När murarna rämnar inifrån Var och besökte sonen på anstalten Skänninge igen, och det som ljuder inne i mitt huvud är något min älskade hustru uttryckte för något år sedan; ”Hoppas vi kan åka därifrån idag utan tårar i ögonen denna gången”.
”Hur ska vi kunna rehabiliteras?” Jag kan absolut inte tala för alla på klass 1-anstalter, men för dom som är i samma situation som mig, så vill jag lyfta ett stort problem. Det är nu särskilt aktuellt med tanke på det dödsfall som inträffade för inte alls länge sedan på Kumla.
Tystnadskulturen är Kriminalvårdens stora utmaning När jag började inom Kriminalvården för ett antal år sedan var jag motiverad till att bidra till ett tryggare samhälle. Jag kände inte till verksamheten så väl, men fick en bra uppfattning i samband med anställningsintervjun. Tänk om jag då hade haft en spåkula och kunnat se situationen nu i början av 2026.
”Det ska bara se bra ut” Hur kan en organisation som Kriminalvården ha en roll att hjälpa andra när dom själva är i ett så förvirrat tillstånd, utan bra rutiner eller fungerande system? Det är lika ologiskt som om en advokat skulle arbeta som en kirurg.
Bortkastade nycklar tryggar inte samhället Kriminalvårdens värdegrund bör läsas med stort intresse av både ledning, anställda och intagna. Varje punkt känns som bra ”stödhjul” för hela verksamheten i sin helhet. Om värdegrunden dessutom kombinerades med att ta in information och kunskap från de som faktiskt berörs av verksamheten då kanske myndigheten skulle kunna bli bättre fungerande.
”Det ser mörkt ut” Olämpliga kollegor. Hotfullare stämning. Mer våld. Mindre rehabilitering. En kriminalvårdsinspektör berättar om sin verklighet.
