Vem lyssnar på barnen?

Sverige befinner sig i ett allvarligt inrikespolitiskt vägskäl. Medan medierna rapporterar om ökad gängkriminalitet, inflation, sprängdåd och social oro, eskalerar politiken i fel riktning. Politikens gensvar blir att ta ännu hårdare krafttag, öka kontrollen och föreslå fler tvångsingripande åtgärder. Det låter kanske handlingskraftigt, men historien tycks återupprepa sig och konsekvenserna blir förödande, inte minst för barnen.

Från omsorg till misskötsamhet

Liberalerna föreslog för en tid sedan att barn till kriminella ska kunna omhändertas redan på BB. Regeringen har kriminaliserat förolämpningar mot tjänstemän, och övervakningen av medborgarna ökar, samtidigt som rapporter påvisar att rättssäkerheten minskar för de enskilda individerna i samhället. Retoriken har förflyttats från omsorg till misstänksamhet – från skydd till repressiv kontroll, inte helt olik tidigare historiska samhällsdiskurser.

Trots politikens ständigt nya krafttag, så fortsätter samhällsutvecklingen i en nedåtgående spiral, vilket borde vara en indikation på att strategin faktiskt inte fungerar.

Allt fler individer i samhället vittnar om att de blir utsatta för systematiska myndighetsövergrepp och Sverige får återkommande kritik från FN och Europakommissionen för att inte följa lagar/ konventioner av mänskliga rättigheter.

Skadeeffekterna för placerade barn i samhällsvård ignoreras, samtidigt som de drabbade familjerna blir mötta med skepsis av de som påstås skydda dem. Frågan är – varför vill politiken inte ta till samma krafttag mot de samhällsbärande institutioner som missbrukar sin makt vid myndighetsutövning?

Konsekvenser av LVU och minskad rättssäkerhet

Svenska domstolar ger i över 90 procent av förvaltningsmålen rätt till myndigheten – även i fall där myndigheten brutit mot lagen. Rapporten Chanslös mot myndigheterna? (Centrum för rättvisa, 2024) visar att enskilda förlorar även när myndigheten har gjort fel. Mindre än 1/10 får rätt mot myndigheterna och siffrorna talar för att det tycks bli ännu svårare för enskilda individer att få en rättvis prövning idag än för 10 år sedan.

I media och externa granskningar uppdagas ständigt nya berättelser om familjer som har slagits i spillror på grund av allvarliga brister vid myndighetsutövning samtidigt som möjligheten att få en rättvis domstolsprövning är mycket liten vilket styrks av den statistik som redogörs i rapporten av Centrum för rättvisa.

Uppdrag Granskning – Adam 7 år

Adam är en pojke där det efter ett reportage av Uppdrag Granskning, uppdagas att han som sjuåring blev omhändertagen av socialtjänsten och var placerad under många år samtidigt som han blev behandlad som sexualförbrytare på falska grunder. Trots att Adams pappa fick ensam vårdnad så fick de inte träffas under de här åren utifrån socialtjänstens bedömning om att Adam behövde skyddas från sin pappa. Pojken gav olika uttryck för att han mådde mycket dåligt under de här åren men var trots det fortsatt omhändertagen i närmare 7 år innan ny handläggare reagerade och larmade om att något inte stämde.

Det har efter granskningen uppdagats att socialtjänstens utredning om Adam var kraftigt bristfällig men trots det fick socialtjänsten rätt i både förvaltningsrätt och kammarrätt.

Berättelsen om Adam illustrerar beklagligt nog tydligt de allvarliga brister som utgörs av nuvarande förvaltningssystem. Liknande fall har uppdagats runt om i landets olika socialtjänster samt efterföljande rättsprocesser, vilket påvisar att det inte handlar om ett isolerat misstag utan att det är ett allvarligt strukturellt problem av socialtjänstens myndighetsutövning.

Ökad risk att dö i förtid

Ronja Helénsdotters avhandling Court-ordered Care (2024) är baserad på över 21 000 domar och visar att barn som tvångsomhändertas löper ökad risk att dö i förtid, drabbas av psykisk ohälsa, missbruk och kriminalitet. Beslut om att tvångsomhänderta barn ger en kraftigt ökad risk för att barnen kommer att dö i förtid och i de flesta fallen dör barnen medan de ännu är placerade (Helénsdotter, 2024).

Trots de alarmerande resultaten som presenteras i avhandlingen, vill politiker att ännu fler barn ska omhändertas som en åtgärd mot den ökade kriminaliteten i yngre åldrar samtidigt som allt fler familjer vittnar om maktmissbruk och skenrättegångar i förvaltningsdomstolarna.

Hur kommer det sig att inga politiker lyfter de här frågorna eller lyssnar till de barn som far illa av osakliga myndighetsbeslut och ibland direkta myndighetsövergrepp? Det är inte längre bara en fråga om enskildas rätt mot staten, det är också en fråga om våra barns liv och hälsa.

En rättsstat på glid

När forskare, jurister och granskande journalister återkommande visar att barn omhändertas på felaktiga grunder, men besluten ändå vinner laga kraft, måste politiken våga ställa den obekväma frågan: Vad är det för sorts rättsstat vi bygger?

En rättsstat ska skydda individen från maktmissbruk, inte maskera makten bakom välfärdsretorik. Idag har Sverige blivit ett land där felaktiga myndighetsbeslut sällan korrigeras, där tvångsvård av barn legitimeras av domstolar utan egentlig prövning, och där den som kritiserar systemet misstänkliggörs, snarare än att lyssnas på.

Vi står inför en moralisk kollaps, där barnets bästa reducerats till ett byråkratiskt mantra snarare än en rättslig garanti. Att tiga är att samtycka. Tystnaden i riksdagen är öronbedövande – men verkligheten i LVU-systemet talar sitt tydliga språk.

Och kanske kan det vara värt att samhället ställer sig frågan: Kan vi ha fel? Kan det finnas en annan förklaring till den fortsatt negativa utvecklingen som går att förstås om vi är beredda på att lyssna?

(Lex) Lilla hjärtat

Berättelsen om Lilla hjärtat är en hjärtskärande berättelse om ett barn som tillbringat nästan hela sitt liv i ett kärleksfullt familjehem som efter beslut i domstol tvingade att återvända till sina biologiska föräldrar. Kort därefter dog flickan i deras vård. Hennes öde skakade om hela landet. Sorgen spreds som en våg, och det rådde ingen tvekan om att hon aldrig borde ha flyttats från det familjehem där hon var älskad och trygg. Lilla hjärtats öde kom att bli upphovet till en ny svensk lag och vilken fick namnet Lex lilla Hjärtat.

Det är inte svårt att förstå den samhälleliga attityden om att fler barn borde bli omhändertagna i ljuset av berättelsen om Lilla hjärtat, men vi behöver också ställa den berättelsen i relation till den signifikant ökade risken att många barn dör som en direkt konsekvens av att de har blivit omhändertagna.

Det finns statistiska data som visar att omhändertagna barn oftare dör under placeringen än de barn som fått bo kvar hemma. Sammantaget påvisar avhandlingens slutsatser som bygger på enormt stort antal rättsfall, att fler barn hade överlevt barndomen om de inte hade blivit omhändertagna vilket är värt att ta på absolut största allvar.

Tankar och reflektioner

Hur kommer framtidens Sverige att se ut om politiken fortsätter blunda för de här frågorna? Hur många fler barn ska behöva dö innan vi vågar tala klarspråk om vad som pågår? Tystnaden i politiken är öronbedövande.

Det största hotet mot barns liv och trygghet kanske inte längre bär uniform, men det bär fortfarande statens namn. Historien lär oss att övergrepp ofta begås i godhetens namn.

När världens första rasbiologiska institut grundades i Sverige 1921, skedde det med visioner om förbättring och framtidstro, precis med samma språk som används idag. Socialt utsatta grupper blev utsatta för statens allt hårdare ”krafttag” i form av olika tvångsåtgärder. Chansen att få någon form av rättslig prövning var då som nu minimal och där övergreppen mot de som av samhället ansågs missanpassade fortsatte eskalera till en nivå som senare kom att beskrivas som en del av vår tids mörkaste historia.

Framförallt blev Sveriges minoritetsgrupper hårt drabbade av den socialpolitik som fördes. Romska barn rycktes upp från sina familjer för att omformas till “riktiga” svenskar, samtidigt som mödrarna villkorades att låta sig steriliseras för att överhuvudtaget få träffa sina barn igen.

Bär på en stor fruktan

Det är föga överraskande att socialt utsatta människor bär på en stor fruktan för samhällets myndigheter och i synnerhet myndigheter som har statens befogenhet att slita barnen ur deras armar.

Det retoriska mönstret känns skrämmande välbekant även om det idag maskeras bakom ord som ”barnets bästa” vilket skrämmande ofta påvisar den direkta motsatsen och som stöds i forskningen.

Frågan är inte längre om systemet brister, utan hur mycket lidande vi som samhälle är beredda att acceptera innan det är nog. Vad kostar det oss som människor, som medmänniskor att blunda? Och framför allt: vilka kommer att få betala priset?

Av: Angela Vigart

Detta är en debattartikel. Analyser och ställningstaganden är skribentens.

Länkar:
Överleva barndomen: effekter av att tvångsomhänderta barn, Ronja Helénsdotter

SNS Analys 106. Överleva barndomen: effekter av att tvångsomhänderta barn

Göteborgs universitet

Centrum för rättvisa: Chanslös mot myndigheterna?

Databilaga till Chanslös mot myndigheterna?