Veckans experter
Foto: Janerik Henriksson / TT

Alla dessa experter på invandringspolitik

Av Andreas Magnusson 2020-07-11

En kompis hörde av sig för ett tag sedan och tyckte att vi skulle spela tennis. Jag skruvade på mig nervöst och räknade bakåt på fingrarna. Det är mer än tjugo år sedan jag levererade dubbelfel efter dubbelfel på Mossens slitna gräsplaner och kallades för ”ballerinan” av motståndare som säkerligen bara avundades mitt kvicka fotarbete.

Jag kan väl inte spela tennis längre. Eller kan jag det? Tanken på att spela tennis igen kändes absurd. Hade han istället hört av sig för att föreslå en badmintonmatch hade läget varit helt annorlunda.

Då hade jag också räknat tillbaka på fingrarna och landat sådär tjugo år bakåt i tiden, men reaktionen hade varit en annan.

Badminton – vad kul! Alla kan ju spela badminton. Nästan ingen kan spela tennis.

Det är precis samma fenomen som gör att det här landet är fullt av migrationspolitiska experter, fullfjädrade hobbykriminologer och självutnämnda statsepidemiologer medan vi nästan helt saknar människor som under pågående luftfärd vill ta över pilotens jobb eller människor som insisterar på att få utföra hjärnkirurgi på sina egna barn.

Vissa saker tror sig alla kunna medan andra saker är sådana att nästan ingen tror sig behärska dem. Skillnaden är egentligen bara att bluffen enklare synas i vissa fall.

Till och med den mest borttappade rackethanterare lyckas emellanåt träffa en långsamt dalande fjäderboll och få den över nätet. Det går att hålla igång bluffen. På tennisplan däremot avslöjar man sig omedelbart som den nolla man är.

I Sverige har vi ett politiskt parti som har baserat hela sin framgång på att bluffen väldigt sällan synas. De har siktat in sig på just de politiska frågor som är tillräckligt komplexa för att experterna ska börja låta svajigt otydliga och samtidigt är sådana att bluffen aldrig fullt ut går att avslöja.

Det finns liksom positiva och negativa aspekter med en generös invandringspolitik. Ämnet är lika lätt att ladda med känslomässig sprängkraft som det är att ladda med skenbart rationella stapeldiagram och tvärsäkra utsagor om en stundande nationell systemkollaps.

Sverigedemokraterna spelar förresten inte ens badminton. De spelar sådan där strandtennis där man ska hålla bollen i luften så länge som möjligt. Där går det alltid att skylla på den andra när bollen faller till marken.

Till sin hjälp har de swishjournalister som livnär sig på vinklade sanningar, forskare som misslyckats inom ett verksamhetsfält och försöker hävda sig inom ett annat och ledarskribenter som drömmer om en stark svensk höger utan liberalt trams och socialdemokratiska kompromisser.

Människor skräms av sensationsjournalistiska rubriker och räcker inte det för att skrämma dem till att lägga en proteströst i valurnan så kanske de ändå skräms tillräckligt av Tino Sanandajis koleriska stapeldiagram och Ivar Arpis monomaniska ledartexter.

I låten ”Gör någonting vackert” sjunger Tomas Andersson Wij:

Stäng av dom lärda
Det får vara nog
Av sanningar utan kött och blod
Utan nerver

Avsikten är en annan men med de orden tror jag att han fångar orsaken bakom högerpopulismens framväxt i Sverige. Människor är trötta på alla besserwissrar som pratar över huvudet på vanligt folk (vad nu vanligt folk är).

De är så till den milda grad trötta på alla ”det där förstår inte du lilla vännen”-klappar på axeln och nyanseringar som bara låter som försök att översläta de problem som finns.

– Spärra in alla våldtäktsmän.
– Fast det går ju inte utan att rättssäkerheten får stå åt sidan. Oskyldiga skulle bli dömda.
– Lätt för dig att säga som inte är kvinna och aldrig har varit utsatt.

– Stäng Sveriges gränser. Stoppa all invandring.
– Fast det går ju inte utan att vi bryter mot internationella överenskommelser och utan att vi får arbetskraftsbrist.
– Det är lätt för dig att säga som inte behöver bo i ett av våra förortsghetton.

Det vilar ett tungt pedagogiskt ansvar på alla människor som är insatta i komplexa frågor och har gedigen utbildning och arbetslivserfarenhet inom ett visst verksamhetsfält.

Kriminologer måste upprepa samma enkla mantran om och om igen med samma tålamod som Anders Tegnell på presskonferens inför ett hav av tyska journalister. Migrationsforskare måste kliva ut ur universitetens lokaler och ta plats i samhällsdebatten.

Och de måste göra det utan den översittarattityd människor ofta får när de kan väldigt mycket om en sak. Ödmjukhet och pedagogik är vad som behövs för att rädda det här landet från populismens skamgrepp.

De flesta av oss är ganska dåliga på såväl badminton som tennis. Vi kraschlandar när vi någon gång testar en flygsimulator och vi skulle inte ens vilja karva i våra värsta ovänners skallar med vass skalpell.

De flesta av oss är bara översiktligt insatta i kriminologins forskningsfält, har knapphändiga kunskaper och erfarenheter av migrationsfrågor och vi vet egentligen mest det om Covid-19 som vi har läst i tidningen.

Många av oss var inte helt säkra på vad flockimmunitet var i början av det här året. Vi visste inte den exakta skillnaden på en epidemi och en pandemi. Vi hade inte funderat över skillnaden mellan droppsmitta och luftburen smitta och vi hade inga åsikter om munskydd.

Sedan blev vi lika duktiga på det som vi är på integrationsfrågor och rättspolitik. Vi visste tvärsäkert hur det skulle vara.

Det är som badminton liksom. Alla tror sig kunna spela badminton och alla tror sig vara experter på invandringspolitik.

 

Detta är en krönika. Analyser och ställningstaganden är skribentens.


   Andreas Magnusson är gymnasielärare i svenska, religionskunskap och etik. Han sysslar också med musik och driver You Tube-kanalen Samtidsreflexen där tanken är att tränga djupare bakom människors reflexmässiga yttranden i samhällsfrågor.
Andreas har idén om att en god journalist är pedagog och att en god pedagog också i någon mening borde vara journalist. Han har också skrivit en del för DN Kultur och nominerades 2019 till årets opinionsbildare vid Faktumgalan.
Andreas är en av Para§rafs fasta krönikörer.

Publicerad

Prenumerera på Para§rafs nyhetsbrev 

Nyhetsbrevet skickas ut varje tisdag och fredag.
I Nyhetsbrevet får du besked om det vi senast har publicerat och en del information om vad som är på gång. Därtill får du ibland extramaterial som inte publiceras på sajten.
Vi ingår inte i någon mediekoncern och lämnar inte ut prenumerantlistan till någon, så din mejladress hamnar inte på avvägar.
Du prenumererar utan kostnad. Du kan också överraska en vän genom att ge honom eller henne en prenumeration, om du skriver in i den personens mejladress.
OBS: Vi efterfrågar bara den mejladress du vill ha Nyhetsbrevet mejlat till, inget annat. Du prenumererar här.

Para§rafs artiklar, krönikor och debattartiklar kan kommenteras på vår Facebooksida.