Av Anders Cardell 2026-04-15
Historien är brutalt tydlig: det vi tolererar, möjliggör vi. Israels och USA:s oinskränkta straffrihet – först i Gaza, sedan i Venezuela – har fört oss till randen av ännu en eskalering, som nu utspelar sig i Iran.Världens ledare hade sin chans. I samma ögonblick som folkrätten sattes ur spel hade de kunnat dra en tydlig gräns. Det gjorde de inte. Och priset för detta misslyckande mäts nu i instabilitet, förstörelse, gemensamma ekonomiska konsekvenser och människoliv.
Vissa ledare trodde kanske att de kunde hantera Trump, blidka honom, smickra honom, tillfredsställa hans ego. De behandlade en geopolitisk kris som ett ensidigt individuellt personlighetsproblem och svarade med undergivenhet istället för beslutsamhet. Till och med ekonomiska incitament, från stater som Qatar, misslyckades med att förändra hans kurs.
När det stod klart att Trump skulle fortsätta vara just Trump, med allt vad det innebär, borde kraftfulla åtgärder ha följt. Tydliga konsekvenser. Verklig press. Istället rådde tvekan.
Samma misslyckande gäller i ännu högre grad Israels ledarskap. Där kom varningssignalerna tidigare, men reaktionen var ännu svagare.
Nu är konsekvenserna globala. Det finns ingen sammanhängande logik, inga tydliga mål och inget brett folkligt stöd i USA för ett krig mot Iran. Ändå fortsätter utvecklingen i samma riktning.
I Israel ser det annorlunda ut. En betydande del av befolkningen stödjer fortsatt militärt agerande, vilket är ett tecken på hur långt de politiska och samhälleliga normerna har förskjutits.
För många européer blev Gaza ett uppvaknande. Det blottlade en radikalisering som inte längre gick att ignorera. Visst kan man hävda att omvärldens reaktion dröjde eftersom omfattningen av övergreppen inte var fullt känd. Men det argumentet håller inte längre. Fakta är nu offentliga. Tystnaden är nu ett val.
Det handlar inte längre om nyanser. Antingen försvarar man folkrätten, eller så överger man den. Antingen står man på samma sida som de som anklagas för brott mot mänskligheten, eller så står man på offrens sida.
Europas tvekan har redan kostat civila liv varje dag. Och nu ser vi samma mönster upprepa sig. Vad man personligen anser om Irans regering är irrelevant i detta sammanhang. Om folkrätten ersätts av subjektiva bedömningar finns det ingen stat som är säker från godtycklig aggression, inte ens de som säger sig försvara regelverket. Vi har sett detta förut: humanitära argument räcker inte för att stoppa krig.
Europa måste agera. Inte med ord, utan med konsekvenser. En fullständig bojkott av både Israel och USA är nödvändig. Ja, sådana åtgärder kommer att väcka starka reaktioner hos lättkränkta ledare. Men upprördhet är inte detsamma som orättvisa, och obehag är inte detsamma som skada.
I USA skulle en sådan åtgärd dessutom spegla viljan hos många amerikaner som inte vill se ännu ett krig.
När det gäller Israel skulle det vara en länge efterlängtad signal: att militär aggression har gränser och konsekvenser.
Europa misslyckades med att stoppa övergreppen i Gaza vilket kommer att stå kvar i historien. Frågan är nu om man tänker upprepa samma misstag i Iran och kanske låta utvecklingen gå så långt att den slutar i en kärnvapenkatastrof.
Detta är en krönika. Analyser och ställningstaganden är skribentens.
Stöd oss i arbetet med att bevaka rättsstaten »Anders Cardell växte upp i det lilla brukssamhället Hallstahammar och i stockholmsförorten Östberga. Han blev anställd på Fryshuset i slutet på 80-talet där han arbetade fram till att Anders Carlberg gick bort 2013.
Anders har varit aktiv i olika former av ideell verksamhet parallellt med sitt ordinarie arbete. De senaste åren har varit starkt präglade av att han har blivit förälder:
– Jag skriver för att jag känner ett ansvar för att göra det jag kan, med de resurserna jag har, för att skapa ett bättre samhälle, säger Anders.
Anders Cardell är en av Para§rafs fasta krönikörer.
Para§rafs artiklar, krönikor och debattartiklar kan kommenteras på vår Facebooksida.