Kung Carl Gustaf håller tal. Foto Pontus Lundahl / TT

Det här med kungahuset

Av Dick Sundevall 2024-01-28

När jag skriver det här har kungen namnsdag. För en del är det en stor dag. För mig står det svenska kungahuset för motsatsen till FN:s deklaration om de mänskliga rättigheterna och alla människors lika värde. Men samtidigt känner jag viss sympati med kungen.

Varför det? Vi skattebetalare försörjer ju honom, hans familj och står för kostnaderna för alla deras privilegier. Så varför denna sympati? Låt mig försöka förklara.

De flesta av oss har någonting vi inte är så bra på. Vår sämsta gren, om man så vill. För en del är det matematik, för andra främmande språk och en del vuxna kan varken dansa eller simma.

Vad gör vi då om vi nu en gång för alla bestämt oss för att inte göra något åt det? Vi låter helt enkelt bli att visa upp vår svaghet vad gäller språk eller ger oss aldrig ut på djupt vatten etcetera. Livet går vidare och vi är bra på mycket annat.

Något som väldigt många har svårt för är att prata inför en massa människor. Hålla tal eller framträda i liknande sammanhang. Alltså låter de bli det. Men kungen måste göra det – ofta. Trots att det är hans absolut sämsta gren.

När han ändå måste ge sig på det, blir det stolpigt och konstigt. Han är helt enkelt väldigt dålig på det – men han måste göra det. Därför tycker jag lite synd om honom, trots alla hans privilegier.

Nu kanske någon tycker att det är ännu mer synd om oss som behöver lyssna på det hela – men vi är ju inte tvungna att göra det.

Inte heller har kungen vett att pensionera sig trots att han uppnådde pensionsålder redan för drygt tio år sedan. Och ingen kan tvinga honom till det. Kort sagt, det är synd om kungen personligen – och det är pinsamt för oss andra att han får representera vårt land.

Men tids nog får vi ju kronprinsessan Victoria som drottning och formellt statsöverhuvud, tänker kanske någon. Javisst. Jag ser fram emot det. Dock inte till sin grad att jag kommer att bli troende monarkist som vill ha ett kungahus.

Om jag får önska mig, blir det så här:

Vickan tillträder någon gång framöver. Sannolikt sköter hon det bättre än någon av hennes företrädare. Det lär inte bli några skandaler och hon är en utmärkt talare.

Men hennes barn kan inte bli vad de vill. De måste ställa in sig i ledet. Bli kungligheter med allt vad därtill hör av trams. De får inte ens välja vilken religion de ska tro på, eller om de så vill – bli ateister.

Möjligen är det en tröst för dem att de står över vissa av våra lagar och inte kan dömas för det ena och det andra. Alltså så långt man kan komma ifrån FN:s deklaration om de mänskliga rättigheterna, Europakonventionen och de svenska grundlagarna.

Vickan gör sedan, om jag får önska, som drottning Kristina gjorde 1654 – abdikerar. Men därmed behöver hon ju inte som Kristina, bli katolik, sno åt sig en hel del av det kungliga biblioteket och dra till Rom och leva rövare.

Den dåvarande påven och Vatikanen var ju inte så värsta glada åt att hon hade massor av erotiska utsvävningar, omväxlande med män och kvinnor.

Vickan kan istället se till att det blir som med de tyska kungahusen – och låta privatisera det svenska kungahuset.

Hon skulle inte ha några problem med att försörja sig, utan kunde tvärtom fakturera väldigt stora belopp för invigningar av olika företag och liknande.

Och inte minst, hennes barn skulle bli fria medborgare som helt själva kunde välja vad de skulle göra av sina liv.

Men hur skulle det då bli med Drottningholms slott, kanske någon undrar? Jag tycker inte att man ska ta hus och hem ifrån barnfamiljer, så som nu sker allt oftare – så vill hon och familjen behålla Drottningholms slott, så får de väl göra det.

Men med tanke på de löpande omkostnaderna, inte minst för uppvärmningen, som de då själva måste stå för, så tvivlar jag.

Nu är ju det här med privatiseringar lite kluvet. Själv tillhör jag de som anser att den marknadsekonomi vi har i vårt land, är det minst dåliga av de samhällssystem som prövats mot verkligheten.

Och även om väldigt många politiskt beslutade privatiseringar har varit dåliga för oss medborgare, så finns det ju många som likt troende anser att bara marknaden och privata företag får fria händer så löser det alla problem.

Frågan blir då om privatiseringsivrarna är med på min idé om att privatisera kungahuset – eller om de tycker att just det här med kungligheter fungerar bäst om det är något som skattebetalarna står för?

Detta är en krönika. Analyser och ställningstaganden är skribentens.


    Dick Sundevall är Para§rafs chefredaktör och ansvariga utgivare men hans krönikor och debattartiklar är inga ledare, utan högst personliga tankar och funderingar.
I närmare 40 år har han arbetat med rätts- och kriminalfrågor. Det har blivit många tv-program och dokumentärfilmer. Åtta böcker och många tusen artiklar genom åren.
Dick är mångfalt prisbelönt som journalist och författare med utmärkelsen Guldspaden och annat. Mest stolt är han över Ordfronts Demokratipris, ”för då väljs man ut bland hela befolkningen”.
På frågan om vad han tycker är det bästa han har gjort, svarar han:
– Mina tre barn.

Publicerad

Prenumerera på Para§rafs nyhetsbrev 

Nyhetsbrevet skickas ut varje måndag och torsdag kväll 22.00.
I Nyhetsbrevet får du besked om det vi senast har publicerat och en del information om vad som är på gång. Därtill får du ibland extramaterial som inte publiceras på sajten.
Vi ingår inte i någon mediekoncern och lämnar inte ut prenumerantlistan till någon, så din mejladress hamnar inte på avvägar.
Du prenumererar utan kostnad. Du kan också överraska en vän genom att ge honom eller henne en prenumeration, om du skriver in i den personens mejladress.
OBS: Vi efterfrågar bara den mejladress du vill ha Nyhetsbrevet mejlat till, inget annat. Du prenumererar här.

Para§rafs artiklar, krönikor och debattartiklar kan kommenteras på vår Facebooksida.