Varför bli förvånad över Sverigedemokraternas trollfabriker?

Nej, det skulle jag gissa på att ingen är. Ingenting förvånar mig längre när det gäller SD, även om jag kanske inte hade förväntat mig just detta.

Att driva hundratals anonyma konton på sociala medier som smutskastar invandrare, vänsterpolitiker och public service kan omöjligt räknas som demokratiska gärningar, i synnerhet inte när det kommer från ett av våra största partier.

Det misstänks vara omkring 290 konton som har som enda syfte att sprida SD-propaganda. Ännu vet vi inte exakt vem som ligger bakom dem, men att de är kopplade till partiet kan vi veta baserat på det som kommit fram i granskningen.

Ett system, byggt för att sprida desinformation och propaganda, verkar ligga till grund för detta enligt flera av varandra oberoende källor.

Jimmie Åkesson själv säger att det inte alls rör sig om några trollfabriker, utan att de helt enkelt är väldigt duktiga på att “nå ut med sin politik på olika sätt”. Man kan ju dock tycka att det inte borde krävas en undercover-reporter och flera år av snokande för att få reda på det om det här vore helt vanligt kampanjande.

Jag tycker att detta känns igen. Det är ack så uttjatat, men det är fortfarande min favorit-parallell att dra. Den intelligenta, talföra ledaren för ett högernationalistiskt parti vinner makt genom att prata till folket om hur mycket bättre samhället hade kunnat vara utan vissa folkgrupper.

Det pratas om gemenskap, om trygghet, om rikets säkerhet. Under ytan bubblar stora planer, tillvägagångssätt och det egentliga motivet som, spoiler alert, inte på något sätt handlar om att hålla riket säkert.

Den här ledaren utser sedan en propagandaminister, eller ger i det här fallet partiets kommunikationsavdelning i uppgift att hantera hundratals anonyma konton online.

Idag måste vi benämna det som kommunikationsavdelningens uppgifter, eftersom “propagandaminister” klingar falskt och för tankarna till Joseph Goebbels, som verkligen inte är samma sak som Sverigedemokraternas trollfabriker – eller?

Nog är det tur att deras fasoner uppdagats så här tidigt, innan de hunnit ta över hela public service och alla massmedier. Men jag tror att det här bara var att skrapa på ytan – längre ned misstänker jag att det finns mer att hitta.

Frågan är bara om vi har verktygen och viljan att gräva mer.

Detta är en krönika. Analyser och ställningstaganden är skribentens.