USA:s attacker är kontraproduktiva

I ett land där krigsindustrin är en grundpelare i ekonomin och där militärmakt blivit synonymt med diplomati, är det inte förvånande att USA återigen hotar med våld mot Iran. Föreställningen om att bomber kan skapa stabilitet, är inte bara naiv, den är direkt farlig.

Den bygger på samma logik som i decennier eldat på kaos, söndrat samhällen och skapat den terrorism man säger sig vilja bekämpa.

USA från självutnämnd befriare till globalt bidragande faktor för destabilisering

I över 70 år har USA spelat rollen som global ordningsvakt, ofta med gevär i hand och egen ekonomisk vinning som mål. Bakom retoriken om demokrati och mänskliga rättigheter har det dolt sig en verklighet av olagliga invasioner, störtade regeringar och miljoner civila döda. Iran är bara det senaste målet i denna långa rad av aggressiva interventioner.

Attackerna mot World Trade Center den 11 september 2001 gav USA en ursäkt påbörja en ny era av oändliga krig utan begränsningar. Al-Qaida hade sannolikt hoppats på att attackerna skulle destabilisera USA, istället fick de en motsatt effekt.

Attackerna fungerande som en enande inrikespolitisk kraft och gjorde det enklare att legitimera mängder av orättfärdiga attacker på andra.

USA svarade på attacken den 11 september med flera urskillningslösa attacker som riktade sig mot olika samhällen. Man krossade tillvaron för människor i Afghanistan, man förstörde infrastrukturen i Irak och kastade hela regionen in i ett våldsamt vakuum. Konsekvensen innebar fler jihadister, fler självmordsattacker och mer hat.

Enligt forskaren Robert A. Pape var över 95 procent av alla självmordsattacker efter 2003 ett direkt svar på utländsk ockupation. Innan USA invaderade Irak och Afghanistan fanns runt 300 dokumenterade självmordsattacker, efteråt exploderade antalet till över 1 800 bara på sex år med 90 procent riktade mot amerikanska eller allierade mål.

Ett imperium i moralisk konkurs

USA må kalla sina krig för “interventioner”, “operationer för fred” eller “kampen mot tyranni” men människor i Mellanöstern vet vad det egentligen handlar om: makt och kontroll. Kontroll av och makt över naturresurser, politiska allianser och hela regioners framtid. USA är ett imperium som aldrig slutat vara imperium, det har bara moderniserat sin retorik.

Varje gång USA har försökt tvinga ett folk till underkastelse, som i Irak, Afghanistan eller senast Iran, leder det inte till lydnad utan till motstånd.

RAND Corporation slog redan 2008 fast att militär närvaro i muslimska samhällen ofta fungerar som en drivkraft för terrorism. Ändå är det inte religion som radikaliserar, det är snarare sociala orättvisor och ockupation.

Samma slutsatser har dragits av FN:s rapport Journey to Extremism in Africa, där det framgår att den vanligaste orsaken till att unga människor ansluter sig till våldsamma grupper är att deras familj eller vänner utsatts för våld från staten eller utländska styrkor.

USA:s drönarattacker, bomber och stöd till våldsamma grupper är alltså inte bara oetiska, de är direkt kontraproduktiva.

Kampen för människors frihet vinns i allmänhet inte med bomber

Människor i exempelvis Iran, kämpar mot olika förtryck men amerikanska missiler representerar inte en lösning. Människor kämpar med mod, civil olydnad, kultur och protester. Den iranska befolkningens kamp är en kamp för frihet och värdighet, inte för västlig dominans.

Historien är tydlig: när människor slåss för jämlikhet och rättvisa kan inget imperium krossa deras vilja i längden. Apartheidregimen i Sydafrika försökte men föll. Den amerikanska staten försökte tysta sin egen medborgarrättsrörelse med hot, mord och förtal men förändring kom ändå. I Polen kunde inte kommunistregimen stoppa solidaritet, trots militärt undantagstillstånd.

Att tro att man kan bomba ett folk till frihet är inte bara cyniskt, det är ett fundamentalt missförstånd om vad som behöver ske. Om USA på allvar ville se en fredlig och demokratisk utveckling i Iran är bomber fel verktyg.

USA och andra länder i väst som bär på imperialistiska ambitioner, måste sluta underblåsa konflikter. Vanliga människor ska inte behöva tvingas välja mellan inre förtryck och yttre angrepp.

Men det är det USA inte vill och det är därför landet gång på gång agerar som en destabiliserande kraft i världen. Inte för att det är oförmöget att förstå konsekvenserna utan för att instabilitet tjänat landets geopolitiska och ekonomiska intressen.

När makt går före rättvisa

USA:s historia visar inte på en kamp för fred, utan på en kamp för makt och kontroll på sätt som syftar till att bevara en ojämlik under- och överordning. När kontrollen hotas, väljer man alltid våld framför diplomati.

Ska man säga någonting positivt om de senaste årens utveckling är det att världen börjar se igenom det som pågår. Fler och fler ifrågasätter varför ett land med fler militärbaser än någon annan, som om och om igen för krig tusentals mil från sina egna gränser, fortfarande kan kalla sig “försvarare av frihet”.

Iran må vara nästa slagfält, men det är inte där striden står. Den står mellan de som tror att vapen kan lösa allt och de som vet att det inte går att bomba och skjuta sig till rättvisa.

“När orättvisa blir lag, blir motstånd en plikt.”

Detta är en krönika. Analyser och ställningstaganden är skribentens.