Publicerad 2026-05-26
Den 20 maj genomfördes ännu en demonstration mot den godtyckliga tillämpningen av sexualbrottslagstiftningen. Den första hölls när riksdagen öppnade i höstas.Att sådana demonstrationer ens ska behövas i en rättsstat som Sverige är anmärkningsvärt.
Under flera år har politiker, ledamöter i justitieutskottet och andra beslutsfattare uppmärksammats på en växande oro kring rättssäkerheten i sexualbrottsmål. Det handlar om fall där unga män döms för våldtäkt trots att teknisk bevisning saknas, vittnen saknas och det ibland inte finns någon objektiv stödbevisning för att ett brott ens har ägt rum. Enbart utifrån ord mot ord.
Trots detta möts många drabbade och deras anhöriga av tystnad.
Om konsekvenserna inte vore så allvarliga hade situationen nästan kunnat framstå som skrattretande. Men bakom varje dom finns människor vars liv förändras för alltid.
För den som döms handlar det inte bara om ett fängelsestraff. Straffet fortsätter långt efter frigivningen genom social stigmatisering, psykisk ohälsa, förlorade relationer och förstörda framtidsmöjligheter. Även familjer och anhöriga drabbas hårt.
Samtidigt präglas den politiska debatten nästan uteslutande av krav på hårdare straff, fler fängelseplatser och skärpta lagar.
I den offentliga debatten talas det ofta om män som förövare, men betydligt mer sällan om män som drabbas av rättsövergrepp eller rättsosäkerhet. Den obalansen behöver kunna diskuteras utan att det uppfattas som ett angrepp på verkliga brottsoffer.
Betydligt mindre uppmärksamhet riktas mot risken för felaktiga domar och vad som händer när rättssäkerhetens grundprinciper börjar urholkas.
Principen om att skuld ska vara ställd utom rimligt tvivel är inte en teknisk detalj i rättssystemet. Den är själva fundamentet för en rättsstat.
När domstolar i praktiken uppfattas sänka beviskraven i vissa typer av mål skadas inte bara den enskilde som döms. Förtroendet för hela rättsväsendet riskerar att undergrävas.
Att uppmärksamma rättsosäkerhet i sexualbrottsmål innebär inte att man förringar verkliga brottsoffer. Tvärtom måste ett rättssamhälle kunna värna både brottsoffer och rättssäkerhet samtidigt. Det ena får aldrig utesluta det andra.
Nu närmar sig valet. Politiker talar gärna om trygghet och rättvisa. Men rättvisa måste gälla alla medborgare – även den som står anklagad för ett sexualbrott.
Vi är många som kräver att rättssäkerheten åter sätts i centrum. Inte särbehandling. Inte lägre skydd för brottsoffer. Bara en rättsstat som fungerar som den ska.
Av Nina Hamilton, medlem i nätverket Mannaminne
Detta är en debattartikel. Analyser och ställningstaganden är skribentens.



Para§rafs artiklar, krönikor och debattartiklar kan kommenteras på vår Facebooksida.