Veckans värsta

När barn åtalas

Av Dick Sundevall 2019-04-13

Att medborgare med allvarliga psykiska funktionsnedsättningar, medfödda eller inte, ska särbehandlas i en rättsstat har länge varit en självklarhet. Vi åtalar och dömer inte små barn och lika självklart ska det vara att vi inte åtalar vuxna personer som mentalt befinner sig på samma nivå som små barn. Men uppenbarligen är det inte så år 2019.

   För att få stå till svars för något som utgör ett brott måste hjärnan ha hunnit utvecklats till en nivå där vi kan förstå det. Och därför får ta konsekvenserna av vårt handlande.

   Det här är inget nytt. Synsättet finns i de gamla svenska landskapslagarna från 1200-talet. Likaså i drygt två tusen år gammal romersk rätt. Och för den delen, även i gamla testamentet.

   Det är inte, ska inte vara, avgörande hur lång man är, hur mycket man väger eller hur många år man har hunnit bli. Utan det är det mentala tillståndet som räknas.

   Därför åtalar och dömer vi inte en åttaårig kille som kört en kniv i magen på en jämngammal kompis. Han vet sannolikt att han inte får göra det men han är ännu inte mogen att förstå konsekvenserna av det fullt ut.

  Vi sätter inte heller personer under 18 år i fängelse, annat en i yttersta undantagsfall. Och inte ens i undantagsfall, om de inte hunnit fylla 15 år.

   Men likafullt har nu en åklagare åtalat en man som är 22 år men befinner sig på treårings mentala nivå för att han brukat våld mot den personal som var satt att vårda honom.

   Hans funktionsnedsättning är så omfattande att han inte ens har kunnat förhöras, än mindre lägga fram sin version av vad som hände – och därmed naturligtvis inte kunnat anföra något till sitt försvar. Inte heller har han kunnat förstå vad rättsprocessen handlat om.

   Av utredningen framgår att mannen har en svår utvecklingsstörning, autism och adhd, ligger på en tvåårings känslomässiga funktionsnivå och att hans tal är i nivå med en tre- eller fyraåring. Men – likafullt åtalades han alltså.

   Handlar då det här om att åklagaren varit en alldeles särdeles olämplig person för åklagaryrket? Ja, det kan man nog konstatera. Men en åklagare tillhör en åklagarkammare. Han har chefer över sig som kunnat sätta stopp för det här i tid.

   Men – handlar det möjligen om något betydligt större än så? Är det ett uttryck för den tid vi lever i? En tid av hårdare tag och straffskärpningar av alla de slag. En tid då landets justitieminister vill införa livstidsstraff för vissa blåljusbrott – trots ihärdiga protester från ansedda jurister.

   Handlar det om att det som i tusentals år varit en självklarhet av humana skäl, nu inte längre kuggar in i den tid vi lever i? En tid som präglas av hårda straff och ett repressalietänkande som allt oftare för tankarna till ett medeltida synsätt.

   Nåväl, nu sa tingsrätten ifrån och frikände mannen med hänsyn till att gärningen framstod som ett omedvetet handlande som skett enbart på grund av hans funktionsnedsättning.

   Därtill konstaterar JO i sitt klander av åklagarens agerande att ”lagstiftningen ger ett inte obetydligt utrymme för att beakta omständigheter som talar för en förundersökningsbegränsning när den misstänkte har en svår funktionsnedsättning.”

   Därmed är det väl inte mycket att orda om, kanske någon tänker. Rättsapparaten såg ju till att få det hela på rätt köl igen. Javisst – men jag har arbetat med rättsfrågor i närmare 40 år nu, och är med den erfarenheten helt säker på att det här inte hade förekommit för fem eller tio år sedan. Och definitivt inte för 20 eller 30 år sedan.

   Därför är det oroande, i varje fall för mig, att det kunde förekomma nu, år 2019. Oroande – för att det ligger i tiden och att den här åklagaren därmed inte kunde inse att det han höll på med var det minsta felaktigt.

 

Detta är en krönika. Analyser och ställningstaganden är skribentens.

 


    Dick Sundevall är Para§rafs chefredaktör men hans krönikor och debattartiklar är inga ledare, utan högst personliga tankar och funderingar.

I närmare 40 år har han arbetat med rätts- och kriminalfrågor. Det har blivit många tv-program och dokumentärfilmer. Åtta böcker, senast Det farliga Sverige, och många tusen artiklar genom åren.

Dick är mångfalt prisbelönt som journalist och författare med utmärkelsen Guldspaden och annat. Mest stolt är han över Ordfronts Demokratipris, ”för då väljs man ut bland hela befolkningen”.
På frågan om vad han tycker är det bästa han har gjort, svarar han:
– Mina tre barn.

Publicerad

Prenumerera på Para§rafs nyhetsbrev 

Nyhetsbrevet skickas ut varje tisdag och fredag.
I Nyhetsbrevet får du besked om det vi senast har publicerat och en del information om vad som är på gång. Därtill får du ibland extramaterial som inte publiceras på sajten.
Vi ingår inte i någon mediekoncern och lämnar inte ut prenumerantlistan till någon, så din mejladress hamnar inte på avvägar.
Du prenumererar utan kostnad. Du kan också överraska en vän genom att ge honom eller henne en prenumeration, om du skriver in i den personens mejladress.
OBS: Vi efterfrågar bara den mejladress du vill ha Nyhetsbrevet mejlat till, inget annat. Du prenumererar här.

Para§rafs artiklar, krönikor och debattartiklar kan kommenteras på vår Facebooksida.