Lämna honom – han är inte bra för dig

Man kanske har barn tillsammans och tänker att det viktigaste är att man fortsätter vara tillsammans, oavsett om vardagen är full med konflikter eller olika former av övergrepp.

En orsak kan vara att man levt under miserabla villkor så länge att ens självkänsla gradvis brutits ner och man därför hellre väljer ”ett känt helvete framför ett okänt paradis”.

Inte sällan finns det ekonomiska aspekter som spelar in, den ena parten kan befinna sig i en ekonomisk beroendeposition till den andre och kan därför välja att hänga kvar.

I det sista fallet kan det emotionella och fysiska priset man kan få betala för att stanna kvar, överstiga eventuella ekonomiska fördelar. När man har arbetat med denna typ av frågor under många år, vet man hur svårt det kan vara att bryta sig fri.

Man brukar säga att hoppet är det sista som lämnar människan, det finns nackdelar med att vi fungerar på det sättet. Chansen för att människor ska förändras är ofta långt större, när människor känner att det finns ett stopp.

Faktum är att den största chansen för att människor som agerar destruktivt ska förändra sitt beteende, är efter att de blivit lämnade. Vägen till att lämna brukar vara lång.

Det kan ta många år av ensidiga ansträngningar innan man blir så trött och uppgiven att man säger att det får vara nog. Den destruktiva partnern behöver ofta straffa ut sig helt, innan man kommer dit.

Det är vanligt att man utvecklar vad som brukar kallas ett medberoende, där man jobbar hårt för att skydda och vårda den andra personen och tänker: bara jag gör såhär, bara hen får ett boende, bara hen får ett arbete, bara jag är snällare, bara jag inte skäller, bara…

Man håller sig ofta helt sysselsatt med att parera, reparera och ursäkta den andres beteende.

Förr eller senare kommer man till en punkt när man inser att det inte handlar om en lägenhet, ett jobb eller hur snäll och tålmodig man är eller andra saker utanför den andra individen. Det handlar om frågor på insidan av den andra individen, frågor som kräver en förändring.

Den fråga man kan ställa sig efter Sverigedemokraternas senaste magplask är huruvida Liberalerna och andra borgerliga partier anser att de har nått en gräns för vad de kan acceptera eller om de kommer fortsätta agera som en möjliggörare.

Det finns en modell som kallas feedbacktrappan som man skulle kunna använda för att analysera vart Sverigedemokraterna befinner sig i sin utvecklings- och förändringsprocess. Feedbacktrappan illustrerar hur feedback (eller återkoppling) kan tas emot i olika steg:
Förkasta, försvara, förklara, representerar de nedre trappstegen i denna modell.

Man brukar säga att det inte är förrän man når de två övre trappstegen som har rubrikerna förstå och förändra, som det finns rimliga förutsättningar till förändring.

Jimmie Åkesson har visat med otvivelaktig tydlighet vart Sverigedemokraterna befinner sig genom partiets senaste utspel kopplat till Kalla faktas granskning.

Det är möjligt att Liberalerna och övriga borgerliga partier har stannat kvar, för att dom har kunnat se möjligheter till ekonomiska förtjänster men precis som tidigare nämnts, kan priset för att stanna kvar bli orimligt högt.

Hur mycket klarar Sveriges demokrati av innan den ändrar form och blir någonting annat?

Man kan känna att det är oansvarigt att leva i en destruktiv relation om det finns barn med i bilden. På samma sätt är det oansvarigt att fortsätta relationen till Sverigedemokraterna, när man vet hur stora risker det innebär för samhället, befolkningen och demokratin.

Det jag vill säga till Liberalerna och de andra partierna i Tidö-regeringen är samma sak man kan säga till människor som lever i destruktiva relationer med en partner som inte vill förändras:

Lämna honom, han är inte bra för dig, tänk på dina barn.

Detta är en krönika. Analyser och ställningstaganden är skribentens.