Radioaktiv arrogans, när stormakter leker med vår framtid

Det har handlat om anläggningar där uran anrikas eller förvaras. Det som på ytan låter som ett ”precisionsingrepp” mot ett ”potentiellt hot”, är i själva verket ett högriskspel med hela planetens framtid som insats.

Att attackera kärntekniska anläggningar är inte bara ett militärt beslut, det är ett potentiellt miljöbrott av historiska mått.

En bomb mot ett uranlager eller en anrikningsanläggning är inte som att slå ut en vapendepå. Det är som att öppna Pandoras ask, fylld med radioaktiva ämnen, som om de når ut i naturen, kan förgifta vatten, jord och luft i generationer framåt.

Låt oss minnas Fukushima. När kärnkraftverket havererade efter tsunamin 2011, läckte över 60 olika radioaktiva ämnen ut i havet och grundvattnet. Vissa av dessa ämnen som exempelvis Cesium-137 och Strontium-90 har halveringstider på 30 år och längre, och bioackumuleras i allt från plankton till fisk till människa. Andra, som plutonium och neptunium, kan finnas kvar i miljön i tusentals år.

Fukushima-katastrofen ledde till att fiskebyar försvann, förtroendet för japansk sjömat kollapsade, antalet cancerfall ökade och havsströmmarna bar radioaktivitet långt bortom Japans gränser.

Fukushima var en olycka, men vad händer när man medvetet bombar en anläggning med liknande innehåll?

Israel har flera gånger attackerat Irans kärntekniska infrastruktur. USA har precis genomfört samma typ av angrepp, men ingen av dessa länder vill tala om vad som händer om ett uranhexafluorid-lager träffas, eller om sprängladdningar slår ut kylsystem som förvarar plutoniumhaltigt avfall. Då riskerar vi att släppa lös samma cocktail av dödligt giftiga ämnen som vi kämpat i årtionden för att hålla instängda.

Det här handlar inte bara om ett militärt mål. Det handlar om:

• Radioaktiv kontaminering av grundvatten som tusentals människor är beroende av.
• Mutationer i djurliv som strålas generation efter generation.
• Bioackumulation av cesium och strontium i människokroppar via mat och dryck.
• Tusentals års spårbar påverkan i mark och vatten.

Konsekvenserna riskerar inte bara att drabba ett land eller ett folk eftersom radioaktiva ämnen inte respekterar några nationsgränser. De färdas fritt med vind, regn, havsströmmar och handelsflöden.

En attack i Mellanöstern kan, bokstavligen, nå våra egna kroppar i form av förorenad mat, cancer i framtida generationer, och en förstörd miljö som ingen politik kan laga.

USA och Israel vet det här, de har själva hanterat kärnkraftsolyckor och har egna lager av radioaktivt material. Ändå väljer de att använda militära medel mot mål där varje misstag riskerar en ny miljökatastrof. Det är inte bara cyniskt, det är ansvarslöst.

Vi måste börja kalla saker vid deras rätta namn. Att bomba anläggningar som hanterar anrikat uran, transuraner eller fissionsprodukter är inte bara en attack mot ett program, det är en attack mot ekosystem, folkhälsa och kommande generationers framtid.

När det som påstås vara kortsiktiga säkerhetsmål, men långt mer sannolikt handlar om en demonstration i makt, får väga tyngre än mänsklighetens långsiktiga överlevnad, är det inte längre försvar, då är det ren förstörelse.

Och vi, mänskligheten riskerar att få leva med konsekvenserna, i generationer.

Detta är en krönika. Analyser och ställningstaganden är skribentens.