När Ulf Kristersson håller tal till nationen…

Att en statsminister håller ett tal till nationen är mycket ovanligt. Det markerar ett nationellt nödläge. Han börjar talet genom att referera tre särskilt upprörande fall av det dödliga våldet.

Den starkt känslomässiga inledningen bidrar till att legitimera den lagstiftning som redan införts och få acceptans för den som planeras.

Den 1 oktober trädde lagen om preventiv avlyssning i kraft. Polisen behöver nu inte längre ha misstanke om brott för att utöva hemlig avlyssning mot medborgarna.

De som gjort sig skyldiga till dåden ska kunna spärras in och aldrig få komma ut. Kravet innebär faktiskt livstidsstraff som hittills i Sverige bara föreslagits av SD.

Icke svenska medborgare ska kunna utvisas utan att ha begått brott genom att bara ha rört sig i de kriminella gängen. Brott i kriminella nätverk – detta undflyende och aldrig definierade fenomen – ska leda till dubbla straff.

Lagarna ska nu snabbt förändras. Den traditionella långsamma och eftertänksamma lagstiftningsprocessen överges. Själva förändringen, som statsministern tidigare uttryckt det, är det viktiga.

Handlingen ersätter tanken. Redan bestämda lagändringar och förslagen till nya har närmast karaktär av undantagslagar.

Orsaken till dåden är utlänningarna. En ansvarslös invandringspolitik har nu vänts till sin motsats, och statsministern skryter med att i Sverige till skillnad från i andra länder tar vi nu emot allt färre hjälpbehövande.

I ett vi och dom markeras vilka som utgör ett hot mot det egna folket.

Efter denna beskrivning av läget och orsaken till den uppkomna avslutar statsministern talet med att säga att han ska kalla in armén.

Har vi hört detta förut? Såg vi det inte komma?

Av Henrik Tham
Professor emeritus i Kriminologi

Artikeln har även publicerats på Tidskrift för Kriminalvård.