Internationella toalettdagen

Toalett och toapapper go together like a horse and carriage.

En västerlänning ser på toapappret som det renaste beviset på sin civilisationsutveckling och överlägsenhet. När vi reser till länder där det råder brist på toalettpapper, eller där det inte ens används, blir vi skeptiska.

Undantagna är de japanska toaletterna som spolar din stjärt ren med ljummet vatten och sedan torkar dig med en behaglig luftström.

Jag är född och uppvuxen i ett land där toalettpappershamstring var lika vanlig under en vanlig, ostörd arbetsvardag som i forna svenska coronavirusvardag. Det rådde kronisk brist på toalettpapper, något som var svårt att förstå, eftersom vi hade skogar, vi hade pappersmassefabriker och vi exporterade papper till andra länder.

När toapapper fanns i Tjeckoslovakien, kunde det köpas i affärer som kallades ”Drogeria”, en kemikalieaffär, där man kunde handla varor som behövdes i köket, badrummet, toaletten och hallen. Senare flyttades försäljningen till affärer som kallades ”Papiernictvo”, där man handlade pennor, ink, karbonpapper, färgband till skrivmaskiner och omslagspapper för skolböcker.

Oavsett var toapappret såldes, var det alltid hur lång kö som helst utanför affärerna strax efter att ryktet spreds att pappret hade kommit, men många ändå fick vända tomhänta, trots ransoneringspolitiken.

Det blev således helt självklart att folk hittade på olika skämtsamma sätt att kommentera denna situation. Ett var att man kunde ta en bussbiljett, vika den först på längden och sedan bredden och riva av det uppkomna hörnet, så att biljetten fick ett hål i mitten, när man vikte ut den på nytt.

Sedan trädde man biljetten på sitt långfinger och torkade sig i stjärten med fingret. Efteråt drog man av biljetten från långfingret så att det blev rent igen. Och till sist, rensade man långfingrets nagel med den lilla triangelliknande cirkelsektorn som man rev av från den vikta biljetten.

När skämtet blev klart för de styrande, beslutade de att göra något åt situationen: de höjde bussbiljettpriser.  

Till regeringens och samhällsplanerarnas försvar, kan jag dock säga att toalettpappersbristen var långtifrån den enda bristen Tjeckoslovakiens femårsplaner skapade, utan citroner och bananer och tuggummi och textilier av polyamid och polyester var lika åtråvärda och svåranskaffningsbara.

Ringlande köer. Det är för mig min barndoms och uppväxtens Tjeckoslovakien. Om det fanns internet på den tiden, då skulle det troligen inte vara snabbare än den kommunikation som utspelade sig i Tjeckoslovakiens långa köer.

Kommer du ihåg Chic Sales berättelse The Specialist? Läs den. Du kanske undrar varför?

Svar: Den är vitsigt underhållande, tänkvärd och dagsaktuell. Beläggen följer.

Charles ”Chic” Sales Specialisten är, till trots vad den vid första anblicken verkar vara, lika djup som de latriner som dassbyggarspecialisten Lem Putt själv bygger och lika näringsrik som den osande materia dessa fylls med. Novellen är skriven i USA åren 1929 – 30 och är starkt präglad av sin tidsanda.

Det dassbygge och dess öde som gubben Clark och hans söner bygger, trots att de inte har några som helst erfarenheter i det, är en allegorisk omskrivning av det tillstånd som rådde i USA på den tiden och som efter en högkonjunktur som förebådade en mycket ljus framtid slutade i den katastrof som är allmänt känd under begreppet ”börskraschen”.

Det hönshus som Lem Putt nämner i början av sin berättelse och den bil som densamme färdas i, i slutet av denna, är en påminnelse om det falska motto som USA:s dåvarande republikanske president Herbert Clark Hoover förförde de röstande massorna med under denna tid, ”en bil i vart garage, en kyckling i var mans gryta”.

Och när Putt på slutet av sin berättelse proklamerar att ”Nu vet jag att jag gjorde rätt när ja specialisera mej. Ja har mitt på de torra, å ja hoppas att pojken min som växer så det knakar fortsätter mitt arbete när ja har gått bort”, gör han mot bättre vetande.

Sale visste nämligen att utedasset var på väg att förpassas till museer bland andra av tidens framgångar omsprungna föremål. Den Londonverksamme urmakaren Alexander Cummings toalettstol med vattensifon som Cummings byggde redan år 1775, höll nämligen definitivt på att erövra den civiliserade världen och dess matsmältningsavfall.

I dag är dock inte ens vattenklosetten den modernaste, utan ett småländskt mulldass som i sann Mullsjöanda håller på att skapa ”en massa” arbetstillfällen. Och liksom Sigmund Freud kommenterar människans utveckling i sin under den tiden utkomna avhandling Vi vantrivs i kulturen, kommenterar Chic Sale denna med sitt arbete The Specialist.

Men det finns mer, mycket mer än så i Specialisten: Lem Putts kvinnosyn är befriande ironisk och Ibsens pjäs Ett dockhem från 1879 som just på slutet av 20-talet gör ett segertåg i Amerika, återfinns i Chic Sales berättelse.

Sales dockhem heter dock utedass och Lems kvinna heter liksom Ibsens huvudperson Nora. Advokat Helmer döper Sale om till det lättigenkännliga Elmer.

För att få ut alla betydelser, referenser och allusioner ur Chic Sales The Specialist måste man själv va’ en specialist. Eller är det tvärtom? Är det just allmänbildning som gäller?

Människans gynnsamma framtid står och faller med den handräckning som specialisterna och lekmännen måste ge varandra. Därför tillägnar jag dessa rader till alla politiker som obehindrat kan förflytta sig från departement till departement. Bygg ett dass åt oss Ebba och Johan och alla ni andra, skomakaren, strunta i att bliva vid din läst!

Jag var ett oroligt barn. Ständigt sökande och utforskande. Allt ville jag veta och allt ville jag pröva på. Jag spelade hockey, tävlingscyklade och simmade. Jag läste med samma iver om dinosaurier som om Draculas härjningar.

Mina kvarterskompisar spelade hockey i juniorlandslaget och vann tiotusenkronorsfrågan. Inte jag. Jag kunde ingenting exceptionellt bra, men kunde i stället lite om relativt mycket. Min pappa uppmuntrade mig att välja något som jag kunde fördjupa mig i och bli specialist på.

Han sa att han brydde sig inte om vad det blev, bara jag tyckte om det. ”Knyt mattor”, sa han till mig, ”va’ den bäste rörmokaren eller bli expert på myrornas sexualliv. Vad som helst, se bara till att bli bäst på det.”

Jag förstod detta, eftersom vi bodde i dåvarande Tjeckoslovakiska socialistiska republiken och alla experter, om vare sig de nu var utmärkta chefskockar, framstående gynekologer eller landslagsspelare i tennis, kunde sändas utomlands för att representera socialismens odödliga och segrande ideologi och kunde därmed stanna i väst utan att riskera livet, som vanliga lekmän var tvungna till, när de beslöt sig för att lämna landet.

Så jag meddelade min far att jag tänkte satsa allt på att bli expert på att bygga stora och säkra atlantångare, kanske på grund av att jag skrämts av den osänkbara Titanic som så tragiskt försvann i havets djup likt något man oåterkalleligt spolar ner i toaletten.

Far avrådde mig inte direkt från detta, utan frågade bara varsamt, ”var i helsike finner du ett hav och ett stort båtvarv i Tjeckoslovakien?”

Trots att mitt fria val visade sig vara något begränsat, kom kärnkraften så småningom hel oväntat till min undsättning och jag fick under en skoltermin även byta skolbänkens teori mot arbetslivets praktik, när jag fick prya på ett kärnkraftverk. Alla som arbetade där var specialister, eller ”fackidioter”, som min handledare, som fick leda mig, om än inte direkt i hand, sade.

Han var politiskt något ostabil och troligen även avogt inställd till all specialisering, politisk som yrkesmässig. Så han lät mig vidga mina vyer, genom att låta mig köra en truck.

Jag var lite nervös inför uppgiften, men min mentor sa att vilken idiot som helst borde klara av detta. Olyckligtvis körde jag in den tunga trucken i toalettbås som stod på rad i en hall och på så vis mejade jag ner samtliga.

Min manuduktör blev knappast helt förkrossad av mitt oavsiktliga sabotage, eftersom han dagen därpå skänkte mig Chic Sales novell Specialisten, som handlar om en man som är utomordentligt sakkunnig på att bygga utedass.

”Här får du”, anförde han i sitt dedikationstal. ”Vill du också bli specialist som alla dessa blåsta partianhängare, så var så god!”

Ett kärnkraftverk är troligen mycket beroende av sina avträdesplatser, eftersom trots socialismens knappast halsbrytande arbetstempo, var holkarna på plats bara en halv månad senare.

Och här kunde hela denna knappast sedelärande historia sluta men ödet ville annat: Kraftverkets personalchef, en regeltrogen politruk, ville få en uttömmande redogörelse på hur jag lyckades med bedriften att välta inte en, inte två, utan en hel rad av socialistiska bekvämlighetsinrättningar, och min handledare körde ånyo trucken rakt in i det just ny uppbyggda avföringsmonumentet, med ett för honom och klosetterna lika förödande resultat, i sin iver att förklara detta för honom.

Efter detta kan ingen få mig att tro, att arbetet på ett kärnkraftverk är helt riskfritt.

År 1968, när Warszawa-paktens välmenta ockupation av det ideologiskt sjuka Tjeckoslovakien gav mig ett välbehövligt tillfälle att lämna mitt hemland, var jag nästan färdigutbildad expert på kärnkraftsdrift, men jag hoppade av även detta och lät mig bäras av litteraturens fria hav i stället.

Min första bok som jag skrev och utgav i Sverige, I skuggornas hetta : tvärkulturella filmanalyser med amerikansk populärfilm från 70-talet i fokus, verkar vara en specialists arbete, men är skriven under min hjältes, författaren och världsresenären Joseph Rudyard Kiplings odödliga motto, ”What does he know of England, who only England knows?”

Det är således kanske inte helt överraskande att jag gillar och rekommenderar läsning av Chic Sales korta novell Specialisten.

Inte ens Chic Sales barn och barnbarn skulle våga kalla Chic för ”en klassiker”, men hans mest kända arbete The Specialist, förtjänar utan tvekan detta hedrande epitet.

Detta är en kulturkrönika. Analyser och ställningstaganden är skribentens.