Bakbunden demokrati

Bara 30 minuter efter att utnämningen offentliggjorts, skickades ett anonymt mejl till Regeringskansliet. Mejlet innehöll bilder på Thyberg med bar överkropp samt en så kallad “dickpic”, tagna från ett konto på dejtingappen Grindr – världens största app för HBTQ-personer. Bilderna orsakade omedelbar kris och tvingade Kristersson till reträtt. Regeringens lösning blev att snabbt avskeda Thyberg.

Enligt statsministern var problemet inte bilderna i sig, utan att Thyberg inte varit öppen med deras existens under säkerhetsprövningen. Det var dock tydligt att regeringen saknade både beredskap och rutiner för att hantera situationen.

Bakgrunden till Thybergs utnämning var att hans företrädare, Henrik Landerholm, fått lämna sin post efter flera allvarliga misstag. Det som till slut fick bägaren att rinna över var att Landerholm glömt hemliga dokument i ett skåp på en kursgård – dokument som senare hittades av en städerska med kopplingar till islamistisk extremism i Ryssland. Detta var inte hans enda övertramp.

Tidigare avslöjanden från Dagens Nyheter visade att Landerholm under sin tid som generaldirektör för Myndigheten för psykologiskt försvar hade skickat sekretessbelagda uppgifter till privata mejladresser. Trots detta utnämndes han till säkerhetsrådgivare – en tjänst som aldrig utannonserades. Det bör nämnas att Landerholm är en barndomsvän till Kristersson.

Det stannar inte där. Under en pågående internationell kris handplockades ytterligare en medarbetare till Regeringskansliet – utan att genomgå någon säkerhetsprövning alls. Landerholm glömde dessutom sin mobiltelefon på en ambassad som tillhör ett land med direkt antagonistiska intressen gentemot Sverige.

Det är svårt att föreställa sig att någon annan, utan personlig koppling till statsministern, hade fått sitta kvar så länge som Landerholm gjorde. Nepotismen är svår att bortförklara. Kristersson valde att sätta sin vänskap före rikets säkerhet.

Efter skandalen med de försvunna dokumenten visade en granskning att Kristerssons kansli dessutom hjälpte Landerholm att formulera förmildrande och vilseledande kommentarer om händelsen. När statsministern konfronterades med detta svarade han med det som kan bli ett klassiskt citat:

“Jag vet inte om jag visste det just då.”

Det har också avslöjats att både Regeringskansliet och kursgårdsledningen raderade viktiga bevis i ärendet – ytterligare ett tecken på en bristande transparens.

Med tanke på dessa allvarliga missgrepp är det rimligt att ifrågasätta om det räcker att kalla Kristerssons agerande för ”klantigt”. Problemet är större än så – det handlar om ett systematiskt förfall i ansvarstagande, integritet och professionalism.

Men Kristersson är inte ensam. Ett liknande exempel är Anna Kinberg Batra, som tidigare fick sparken från ett myndighetsuppdrag efter att ha gjort en regelvidrig kompisrekrytering. Trots tydlig kritik från Justitieombudsmannen (JO) har samma regering nu utsett henne till att utreda den myndighet hon själv misskötte. Det är ett mönster som återkommer.

Trots alla dessa exempel på olämpliga utnämningar, svag säkerhet och personligt gynnande, är det kanske inte det största hotet mot svensk demokrati. Det verkligt allvarliga hotet är den politiska konstruktionen bakom – Tidöavtalet.

Avtalet mellan regeringspartierna och Sverigedemokraterna har skapat ett slags inbyggt demokratiskt systemfel. Ett grundläggande krav i en demokrati är att regeringsföreträdare ska kunna agera fritt och sätta medborgarnas intressen främst. Tidöavtalet gör motsatsen.

Avtalet har tvingat Kristersson och andra ministrar att prioritera SD:s intressen, även när dessa går emot folkets vilja eller Sveriges säkerhet. Ett tydligt exempel är hur SD har kunnat bjuda in personer till Regeringskansliet utan att dessa genomgått säkerhetsprövning – trots att flera haft kopplingar till proryska och antidemokratiska miljöer. Enligt Säpo har vissa till och med haft kontakt med rysk underrättelsetjänst.

Socialdemokraterna har upprepade gånger krävt förändring, särskilt i ljuset av det försämrade säkerhetsläget. Ändå händer ingenting. Kristersson förmår inte sätta ner foten, eftersom Tidöavtalet binder honom till tystnad.

Vi har sett hur trollfabriker, avhumanisering av minoriteter och direkt odemokratiska utspel från SD passerar utan någon reaktion från statsministern. Det är inte längre fråga om svagt ledarskap – det är ett resultat av ett avtal som underminerar den demokratiska kärnan.

När statsministern inte längre kan eller vågar säga ifrån, förlorar demokratin sitt fundament.

Det är inte bara en fråga om inkompetens eller vänskapskorruption – det är en strukturell kollaps i det demokratiska ansvarstagandet.

Tystnad var priset Kristersson betalade för statsministerposten.

En ledare i en demokrati får aldrig ingå ett avtal som innebär att han avsäger sig rätten att kritisera eller ställa krav på andra politiska aktörer. För att förstå allvaret i detta, byt ut SD mot valfri annan intressegrupp – en religiös sekt, ett företag, eller ett främmande land. Skulle det då fortfarande kännas rimligt?

För många var det tydligt redan från början att Tidöavtalet utgjorde ett hot mot demokratin. Nu ser vi konsekvenserna – i realtid.

Anders Cardell växte upp i det lilla brukssamhället Hallstahammar och i stockholmsförorten Östberga. Han blev anställd på Fryshuset i slutet på 80-talet där han arbetade fram till att Anders Carlberg gick bort 2013.

Anders har varit aktiv i olika former av ideell verksamhet parallellt med sitt ordinarie arbete. De senaste åren har varit starkt präglade av att han har blivit förälder:

– Jag skriver för att jag känner ett ansvar för att göra det jag kan, med de resurserna jag har, för att skapa ett bättre samhälle, säger Anders.

Anders Cardell är en av Para§rafs fasta krönikörer.