Fästingjournalistik och Public Service

Det finns påverkansjournalistik, en centralstyrd ”journalistik” som hårt driver en politisk eller ideologisk linje. Paraplyjournalistik, en ”journalistik” som konsekvent och blint återpublicerar eller i bästa fall sammanfattar andras material. AI-journalistik som producerar algoritmgenererade texter. Gonzojournalistik, som liksom Hunter S. Thompson själv blir en viktig del av berättelsen och fästingjournalistik.

Fästingar är parasiter som lever på att suga blod. De har inga fördomar. De sticker sig fast i de tjocka, de långa, de bruna, de vita, de unga, de gamla, de med funktionsnedsättningar, de friska, de fattiga, de rika, de äkta svenska, de oäkta, ”med samma varma själ”. Det kommer knappast som en nyhet. Fästingar kan överföra ett flertal sjukdomar till människan, de vanligaste är borrelia och TBE. Inte heller det är någon nyhet.

Ingen, eller i alla fall ganska få skulle komma på idén att föröka fästingar och sprida dem bland befolkningen. Men åsikter och tankar, oavsett vilken sjuka de än sprider, sprids av tidningar och bloggar och radio och tv, till och med Public service.

Har du missat ”Fördomsshowen”? Omöjligt: SVT kör reklam för denna propaganda för förnedring flera gånger om dan, vecka efter vecka.

Jag fick frågan varför partiledarna låter sig utsättas för denna vanära? Det är bara de själva som kan svara, men min gissning är att de trodde Fördomsshowens ”journalistik” kunde jämföras med det barn-tv-programmet i vilket Sveriges statsminister Göran Persson dansar med dockkossan Doris.

När Nooshi Dadgostar upprepade gånger tar fram sin telefon under inspelningens gång, bekräftar hon att fästingjournalistiken inte förtjänar någon som helst aktning.

Fördomsshowen är en ”utveckling” av Fördomspodden som jag skrivit om vid flera tillfällen. Det riktigt oroväckande är inte att det självsäkra fördomsansiktet livnär sig på detta människoillojala vis, utan att andra medier, SR, SVT och en massa tidningar spred och upprepade hans irrlära som om vi befann oss i en diktatur där objektivt korrekta uppgifter är förbjudna.

Märk väl att Fördomsshowens och Fördomspoddens koryfé hyser inte samma illaluktande fördomar mot äkta svenskar som mot dem med invandrarbakgrund. Det är Nooshi Dadgostar, det är Parisa Liljestrand, det är Simona Mohamsson som utses för dem mest illaluktande fördomar, inte Magdalena Andersson, inte Ulf Kristersson, inte Elisabeth Thand Ringqvist, inte Ebba Busch, inte Amanda Lind, inte Jimmie Åkesson.

De mest ruttna fördomar drabbar ”osvenskarna” Nooshi Dadgostar, Parisa Liljestrand och Simona Mohamsson. Skulle Magdalena Andersson, Ulf Kristersson, Elisabeth Thand Ringqvist, Ebba Busch, Amanda Lind, eller Jimmie Åkesson gång efter annan bemötas med fördomen att de är lata och oförberedda? Omöjligt. Sånt är reserverat uteslutande åt ”nya svenskar”.

Skulle Magdalena Andersson kunna drabbas av påståendet ”du har besökt Auschwitz bakfull”? Knappast. Hon har nämligen inte sina rötter i Iran.

Jag är också en oäkting i Sverige. Och jag matas med det. Indirekt: En fästingjournalist skrev om mig ”Jag har aldrig hört talas om honom [Oravsky]. Jag har aldrig hört honom omtalas i svenska dagstidningar, media eller andra nyheter och jag har aldrig hört talas om någon bok han ska ha författat.”

Det verkar som att fästingjournalister använder sig själva som det orubbliga måttet med vilket allt annat bör bedömas. Denna despot-egocentrism, demonstreras även rent visuellt, när SVT:s Torquemada bestiger ett upphöjt podium och bara hans välputsade sko är i bild. Med den skall han trampa på sina offer. Det är inte svårt att associera till Orwells “If you want a picture of the future, imagine a boot stamping on a human face, forever.”

Lasse Ekstrand, som livnärde sig på Gefle Dagblad, skrev där ”Vem nu denne gåtfulle Oransky är”, och han konstaterar, att Oransky ”finns inte upptagen i Sveriges Författarförbunds Matrikel, ej heller i Bibliotekstjänst ArtikelSök”.

Jag kan hålla med honom: Oransky är inte sökbar på dessa ställen. Men ”Oravsky”, ”Vladimir Oravsky”, vilket är mitt namn rättstavat, finns upptagen på rätt så många ställen. Garanterat.

Återigen: att Gefle Dagblad publicerar något som inte är korrekt och väl researchat, är inte OK men ändå är jag villig att förbise det.

Värre dock är, mycket värre, att flera tidningar övertog denna illvilliga missinformation utan någon som helst rättelse eller kommentar. Om Oravsky (eller Oransky) var ett svenskklingande namn, då skulle man troligen vara lite mer försiktig i sina skriverier.

Lasse Ekstrand ”recenserade” och sågade vid fotknölarna ”Oranskys” bok ”Den lyckliga ockupationen”, som för övrigt fick lysande recensioner: ”Samhällskritik för det 21:a århundradet. En vass dokumentär av en synnerligen skarpögd invandrare som mött det svenska samhället. Med frenesi, humor och ett otal exempel visar författaren på all den inkompetens och maktmissbruk han under trettio år mött inom den svenska statsapparaten.”, skrev ”Svensk bokhandel”.

”Läs Chandler i stället!”, uppmanade Gefle Dagblads feta rubrik. Visst är det lite hedrande att jämföras med mästaren av den hårdkokta skolan Raymond Chandler men uppriktigt, vad finns det för beröringspunkter mellan ”Den lyckliga ockupationen” och Chandler?

Nyligen fick jag läsa att jag skryter med böcker som jag absolut inte har skrivit eller medverkat i. Samtidigt nämns bara en enda bok, som antagligen var menad att representera onämnda flera. Boken i fråga heter ”Fnitter: En rolig bok av kvinnor – på fullt allvar!”. Så här skriver denna sorgliga typ som, verkar det som, drömmer om att tilldelas utmärkelsen Guldspaden för ”grävande journalistik” och nu äntligen nådde sitt livsskop: ”… hans namn [Oravskys] inte står listat bland bokens författare.”

Jag håller fullständigt med, dock är lite förvånad över att det fanns en redaktör som godkände denna demaskering, som märk väl, faller på sin egen orimlighet. Bokens premiss var att den skulle skrivas endast av kvinnor. Så hur skulle jag, en man, kunna bidra till den under mitt eget, mansklingande namn? Men jag finns med. Garanterat. Jag har skrivit om detta flera gånger. Det är bara att googla, eller läsa mer här. Jag lovar en underhållande och lärorik läsning.

Fördomsshowens och Fördomspoddens fästingjournalist försöker framställa sig som väl förbered. Trots att han är sorgligt okunnig. Jag tänker på exempelvis hans ”intervju” med ”iranskan” Parisa Liljestrand som han återigen återkom till i samband med utfrågningen av Ulf Kristersson. Jag tänker på Ulf Kristerssons utfrågning.

Så här är det: Olof Palme bodde aldrig i Sagerska palatset. Stället blev statsministerns officiella bostad först efter Palmes död. Staten köpte byggnaden 1988. Den första statsminister som bodde i palatset var Göran Persson. Palme bodde i ett radhus i Vällingby tillsammans med Lisbeth Palme och familjen.

Jag har också fördomar. Naturligtvis. Liksom varenda en sann humanist. Liksom samtliga välmenande, rationella människor över hela världen. Det är nämligen fördomar som utgör den sammanhållande kraft som förenar människor och folkgrupper och nationer, och står emot och hindrar missförstånd, ovänskap och krig.

Ju fler fördomar, desto bättre och ljusare framtid kanar mänskligheten mot. Fördomsshowen kommer att vara det ultimata beviset på detta. Tack vare Fördomsshowens gemena röntgenstrålar, kommer vi äntligen kunna välja den rätta politiska ledaren för vårt land. Inga misstag, inga tveksamheter. Enär allt blev genomlyst och klart. Som korvspad i solsken.

“Don’t even hear the murmur of a prayer.
It’s not dark yet, but it’s gettin’ there”

Detta är en kulturkrönika. Analyser och ställningstaganden är skribentens.