog.

 

Detta är en krönika. Analyser och ställningstaganden är skribentens.

 


   Andreas Magnusson är gymnasielärare i svenska, religion och etik. Han är också deltidsmusiker och har nyligen startat You Tube-kanalen Samtidsreflexen där tanken är att med pedagogiska reflektioner tränga djupare bakom människors reflexmässiga yttranden i samhällsfrågor. Andreas har idén om att en god journalist är pedagog och att en god pedagog också i någon mening borde vara journalist. Han medarbetar emellanåt på DN Kultur. Andreas är en av Para§rafs fasta krönikörer.

Publicerad

Prenumerera på Para§rafs nyhetsbrev 

Nyhetsbrevet skickas ut varje tisdag och fredag.
I Nyhetsbrevet får du besked om det vi senast har publicerat och en del information om vad som är på gång. Därtill får du ibland extramaterial som inte publiceras på sajten.
Vi ingår inte i någon mediekoncern och lämnar inte ut prenumerantlistan till någon, så din mejladress hamnar inte på avvägar.
Du prenumererar utan kostnad. Du kan också överraska en vän genom att ge honom eller henne en prenumeration, om du skriver in i den personens mejladress.
OBS: Vi efterfrågar bara den mejladress du vill ha Nyhetsbrevet mejlat till, inget annat. Du prenumererar här.

Para§rafs artiklar, krönikor och debattartiklar kan kommenteras på vår Facebooksida.