Veckans undanglidande
Ulf Kristersson. Foto: Anders Wiklund / TT

Det är åsikterna som är problemet Kristersson

Av Andreas Magnusson 2021-03-13

Ett sätt att verkligen framstå som den vuxne i rummet är att bara umgås med barn. Man kan ju konstatera att Ulf Kristersson växer några centimeter av att leka politik med Ebba och Jimmie. Det är han som ser till att de inte plockar fram alla leksaker på en gång och att de städar efter sig. Håller de det tillräckligt städat vill kanske Nyamko vara med och leka.

I det legendariska radioprogrammet Hassan där man busringde till olika människor fanns det ett inslag med Fredrik Lindström som ringde någonstans och i bakgrunden av samtalet hördes upprepade gånger ljud av krossat glas och porslin.

Varje gång det krasade till utbrast Lindström saker som ”nej Ruben!” eller ”om du gör det där en gång till så blir pappa arg” eller ”Nä, nu Ruben!” eller ”Nu slutar du genast Ruben!”.

Hela busringningen gick ut på att den som ringdes upp skulle tro att han pratade med världens mesigaste pappa som försökte stoppa ett barn som bara gick loss mer och mer med familjens köksservis.

Det nådde till sist en sådan kaosnivå att det krasade och kraschade över hela ljudbilden och pappan var helt oförmögen att lösa situationen.

När jag hör Ulf Kristersson markera mot Richard Jomshofs utfall mot islam eller mot Jimmie Åkessons tankar om invandrare som en social och ekonomisk belastning så låter han väldigt mycket som Fredrik Lindström och lille Ruben.

Sverigedemokraterna har byggt sin framgång på att hata islam. Det var ett koncept man kom på 2009 då Jimmie Åkesson i en debattartikel på Aftonbladet presenterade tanken om att de som parti såg islam som västvärldens största hot och att de skulle göra allt i sin makt för att stoppa denna religion.

Låt mig förtydliga. Sverigedemokraterna har alltid hatat islam men de kom på att det var smartare att fokusera på att hata just muslimer än att i varje ögonblick ge sig på alla invandrare.

Det är lättare att få folkligt stöd för den tanken eftersom många människor inte har särskilt mycket emot invandrare men kan väldigt lite om islam och tror att muslimer och militanta islamister är samma sak.

Foto: Henrik Montgomery / TT

Eftersom Ulf Kristersson vill ta makten till varje pris måste han låtsas tro att Sverigedemokraterna har förändrats. Han vill också låtsas som att partiets olika utspel är tillfälliga olycksfall i arbetet från en partipolitisk tonåring som behöver regelbundna uppsträckningar från partiet som har varit med lite längre.

Då fokuserar man på tonen och ordvalen. ”Så där säger man inte” eller ”det där är inte ett okej språkbruk”. Men egentligen är ju språket bara en spegling av tanken.

Eftersom det nationalradikala blockets statsministerkandidat redan nu har gjort sig beroende av Sverigedemokraternas välvilja kan han aldrig säga som det är – att partiet grundades av rasister för rasister och att de än idag bygger sin politik på att hata och hetsa mot utsatta minoriteter.

Språket är inte problemet. Det är åsikterna som är problemet.

Åkesson och Jomshof säger ingenting de inte tidigare har sagt om och om igen. De återupprepar bara partiets viktigaste ståndpunkter som de har hållit fast vid sedan tiden då de heilade framför svenska flaggor med rakade skallar.

Och i detta sammanhang kan det vara bra att påminna sig om liberalen Herbert Tingstens ord från en tid då liberaler förstod varifrån hotet kom:

”Fascismen är borgerlig: den har överallt kommit till makten så gott som uteslutande med stöd av de borgerligt, antisocialistiskt inriktade folkgrupperna, den har i sina grunddrag bevarat den borgerliga produktionsordningen, den privata äganderätten till produktionsmedlen, den i princip fria konkurrensen och den avvisar tanken på ekonomisk utjämning.”

Efter valet kan Sverigedemokraterna mycket väl visa sig vara det nationalradikala blockets största parti. De förstår att Ulf Kristersson är en perfekt marionettdocka eftersom han inte har några problem med att snabbt byta åsikter och de förstår att ett litet värdekonservativt parti och ett pyttelitet liberalt parti som har gått vilse kan köras över hur lätt som helst.

 

Detta är en krönika. Analyser och ställningstaganden är skribentens.


   Andreas Magnusson är gymnasielärare i svenska, religionskunskap och etik. Han sysslar också med musik och driver You Tube-kanalen Samtidsreflexen där tanken är att tränga djupare bakom människors reflexmässiga yttranden i samhällsfrågor.
Andreas har idén om att en god journalist är pedagog och att en god pedagog också i någon mening borde vara journalist. Han har också skrivit en del för DN Kultur och nominerades 2019 till årets opinionsbildare vid Faktumgalan.
Andreas är en av Para§rafs fasta krönikörer.

Publicerad

Prenumerera på Para§rafs nyhetsbrev 

Nyhetsbrevet skickas ut varje tisdag och fredag.
I Nyhetsbrevet får du besked om det vi senast har publicerat och en del information om vad som är på gång. Därtill får du ibland extramaterial som inte publiceras på sajten.
Vi ingår inte i någon mediekoncern och lämnar inte ut prenumerantlistan till någon, så din mejladress hamnar inte på avvägar.
Du prenumererar utan kostnad. Du kan också överraska en vän genom att ge honom eller henne en prenumeration, om du skriver in i den personens mejladress.
OBS: Vi efterfrågar bara den mejladress du vill ha Nyhetsbrevet mejlat till, inget annat. Du prenumererar här.

Para§rafs artiklar, krönikor och debattartiklar kan kommenteras på vår Facebooksida.