Jag är mamma till en tvivelaktigt dömd – jag har inget annat val än att orka kämpa

På soffan i mitt vardagsrum sitter min son. Han är 33 år och har en fotboja runt ankeln. Hemma – men ändå inte fri.

Jag ser på honom och jag ser samtidigt att han egentligen inte vill vara här. Han, en ung man, som alltid varit van att klara sig själv, men nu tvingas han bo hos mig och min make. Han har inte kunnat behålla sin lägenhet. Jobbet han trivdes med är borta. Han brukade betala sina räkningar, sköta sitt liv, träffa vänner. Många av de vännerna har försvunnit.

Ord mot ord

Som en del av verkställigheten får han nu arbeta några timmar i veckan på en flyttfirma. Det är en sysselsättning som är ett krav för att han alls ska få lämna hemmet. Men det är långt ifrån det liv han byggt upp för sig själv.

Han har förlorat så mycket – och ändå är det han som kallas förövaren.

Min son har dömts till flera års fängelse för våldtäkt. Han nekar, och det finns inte bara en avsaknad av tekniska bevis eller vittnen – det finns snarare sådant som talar för hans oskuld. Till exempel hittades inget DNA från honom på de lakan han enligt anmälan skulle ha legat på i flera timmar. Ändå fälldes han.

Tyvärr är hans fall inte unikt. Många sexualbrottsmål bygger nästan uteslutande på ord mot ord. I teorin gäller beviskravet ”bortom rimligt tvivel”, men i praktiken räcker det ofta att domstolen väljer att tro mer på ena parten än på den andra. Detta innebär i klartext att man kan dömas till flera års fängelse utan att det finns objektiva bevis för brottet.

Hat och maktlöshet

Känslan som mamma är dubbel. Sorgen, förtvivlan, maktlösheten. Att gå på tå i vardagen för att inte visa hur trasig man är inombords. Att le, fast leendet inte når ögonen. Att vilja vara stark för hans skull, samtidigt som man vill skrika rakt ut: jag orkar inte mer! Ofta vill jag bara lägga mig i fosterställning och gråta.

Och så ilskan. Mot henne som anmälde. Mot ett rättssystem som tillåter att människor kan dömas trots att bevisen pekar åt motsatt håll. Hat är en obehaglig känsla – men den är äkta. Och mest av allt växer oron: om det här kan hända min son, vem som helst kan drabbas.

Nätterna och orden

Fjorton dagar efter rättegången fick min andre son ringa tingsrätten för att ta reda på domen. Marken försvann när han ringde och berättade att hans bror blivit dömd till tre års fängelse och ett skadestånd på 215 000 kronor, trots att vi ser att det inte är ställt utom allt rimligt tvivel.

Ofta vaknar jag vid tre–fyratiden på natten. Ett ord, en mening, en tanke mal i huvudet och jag måste snabbt skriva ner den. Det blir till ännu en debattartikel, ännu ett mejl till en politiker. Sömnen har blivit en bristvara. Och ändå måste jag orka – med jobbet, med familjen, med vardagen.

Från sorg till kamp

Idag försöker jag kanalisera allt i kamp. Jag skriver, jag engagerar mig, jag vägrar vara tyst. Min kraft och energi går åt till att upplysa alla om hur skevt vårt rättssystem har blivit – men då väcks frågan: hur ska jag hinna med min övriga familj och mina vänner? Hur ska jag ens hinna med mig själv?

För vardagen tar inte paus. Jobbet ska skötas, tvätten tvättas, maten lagas. Allt det där fortsätter, trots att min inre värld rasat.

Jag är också farmor till fyra barnbarn, varav tre är pojkar mellan 14 och 23 år. Hur ska de våga gå in i en relation när risken finns att en anklagelse kan räcka för att deras liv ska raseras? Jag bär en ständig oro, inte bara för min son, utan för alla mina nära och kära, för vänner, för deras barn och barnbarn.

Tillsammans med en annan mamma och nätverket Mannaminne anordnade jag en demonstration på Mynttorget den 9 september, mot den godtyckliga tillämpningen av lagen. Vi är fler som ser problemen – och vi tänker inte stå stilla medan rättssäkerheten monteras ner.

En större bild

Det här handlar inte bara om min son. Hans fall är tyvärr inte unikt.

Många fällande domar i sexualbrottsmål bygger på svaga grunder – ord står mot ord, och bevis som borde fria får inte den tyngd de borde ha. I praktiken har beviskraven sänkts. När domstolen ”tror mer” på ena parten än på den andra kan det räcka för en fällande dom.

Idag sitter min son med fotboja, andra i fängelse. Familjer splittras. Liv förstörs. Den som en gång döms lever sedan med stämpeln som våldtäktsman.

En rättsstat på glid

Jag vill se en nationell översyn av hur sexualbrottsmål hanteras i domstol. Jag vill att politiker vågar tala om rättssäkerhet även när det är obekvämt. Och jag vill att vi återgår till den rättsprincip som borde vara självklar: ingen ska kunna dömas utan bevis bortom rimligt tvivel.

Det här skriver jag som mamma. Men också som medborgare. För om rättssäkerheten faller, faller den för oss alla.

Av: Mamma till en tvivelaktigt dömd son och medlem i nätverket Mannaminne

Detta är en krönika. Analyser och ställningstaganden är skribentens.