Kristersson fick sitt medborgarskap utan att förtjäna det

Eftersom Elisabeth Svantesson är moderat och dessutom sitter i en regering som styrs av Sverigedemokraterna kan det vara på sin plats att förtydliga vad hon menar. Hon menar alltså endast dem som tvingats hit på grund av krig eller förföljelse, inte människor som kommit till Sverige på vaginal väg. Eller för att uttrycka det på blåbrun svenska: Nyfödda tycker vi om. Nyanlända tycker vi inte om.

Smaka på orden om att inte omedelbart få ta del av alla välfärdsförmåner. Som om någon någonsin flytt över Medelhavet för att snabbt få ut maximalt rotavdrag för takomläggning, rutavdrag för städhjälp, skrotbilspremie på 25 000 spänn för att köpa ny Tesla. Som om någon någonsin tagit del av alla välfärdsförmåner.

Det Elisabeth Svantesson vill göra är att skapa ett A-lag och ett B-lag och hon har mage att påstå att det är en välgärning. A-laget är för oss som har råkat födas i landet och B-laget är för människor som har råkat födas i länder som man tvingas fly ifrån.

Alla som kan något om sport vet att spelare i B-laget antingen lyckas ta sig in i A-laget till sist genom hårt slit, tur och talang eller slängs ut ur truppen för att de inte presterar på den nivå lagledningen önskar.

“Den som invandrat hit bör gradvis, främst genom arbete, kvalificera sig till våra gemensamma välfärdsystem”, skriver hon i sitt Facebookinlägg och lägger till att “Det är både rätt och rättvist.”

Ja, eller så är det precis vad det inte är. Det rättvisa vore väl om alla som bor i ett land har samma rättigheter, skyldigheter och förmåner. Och om man ska skapa ett A-lag och ett B-lag så verkar väl det vettigaste vara att alla konkurrerar om platserna på lika villkor?

För är det verkligen rättvist med språkkrav för medborgarskap för den som tvingats fly från krig samtidigt som genomsnittlig infödd SD-väljare får behålla sitt medborgarskap trots svårigheter med att hålla isär stora och små bokstäver och oförmåga att läsa texter som är längre än en mening?

Och är det verkligen rättvist att Ulf Kristersson kan kvittera ut en välfärdsförmån från oss skattebetalare på nästan 200 000 kronor i månaden som tack för sitt “arbete” som populisthögerns marionettdocka medan invandrare beläggs med försörjningskrav och riskerar att kastas ur landet om de tjänar under 28 480 kronor i månaden?

Ulf Kristersson gjorde förresten också ett Facebookinlägg nyligen. På bilden poserar han tillsammans med en polis. Kristersson poserar gärna tillsammans med poliser. Förmodligen är tanken att han ska kännas lite mindre skurkaktig än vad han egentligen är. “Ett svenskt medborgarskap ska man förtjäna och vara stolt över”, skrev han då.

Själv har jag inte gjort någonting för att förtjäna ett svenskt medborgarskap. Det har inte Kristersson heller. Vi fick våra medborgarskap helt utan prestation.

När det gäller stolthet så brukade jag känna en stolthet över vårt land. Jag tyckte om vilka vi var i världen – att vi sågs som ett snällt och sansat land, att vi var kända för öppenhet, jämlikhet och tolerans. Vi hade våra brister, det har alla länder, men vi var inte kända för att låsa in människor, för att kasta ut människor, för att stå med armarna i kors när andra lider och säga “du ska inte omedelbart få ta del av alla välfärdsförmåner”.

Jag har vuxit upp i ett Sverige där vi läste Bamse och lärde oss att det var bra att dela med sig. Krösus Sork var den onda. Bamse var den goda. Snällheten som ideal.

“Sedan regeringen tillträdde”, skriver Kristersson i ett annat inlägg, “har antalet asylsökande i Sverige minskat med 42% – samtidigt som det har ökat med 4% i EU.” Han menar att “det är ett tydligt resultat av regeringens politik”.

Och så är det ju. Ett land som bahandlar asylsökande illa, som ger flera avslag än andra länder är inte ett land någon vill komma till – om man inte måste.

Samtidigt som Kristersson stolt proklamerar att allt färre flyktingar söker sig hit trots att behoven av en fristad under krig och förföljelse är större än någonsin haglar rapporterna om välfärdskrisen. Allt färre människor ska försörja allt fler. Tack vare invandringen har vi klarat utmaningen att få tag i personal inom hemtjänst, barnomsorg och serviceyrken. Framtiden ser nu dyster ut men Kristersson är nöjd.

För mig har det länge varit självklart att det är bättre att hjälpa andra och själv få hjälp än att göra livet surt för andra och själv få problem. Tidöregeringens politik är inte bara hjärtlös. Den är kostsam.

Detta är en krönika. Analyser och ställningstaganden är skribentens.