Den svenska motståndsrörelsen

Fil. dr. Johan Wennström, f. 1987, är statsvetare och sedan några år forskare vid Försvarshögskolan. Nyligen har han kommit ut med boken “Sveriges sak var vår – den hemliga svenska motståndsrörelsen” (Bonniers förlag). Enligt förlagsreklamen är hans arbete ett historiskt verk som för första gången skildrar den svenska motståndsrörelsen bortom myterna och i full skala. Boken sägs också vara en idébok om den svenska framtiden i NATO och betydelsen av en säkerhetspolitik grundad på nationella ”instinkter”.

Johan Wennström har lagt ned mycket arbete på att intervjua ett stort antal personer som haft framskjutna ställningar i statsförvaltningen, näringslivet och arbetarrörelsen. Dessutom tycks han ha tillbringat åtskilliga månader i arkiven på jakt efter dokument som kan klarlägga hur arbetet med en motståndsrörelse ska ha gått till. Den korta boken är också försedd med en omfattande och nog så intressant notapparat.

Bokens ambition är att försöka ge en avslöjande och heltäckande bild av de förberedelser som gjordes och som brukar omtalas som “Stay Behind”-organisationen. Det hela görs på ett trovärdigt sätt, men slutresultatet är ändå sådant att man måste konstatera att det inte har funnits så mycket för den unge statsvetaren att tugga sig igenom.

Mycket av det som avhandlas i boken, även på detaljnivå, är sådant som är känt för oss som under åren har följt med i den säkerhetspolitiska litteraturen och debatten. Mycket handlar om hur det var på 1940-talet och fram till 1960-talet.

När kriget drabbade våra nordiska grannländer våren 1940 tvingades Sverige att med många snabba improvisationer bygga upp en underrättelsetjänst, som tidigare varit försummad eller knappast ens existerat.

Underrättelsetjänsten kom att ledas av majoren Carl Pettersèn (1883 – 1963) och gick då under beteckningen C-byrån. Under den tiden rekryterades religionshistorikern Thede Palm (1907 – 1995) från Lund till C-byrån och denne blev efter kriget själv landets underrättelsechef. Han hade en i sammanhanget ovanlig bakgrund eftersom han var religionshistoriker som doktorerat på en avhandling om hedniska kultplatser i norra Tyskland och som även studerat heliga lundar och träd. Under närmare 20 år hade han dessutom arbetat som bibliotekarie vid Lunds universitetsbibliotek.

Uppenbarligen rekryterades Thede Palm till underrättelseverksamheten därför att han hade ett skarpt intellekt och analytisk förmåga. Dessutom var han akademiskt skolad och språkkunnig. Till sitt sätt var han dock reserverad och brittiskt kultiverad, vilket starkt kontrasterade mot de militärer som han kom att arbeta tillsammans med.

Efter kriget var det Thede Palm, då chef för den omtalade T-byrån, som var en av ledarna för det embryo till en svensk motståndsrörelse, som under en tid gick under täcknamnet “Hembygdsvården”. Efter det att han 1965 lämnat sitt uppdrag som underrättelsechef var han forskningschef vid Militärhögskolan fram till 1972 samt då även en flitig medarbetare i militärhistoriska ämnen i Svenska Dagbladet. Han skrev dessutom ett antal intressanta understreckare i tidningen (vilka nu senare borde publiceras).

En ganska stor del av boken innehåller skildringar av de olika personer, som i ett tämligen informellt nätverk bildades i ambitionen att förbereda en svensk motståndsrörelse. I praktiken handlade det om att ledare i näringslivet och arbetarrörelsen regelbundet träffades i en mycket liten grupp (“sexlingarna”) för att diskutera vilka åtgärder som borde förberedas för att en motståndsrörelse skulle kunna verka under en ockupation. Den som anges som ledare för den tilltänkta motståndsrörelsen var Alvar Lindencrona, chef för försäkringsbolaget Thule och därefter direktören Curt-Steffan Giesecke vid arbetsgivarföreningen (SAF). Båda betrodda män med egna stora nätverk. Ingen av dem hade dock någon högre militär utbildning, vilket noteras.

Johan Wennström menar också att han har kunnat finna tillräckliga bevis för att det byggdes upp en viss fältorganisation med personer som hade olika geografiska distrikt tilldelade och uppgift att göra vissa förberedelser och vidtala lämpliga personer som skulle kunna ingå i en motståndsrörelse. Men det framgår av skildringen att det inte rörde sig om mer än högst några hundra personer. Förmodligen färre än så.

Dessutom kan man i brist på dokumentation fråga sig om det bland dessa möjligen fanns personer med livlig fantasi och en viss benägen att tillskriva sig själva uppgifter som det inte ens tilldelats. Underrättelsetjänster och säkerhetstjänster riskerar nämligen att dra till sig en del personer som lever i annan värld än den verkliga.

Johan Wennström är uppenbarligen fascinerad av det persongalleri som han har kunnat mejsla fram genom ett stort antal intervjuer och källor i pressen och litteraturen. En ganska stor del av boken ägnas åt att även anekdotiskt skildra de ledande personerna. Däremot får inte läsaren veta något om hur en motståndsrörelse i praktiken skulle ha kunnat verka i landet och vilka förberedelser som vidtogs. Förklaringen till detta måste helt enkelt vara att författaren inte har hittat någon sådan information. Detta trots mycket sökande i arkiven.

Det som är känt om den så kallade Stay Behind-rörelsen, i ett antal av de demokratiska länderna i Europa, under kalla kriget är att det rörde sig om mycket begränsade organisationer, vars uppgifter också förutsågs bli begränsade. Främst rörde det sig om att skydda, förbereda och föra ut nyckelpersoner ur landet samt att upprätthålla radioförbindelser med utlandet.

Det senare för att kunna på ett tillförlitligt sätt rapportera om vad som hände i landet under en påbörjad ockupation. Frivilliga radioorganisationen (FRO) nämns inte i sammanhanget trots att vi vet att mycket av förloppet under invasionen i Tjeckoslovakien 1968 rapporterades till västvärlden av tjeckiska radioamatörer.

Det visade sig att ryssarna hade mycket svårt att förhindra radiotrafiken och västvärlden kunde nästan i detalj följa händelserna under de första dagarna. Hos svenska FRO gjordes inte några förberedelser för att sköta radioförbindelser med en tänkt svensk motståndsrörelse.

Den svenska rudimentära organisationen kallades aldrig “Stay Behind”, vilket var Nato-ländernas allmänna beskrivning av de civila organisationer som man räknade med skulle kunna föra ut regenter och regeringsmedlemmar. För Sveriges del skulle kungahuset och en del av statsråden föras till en säker plats utomlands. Det är bekräftat att förberedelse hade gjorts för en exilregering i England och som andra alternativ i USA.

Enligt folkrätten får en motståndsrörelse under vissa betingelser utföra våldsaktioner på ockuperat område. Det framgår av boken att några förberedelser genom utbildning i exempelvis sprängtjänst och lagring av sprängmedel och vapen, inte förekom i vårt land, vilket dock var fallet i bland annat Norge och Tyskland. Inte att förglömma “vapengömmoaffären” i Finland och vapenförråden i Tyskland, vilka arrangemang ledde till inrikespolitiska konsekvenser i fredstid. I Finland åtalades närmare 1 500 personer för att de olagligen hade gömt vapen i en förberedelse för en motståndsrörelse i det fall som Sovjetunionen hade ockuperat landet.

Författaren berör endast mycket kortfattat det förhållandet att svenska markstridskrafter hade uppdrag att fortsätta att bedriva det så kallade ”fria kriget” om enskilda förband hade blivit kringrända och inte längre kunde strida på ett planlagt sätt. Det finns inte heller några uppgifter om att det skett förberedelser för hur vapen och sprängmedel samt sambandsmedel från Försvarsmakten skulle kunna överföras till och användas av en motståndsrörelse. Onekligen krävs det en hel del kunskap och utbildning i hantering av sprängmedel för att nå avsedd verkan.

Boken uppmärksammar inte heller det problem som kunnat uppkomma om det uppstått spontana och i förväg ej organiserade motståndsrörelser. Inte heller diskuteras närmare de uppenbara riskerna för infiltration och avslöjanden när enskilda motståndspersoner grips, förhörs och troligen torteras. Däremot framhålls det att den svenska rudimentär organisationen, som i varje fall en tid gick under beteckningen ”Metro”, byggde på indelning i mycket små celler med endast vertikal kommunikation med andra nivåer i organisationen. Vidare framhålls vikten har att endast pålitliga personer tas med i verksamheten. Vad som skulle utmärka pålitlighet nämns dock inte alls.

Folkrätten tillåter en motståndsrörelse och ger även dess deltagare kombattantstatus under förutsättning att de vid deltagande i strider, eller motsvarande, står under ansvarig ledning, bär vapen öppet och har tydliga igenkänningstecken. Att motståndskämpar, kvinnor och män, har kombattantstatus kan ha stor betydelse under förutsättning att motståndaren iakttar de folkrättsliga reglerna. Hur det är med det i krig vet vi ju.

Försöket till ingående skildring av förberedelserna för en svensk motståndsrörelse visar tvärtom att vi inte har haft någon sådan. Vad vi har haft var en organisation för att snabbt få ut kungahuset och ledande politiker, samt möjligtvis några ytterligare personer ur landet. Under kalla kriget fanns det en krigsorganisation för det psykologiska försvaret, men det var inte någon motståndsrörelse.

Författningmässigt var det så ordnat att en svensk exilregering skulle kunna verka från utlandet. Enligt lag får riksdagen och regeringen nämligen inte fatta beslut på ockuperat område.

Författaren tycks hysa en märkligt djup fascination för de enkla och mycket begränsade förberedelser som ändå gjordes i vårt land. Själv är jag tveksam till att ens kalla det för en motståndsrörelse. Han nämner inte något om de långvariga och livliga rykten som förekom att en viss ambassad i Stockholm hade till uppgift att upprätta en lista på alla de personer i landet som skulle gripas och interneras eller avrättas. Ryktena talade om en 300-lista, medan andra trodde ett listan var längre än så. Det kan noteras att personer som var av särskilt intresse för en ockupationsmakt, personer som inte kunnat lämna landet, heller inte hade tillgång till falska legitimationshandlingar eller förberedda gömställen.

För att uppnå verkan hade det krävts att ett större antal personer utbildats i sambandstjänst, sprängtjänst och enkel underrättelseinhämtning. I vilken omfattning som resterna av svenska markförband skulle kunna ingå i en motståndsrörelse, har uppenbarligen inte varit föremål för överväganden.

I boken berörs inte något om utrikesförvaltningens krigsplanläggning, utnyttjandet av den svenska delen av SAS-flygplanen, dispositionen av den svenska guldreserven och inte heller av frågan om industrins kapacitet skulle förstöras för att hindra att verkstäder och fabriker utnyttjades av ockupationsmakten. Den särskilda flyggruppen som fanns inom flygvapnet för att transport ut viktiga personer nämns inte ens.

Frågan om förberedelse för sprängning och destruktion av egna resurser samt undanförsel tycks inte heller någonsin ha varit föremål för någon planläggning. Även om Johan Wennström har gjort en god sammanfattning av vad som redan tidigare varit känt och lätt i bevis att det fanns en rudimentär organisation så återstår dock den stora frågan: Varför förberedde landet sig inte med en verklig motståndsrörelse? Den frågan besvaras inte i boken.

Vi i Sverige hade aldrig något intresse av att lära oss något av den Jugoslaviska motståndsrörelsen, som var den effektivaste under krigsåren. Det hade också varit värdefullt att få en kortfattad beskrivning av förberedelserna för motståndsrörelser i Finland och i Norge. Det förefaller som om förberedelserna där var betydligt grundligare och mer realistiska än i vårt land. Kan det ha varit så att ytterst få i vårt land verkligen bedömde det som en reell risk att det skulle bli krig? För mig lutar svaret mot att det nog var så.

En nation inte är besegrad förrän den känner sig besegrad. Motståndsandan är ju själva förutsättningen för en motståndsrörelse. Motståndsandan fanns säkert latent hos många i vårt land, men fanns det hos den politiska ledningen en vilja att verkligen förbereda sig för det värsta och därmed även en ockupation?

Det gläder mig att författaren i boken aviserar att han själv kommer att ombesörja att Thede Palms dagböcker publiceras. Dessa kan visa sig innehålla mycket intressant. Bibliotekarien som blev underättelsechef har förhoppningsvis gjort intressanta anteckningar under kalla kriget.

Av: Thorulf Arwidson

Thorulf Arwidson har varit verksam som advokat i närmare 40 år, och under lång tid major i flygvapnets reserv.