Andrzej Wajda skulle fira 100 år i år

Olika filmwebbsidor uppger att han har gjort 56 filmer. Det är inte dåligt presterat med hänsyn till hur mycket annat han också hunnit åstadkomma.

Av dessa 56 filmer betraktas upp till 10 filmer som mästerverk, det vill säga, de griper tag i åskådaren oavsett var på jorden denne befinner sig och var hen står politiskt.

Filmen ”Bröllopsfesten”, ”Wesele” på polska, räknas inte bland Wajdas mästerverk. Vilket återigen vittnar om vilken hög standard Wajdas filmer höll. Jag har sett ”Wesele” bara en enda gång, på premiären år 1973, alltså för 53 år sedan, och jag minns den till dags dato. Inte på grund av dess händelseinnehåll, utan på grund av formen: färgerna, kamerarörelser, sättet att prata, sättet att dansa… Jag kan till och med drömma om dess sätt att berätta. Att Lars von Trier sett den både en och två gånger innan han började filma ”Riget” (”Riket”) är uppenbart.

Att Wajdas filmskapande påverkade flera generationer filmskapare världen över utgör en del av hans storhet. Men vad är det man lät sig inspireras av?

Exempel ett:
Hans filmer, inte minst filmerna ”Człowiek z marmuru” (”Marmormannen”) från 1976, ”Bez znieczulenia” (”Utan bedövning”) från 1978 och den Oscarsnominerade ”Człowiek z żelaza” (”Järnmannen”) (1981), öppnar sig mot åskådaren med en djärvhet, en nästan dokumentär autenticitet där saker, ting och händelser, förhållanden och missförhållanden kallas vid sina rätta namn.

Detta är också avläsbart i filmernas form; en ofta handhållen, ”amatörmässig” kamera, en film- eller TV- inspelning i filmen, snabba åkningar genom maktens korridorer, en scenföljd och ett bildval som vill framkalla en känsla av omedelbarhet, samt en myckenhet av hänvisningar till reella och utomfilmiska, allmänkända referenser.

Exempel två:
Här är det bäst, att jag tar till en jämförelse. Till denna korta studie valde jag den svenska filmen ”Sällskapsresan”, eftersom det är den svenska film som sågs av flest biografbesökare i Sverige, däremot i inget annat land, inte ens i Danmark eller i Norge, ansågs den vara publik…

Förklaringen till dess låga attraktionskraft utomlands är, att trots att sällskapsresor existerar i samtliga andra länder, alltifrån Danmark till Kina, anses denna film vara lika svensk-udda som kinesiska Tong Zi Dan, som på hemmaarenan och bara där, uppfattas som en riktig delikatess, och som är något så enkelt som ägg som kokats under en hel dag i pojkurin.

Huvudrollen i ”Sällskapsresan” tilldelades karaktären Stig Helmer, och han är lagerarbetare på ett elföretag. Den inte helt oberättigade frågan som man som åskådare kan ställa, är vad har Helmers yrke med berättelsen i ”Sällskapsresan” att göra?

Själv kan jag inte svara på denna simpla, raka fråga.

Låt oss titta på hur Andrzej Wajda berättar. Exempelvis i den ovannämnda filmen ”Marmormannen”.

Filmtitelns marmorman är muraren Mateusz Birkut och han har sitt yrke att tacka för sin uppgång, och när han bokstavligen bränner sig på en upphettad tegelsten, muraryrkets grundmaterial, blir hans yrke även hans fall.

Detta är vad som utspelar sig på det realistiska planet. På det metaforiska planet får åskådaren samtidigt en tydlig bild av Polens inrikessituation och Polens planekonomiska samhällsplanering under 50-talet, där byggnadspolitiken ansågs vara samhällets Columbi ägg. Birkut hamnar i fängelse, i ett bygge som han själv var med om att bygga, och släpps ut därifrån först när den heta samhällsstenen kallnat – och politiskt töväder blivit ett faktum.

Det är så en mästare bygger de historier som håller honom levande även långt efter hans död.

Detta är en kulturkrönika. Analyser och ställningstaganden är skribentens.