Mellan politiskt hyckleri och skamlöshet

Det finns få saker som tycks uppröra människor så mycket som hycklande politiker. Vem minns inte upprördheten mot dåvarande miljöminister Åsa Romson då det visade sig att hon målat båten med förbjuden färg? Eller alla hånfulla kommentarer över statsminister Reinfeldts ”öppna hjärtan” eller statsminister Löfvens ”Europa bygger inte murar”, som senare fick revideras till att propagera för stenhårda gränskontroller och minskad invandring.

I nutid är det pinsamt att skåda Socialdemokraternas hyckleri runt lottförsäljning liksom Johan Forssells och Benjamin Dousas genanta dans runt mångmiljonbetalningarna till Somalias korrupta regim.

Vi tycks avsky dubbelmoral och pekpinnar så intensivt att till och med total skamlöshet och öppen förljugenhet är att föredra. Som när Jimmie Åkesson, överbevisad om motsatsen, påstår att avslöjandet av SD:s trollfabriker är en gigantisk påverkansoperation av det vänsterliberala etablissemanget. Eller när klimat- och miljöminister Romina Pourmokhtari, tvärtemot fakta, påstår att Sverige minskar utsläppen.

Vi vet att de ljuger. De vet själva att de ljuger. Ändå tycks det lättare att acceptera den öppna förljugenheten än dubbelmoral och pekpinnar.

Det är likadant i privatlivet. För vem kan låta bli att hånfullt skratta åt den förnumstige veganen i second hand-kläder som blir påkommen med en flygresa till Paris? Eller den medelålders, miljömedvetna kvinnan i rebellmammorna som ses köra runt i en dyr Tesla?

Den som blir ertappad som skenhelig blir aldrig populär och riskerar istället bli uthängd på nutidens digitala skampålar X, Facebook eller TikTok.

Men om ingen människa hycklar, då finns heller ingen moral.

Hyckleri innebär dubbelmoral och att inte följa de principer man påstår sig stå för. Men med det sagt, innebär det att hyckla att samtidigt erkänna att det finns moraliska gränser.

När högt uppsatta partiföreträdare i Socialdemokraterna påstår att de inte kände till de metoder som användes för att sälja kombilotter vet vi att de hycklar. Men då vi vet också att de känner skam över det inträffade. Det moraliska felsteget.

När däremot Romina Pourmokhtari, mot bättre vetande, och utan att rodna påstår att utsläppen går ner, då vet vi att hon ljuger utan att ens känna skam. Precis som vi vet vi att Jimmie Åkesson ljuger när han ogenerat påstår att han inte har en aning om att hans bröllopsgäster är gängkriminella eller att det fortfarande finns en stor andel personer med rasistiska åsikter i partiet.

Problemet är att från den öppna förljugenheten och skamlösheten är nihilismen bara en tanke bort. För kan jag ljuga ogenerat, trots att både jag och mottagaren vet att jag ljuger, då finns heller inga moraliska värden kvar. Det blir istället fritt fram att öppet visa hur korrupt man är. Som när president Trump ogenerat tar emot flygplan från en diktatur eller en guldtacka från Schweiz inför en tullförhandling. På en betydligt mindre, men ändå samma skala, hur svenska politiker ogenerat umgås med friskolelobbyn eller köper aktier i bolag som gynnas av regeringsbeslut.

Alla moraliska värden blir satta ur spel. Som barnkonventionen, yttrandefrihet, mänskliga rättigheter, att lämna världen till kommande generationer utan en klimatkatastrof. Att makthavare berikar sig och tar mutor är bara en del i den starkes rätt.

Hyckleri är inte vackert. Men fulast ändå är ett samhälle som saknar moral.

Detta är en krönika. Analyser och ställningstaganden är skribentens.

Michael Pålsson är advokat på Juhlin & Partners, med expertis inom avtalsrätt och arbetsrätt, samt styrelseledamot Svenska Avdelningen av Internationella Juristkommissionen.

Han har ett stort intresse för rättsfilosofi och är bland annat författare till böckerna ”Om frihet i vår tid” och ”Verklig rättvisa”.

Läs mer på www.michaelpalsson.se

Michael är en av Para§rafs fasta krönikörer.